Vilken utgångspunkt har vi?

Visst är jag en galet egoistiskt, narcissistisk person med omättligt behov av yttre och inre bekräftelse... Vem är annorlunda egentligen? Den stora skillnaden är att jag erkänner och ännu mer är så fräck att jag uttalar mina behov!

MEN det går inte en dag utan att jag vaknar och tänker på andra, hur jag kan göra deras dag bättre, hur jag får busschauffören på bättre humör om jag ler och säger godmorgon istället för att vara morgonsur och trött och titta ned i golvet.

Det lilla som gör skillnad och som jag gör bara för andra, hmm, vilket man aldrig egentligen kan göra. För genom att få busschauffören att le, mår han bättre, det är bevisat att för varje gång vi drar på smilbanden mår vi lite bättre. Genom att veta att jag påverkat honom positivt om än i så minimal liten liten del av dagen och livet så mår jag bättre.

Alltså behov av bekräftelse kan därmed se så olika ut, inte bara vad du är snygg och smart!

Jag har en stor brunn att fylla när det gäller den typen av bekräftelse. Mår någon dåligt så vill jag uppmuntra dem. Jag kan tänka hela vägen till jobbet eller ett möte på kramen jag skall ge för att ge vidare min kärlek, omtanke och värme om jag vet att någon behöver det.

Hmmm, shit vad besviken jag blir när jag gång på gång upptäcker att så verkar inte så många fler fungera. Inte för att det kommer som en chock, men när människor på så många andra sätt visar att man betyder mycket så varför inte på det klassiska sättet, med en kram tex.

Jag tror att vi vill och vi ser att du och du och jag behöver en kram, men något gör att vi hindrar oss själva. Som om vi vore rädda för vad engagemang det kan kosta oss. Kommer vi därifrån? Är jag fast för alltid med denna människa nu? Eller så är man bara helt enkelt rädd för känslor.

Det är lite liknande när man inte längtar och ser fram emot saker, som att man missunnar sig själv viss glädje. Man är inte värd, man försakar sig själv involvering för att skydda sig.

Nää, vi är ju de vi är och inte ens jag kan omvända alla eller om ens någon. Men visst vore det mysigare om vi alla var lite mer kramiga och förlåtande och visade vår omtanke och kärlek lite tydligare rent fysiskt?!