I min familj så finns det två tjuriga personer och två envisa!! Hmm, vad skiljer oss åt då? Marginellt där med men jag anser att tjurighet är lite sämre än envishet om man måste gradera men allra mest anser jag att tjurighet tar sig litet annat uttryck än envishet.
Min son som är envis kan ropa Mamma, säkert 15 gånger utan att höja rösten utan att ändra något utan att entonigt ropa –Mamma!!! Jag kan bli tokig för det går inte bort, han kan hålla på hur länge som helst om jag inte svarar, börjar jag svara då blir det annat läge och då kan det gå lite hur som helst men det finns något där som är mer rakt, jämnt över envishet.
Tjurighet är mer bita ihop, kom igen, ska faaan klara det här, jag kan, jag vill. En massa pepp, men ger INTE upp!!
För den envise så pågår och föregås inte en situation av annat än att de bara gör, de bara är de bara vägrar.
En tjurig person ger sig inte men kan hänga upp sig på detaljer och fastna där medan jag upplever att en envis person av hela sin inre övertygelse anser att de har den rättighet som de kräver eller hävdar eller vad det nu kan vara. Det är mer naturligt på något sätt.
En tjurig person kanske till och med skiter i om de står bakom eller verkligen vill det de påbörjat utan det blir mer principiellt, har man påbörjat får man minsann fullfölja.
Oavsett, i ett hushåll fullt med sådana människor är det ju ständigt en pisstävling skulle man tro, men så länge jag och barnens far inte tycker det är av vikt att mäta oss mot varandra så kan all kraft läggas på att fostra våra barn. För det är inte helt lätt när vi både beundrar och vill att våra barns viljestryka skall växa sig starkare och finnas där och samtidigt måste sätta gränser för det är ju ändå vi som bestämmer och så mycket mer är det ju inte säga om det, de skall absolut inte kontrollera oss och styra vår tillvaro men gärna någon annans en vacker dag ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar