Men... så bor vi i Sverige, där det känns, vilket är mitt problem, knepigt att skryta om detta. Herregud, press på ett sånt litet barn, vill hon det själv, det får inte bli för mycket osv osv. Min dotter älskar träningen, fortsätter hjula och hålla på när hon kommer hem, verkar stundtals helt outröttelig. Självklart blir hon också glad och stolt när hon får beröm och det är vår plikt, vårt jobb eller helt enkelt grejen med att vara hennes föräldrar att hitta en balans för henne. En balans där självkänslan är baserad på annat än prestationer.
Jag är däremot superglad, jag gillar det här och att skjutsa och hålla på gör att det känns som att nu börjar jag blir förälder på riktigt. Låter kanske konstigt, men det handlar mer om att se sig som förälder i sådana sammanhang, det började för mig nog när vi var på föräldramöte på dagis första gången. På Amandas träning är jag ju där bara i egenskap av att vara hennes mamma, annars hade jag ju aldrig varit i det forumet. Det är något med den känslan, att vara en stolt engagerad och delaktig förälder som är så himla stark. Kanske kan det bero på att jag utöver grundskolan gjorde heltidsarbete på travet i många, många år och har letat länge efter det att fylla tiden med något vettigt och något uppfyllande.
Det är något att dela med sitt barn och så länge det inte är oljud som dominerar deras intresse kommer jag nog alltid oavsett vad de väljer att gå in med hull och hår i deras aktiviteter.
Men för en redan pendlande förälder så kan det ju bli lite spännande med tidsupplägget med att hon just nu har träning i olika evenemang 4 gånger i veckan och fortsätter hon med gymnastiken på den här nivån så finns det inget jul och sommarlov längre och träningsdosen lär öka från de 4 timmar som är i veckan just nu!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar