Om jag skulle måsta börja räkna för hur många gånger mitt känslomässiga intellekt börjat rusa så skulle jag få räkna tills jag dör.
Inget vi gör är annat än en kombination av vårt intellekt och vår känsla.
Vissa är bättre eller kan leva mer i känslolandet och några lever bättre i det intellektuella.
Jag kan många gånger försöka reda ut det mina känslor kommer att ta ställning till låååååååååång innan det har hänt. Det är för mig att jag intellektuellt tar ställning till händelsen på ett eller annat sätt.
En vän till mig har börjat träffa en ny tjej som eventuellt kan leda till något mer långvarit. Det är ett nytt förhållande som i dagarna definieras. Ändå har min vän intellektuellt vidtagit mentala åtgärder huruvida möjligheterna är, chanserna är att de kommer att tänka sig bo ihop om några månader…
Det är ju inte lite att gå händelserna i förväg men det är ju rätt naturligt för mig!!!
Givet att relationen blir mer allvarlig, exklusiv så kommer ju ofta att man spenderar i princip varje natt ihop, ju äldre vi blir ju mer rationella blir vi och oftare flyttar vi ihop av massor av ekonomiska skäl som minst som argument och som rationaliserar det hela.
Men…
Jag måste säga att min erfarenhet som drygt 20 åring med liknande beteende blir ju närmast kallad Glenn Close från farlig förbindelse… kaninkokerska.
Den tjejen har bråttom osv…
Men det är här inlägget går ihop med föregående.
Jag har bara tänkt mig in i situationen rent intellektuellt och förekommit vissa händelser innan de har hänt.
I de trevliga stug diskussioner och annat som kommer upp gäller det död, otrohet och allmän misär.
Men det gäller ju även saker som driven en framåt, som tankar på att flytta ihop, det är ju naturligt och problemet för många blir när man säger det innan alla inblandade har hamnat i samma läge.
Jag tycker det är så töntigt, men jag förstår det nu, oj vad jag måste ha skrämt många förr om åren…
För det innebär säkert att jag fått saker att låta som jätteviktiga då de inte är de minsta viktiga bara för att mitt intellekt kommit före mina känslor och därmed försökt skapa bra förutsättningar för framtiden medan andra uppfattat det som att det är det viktigast i livet och som att jag känslomässigt är enormt engagerad och där jag inte är de minsta mer engagerad än någon annan men jag går händelserna i förväg för jag är sååååå himla praktiskt och jag kan idag förstå att sånt agerande kan missförstås.
Men hey, finns det några unga människor därute som läser min blogg så hepp, förstår ni??
Allt är viktigast och inget är viktigast och intellektuellt kan saker fås att låta bra mycket mer än de är känslomässigt.
Känslomässigt har de kanske inte ens kommit hälften så lång som intellektet.
Jag skulle önska att jag levde mer efter känslorna, för känslomänniska som jag är så är många av mina agerande faktiskt intellektuella hur galet ni än kan tro det låter. Men genom att intellektuellt ha gått igenom hur min syn på död, otrohet, arbetslöshet och annat jobbigt står sig så är det ju tusenfalt lättare att hantera känslomässigt när det väl dyker upp, för det är ju inte helt otänkbart att många av livets vedermödor innebär lite sorg och lite annat jobbigt.
Men när det är pushigt, mot att driva någon annan mot något, ja då blir det lite Glenn Close över det hela alltför snabbt kan jag tycka!!!
5 kommentarer:
Jag förstår ditt resonemang, men inte kan man väl separera intellekt och känsloliv från varandra? Det är ju som att säga att journalister ska vara objektiva - det är väl en sanning som ingen tror på längre. Alla påverkas väl av sina känslor (medvetet eller omedvetet) när man försöker reda ut ett problem eller ta ställning till något?
Precis, vad jag försökte säga i inlägget var väl ungefär det, men att om man tänkt igenom saker innan, tagit ställning till en massa så kanske man kan se lite mer nytert och resonabelt när det väl händer även om känslorna alltid tar över och gör att vi ibland handlar irrationellt och tom gör saker vi ångrar. Att inte göra saker för att man tänkt igenom det innan kan vi ju också ångra.
Men en viss objektivitet måste det väl ändå gå att uppbringa. Jag är emot dödsstraff men skulle ändå kunna skriva en artikel som även påvisar fördelar... typ så tänker jag.
Många hävdar att jag är svart och vit, tycker inte det stämmer helt själv, men vad jag efterlyser är väl mer självreflektion, självkännedom och att man ser båda sidor av myntet och försöker sätta sig in i hur den andre upplever och ser på det hela.
Så helt rätt, man kan inte separera de, intellekt och känsloliv helt men ena kan väga över i vissa lägen och där man kan försöka resonera sig fram intellektuellt först, ponera vissa händelser som inte ännu inträffat för att sedan kunna vara mer nyanserad när de väl inträffar?
jag sökte på "besatt av mitt ex" och din sida kom upp. Jag tror det håller på att snurra i huvudet på mig jag har varit ihop med en tjej som behandlade mig illa det var lögner, svek och massa blaj blaj jag kunde inte värja mig. nu när det är slut så har jag blivit besatt av om hon; har hon skaffat ny kille, vad gör hon osv jag åker förbi henne där hon bor mm jag känner mig helkonstig...jag är sårad lämad med massa skit efter hennes känslostormmar och nertryckande sätt som jag inte kunde stå emot...nu har jag nyss varit förbi henne och där stog en bil jag kolla upp regnummret....känner mig förtvilad konstig mm
Läste oxå att du ville möta ditt ex igen och få "ge igen" det är så jag känner just nu...oj vad frustrerad jag är....något tipps hur man går vidare??
Det är 8 veckor sen det tog slut.
Var bara tvungen att skriva av mig
Hej du, jag var tvungen att pigga upp minnet och läsa inlägget om mitt ex.
Tips, javisst jag har massor med tips men tyvärr så är det hos dig känslorna ligger och för mig är det lätt att sakligt argumentera, det är du som skall göra det svåra jobbet.
När det gäller mitt ex så har det tagit tid att bli helt fri, med det menar jag att inte ha lust att kanske stöta ihop på stan, att inte tänka de tankarna när jag går förbi hans jobb, att inte "hoppas" han råkar se mig sådär skitsnygg och nyfrissad och bara häpna för den jag har blivit osv. Att inte vilja göra upp och ge igen och en massa annat.
Ge igen har jag väl egentligen inte velat mer än att jag vill att han skall inse vad och vem han gjorde allt mot och att jag idag är galet mycket starkare och att jag inte är en misslyckad liten människa.
Men det är skillnad på det ovanstående och i den fas jag var när jag cyklade runt, då var jag besatt och det enda man kan göra med den typen av besatthet är att förstå att det är sjukligt. Sen fråga dig själv om du vill vara så sjuklig och om du verkligen kan tillåta dig själv att sjunka så lågt.
Visst måste du vara bättre än så? Du måste inse att HON om HON körde med fulspel mot dig är minst lika om inte mycket mer illa därann. Det är oftast en människa med mycket låg självkänsla och osäker och störd person som måste ta ut sitt eget skadade psyke på någon annan. Att försöka sätta sig på andra är oftast ett sätt att försöka komma undan sin egen ångest.
Om du försöker se det ur det perspektivet och sätta dig själv, ditt eget agerande i den kontexten så kanske du kan motivera dig själv att stå över sånt beteende??!!
Rent krasst är alltid att träna ett bra sätt, när man tränar så får endorfinerna annat att göra än att spinka mm. Det händer även saker rent fysiskt som gör att man mår bättre och ser lättare på dylika händelser som olycklig kärlek annat, det känns som en floskel, men den funkar!
Hoppas du får ro och som sagt, DU är mycket mer än så hoppas jag, än en som spinkar på männsiskor som redan har trampat på dig och som inte ens vill ha dig, så snälla sluta trampa på dig själv också.
Massor med kramar Anna
Hej!
Tack för dina ord, det hjälper mig på vägen.
Jag förstår det du skriver, jag ska bara få ner det i känslan oxå.
Det gynnar inte mig själv och min självkänsla/egenvärde om jag gör så men men lätt att säga när man är mer stabil i känslorna...jobbigast just nu är att få ut hon ur min "kropp" det negativa hon gav mig och fylla på med sanningar som jag ger mig själv och egenkärlek...
Min tillit till omvärlden har verkligen sjunkigt till botten och det är inte skoj :(
Och i all detta ska man funka själv socialt på jobbet mm jag känner att jag "lever" ett dubbel liv i mig själv.
Jag har tagit kontakt men en teraput för att lösa detta för mig själv, jag känner att jag måste ta hjälp för att nysta ut denna "härva".
Tack än en gång för dina ord jag känner mig mindre ensammen med mina problem.
Skicka en kommentar