Vikten av bra bollplank

I arbeten som är kreativa och bygger som mitt arbete på att skapa bättre och mer effektiva förutsättningar för andra så gäller det ju att ha tänkt efter.

Hur vet man att man har tänkt efter? Hur vet man att det val man gör är noga och väl avvägt? Vilka krav ställer man innan man tar beslut på att det även skall finnas en jämförande analys?

Jag har stött och blött och krigat för många av dessa frågor genom åren. Jag har bränt många broar för att jag inte kunnat hantera det jag i tidigare år ansåg vara trångsynthet men som jag även då förstod och ännu mer förstår idag, att det egentligen bara handlade om rädsla för det okända eller förändringar. Jag blev helt enkelt för arrogant och hade svårt att förstå hur det skulle kunna vara ett hinder. För mig fanns bara kostnad eller uttalad ärlighet, typ att jag vill inte... Den gubben är ju lite svår att argumentera mot liksom, som skäl för att säga nej och/eller om man kunde överbevisa mig att det fanns bättre alternativ.

Att vara strukturerad, uppgiftsfokuserad, relationsinriktad och förändringsbenägen, som jag vill hävda att jag själv är, gör att jag ställer höga krav på både mig själv och min omgivning. Givetvis inte på alla plan 24/7 ibland är jag också rädd för förändringar men det får ändå inte hindra mig. Det gäller då att bita ihop och stå över den rädslan, för risken för att man ångrar sig och risken att man kan bli bitter är inte ett alternativ.

Det är bara att hoppa, även om jag ibland springer rakt ut och hoppar bomb och ibland doppar tån och ibland väntar en stund innan jag hoppar. Men står jag vid kanten så hoppar jag, förr eller senare. Att gå tillbaka och lägga sig och inte hoppa, det är absolut förenat med Big NO NO, för samvetet och själen.

Att ha kreativa och drivna kollegor smäller då rätt högt. Det är nästan viktigare ibland än att ha duktiga experter. Experthjälp kan man alltid kalla in vid behov men om beslutet man tagit och projektet man sjösatt inte är väl genomtänkt så är produkten både förlegad och undermålig när den tas i bruk. Helt klart har jag producerat sådana produkter och jag har även varit med och tagit fram bra produkter som ligger rätt i tiden. Tyvärr går tiden väldigt fort och utvecklingen inom mitt arbetsområde går i rysande fart och där det som igår var bra eller OK nu bara är funktionellt.

Får höra rätt ofta att jag har svårt att ta ett Nej. Förvisso jag köper det till viss del. Jag hävdar i samma stund att om du har väl underbyggda argument till varför du säger nej så är jag på, jag har absolut inte problem snarare tvärt om att både köpa andras idéer, förslag och tala om att de är bra. Jaha, då har vi en annan dimension av detta. Om dina argument inte faller mig i smaken, om jag ändå inte köper dina argument fast de är väl underbyggda hur gör vi då? Vad jag är ute efter är vem äger sanningen, finns det någon sådan och är inte allt subjektivt?

Det innebär att det är svårt att övertyga mig och/eller få mig att ge mig. Men man kan även se det som att den som har en motsatt åsikt eller helt enkelt inte är intresserad och/eller rädd för förändringar måste tänka efter.

Hur vi än vrider och vänder på det så är själva diskussionen och argumentationen det som ger oss mer insikt. Sen är det otroligt trevlig att vinna, det är absolut en viktig beståndsdel och ingrediens. Men det får inte vara allena styrande när man fattar sina beslut. Det är inte det som driver mig när jag har svårt för att ta ett Nej. Det som är svårast är helt klart min Hybris, Jag tycker ju att min idé eller mitt förslag är så förträffligt att det inte borde finnas några alternativa argument ;-)!

Skämt åsido, jag tror på mina idéer, ibland går det fort att överbevisa och skäl finns som gör att min idé inte var den bästa. Ibland tar det låååååång tid och många gånger genomförs idéerna för att det är bra. Det är ju liksom mitt jobb, konstigt vore det ju annat, då skulle jag ju inte vara kompetent. Jag måste visa på en seriös utredning där jag vägt ett antal alternativ för och emot varandra.

Men att bara få ett Nej för att någon är rädd eller inte orkar sätta sig in i själva logiken själva resonemanget, ja då får jag klåda. Tidigare då så syntes det långa vägar, jag höjde säkert rösten, försökte överösa med argument och brände de ovan nämnda broarna.

Vad jag vill ha till och alltid önskat är en adekvat någorlunda objektiv diskussion där man har mål, mening och syfte med själva slutresultatet. Jag har tidigare inte själv alltid förstått vidden och vilket redskap det är att ta ett steg tillbaka och tänka efter, vad vill vi/jag med det här. Pausa en stund, suga på karamellen och sen ta sitt beslut. Det är lätt att tycka att man skall hoppa på tåget för det går så snabbt, det är budskapet man får allt som oftast, chansen finns bara här och nu, helst inom webbutveckling. Men jag har absolut inte ett problem att få ett Nej om man t.ex. skulle säga att NEJ, vi är inte ett runt eller vi är inte ett orange företag utan vi är rektangulärt och rosa ;-).

Att man på något sätt vet vad man vill och vart man skall gå. Att man har en värdegrund räcker inte riktigt. Det är lätt att ha verksamhetsmål, det är lätt att veta vilka prioriterade uppgifter som finns. Men det jag är ute efter är mycket mer, en väl genomtänkt strategi och vad man vill stå för och hur man vill presenteras för andra. Alltså med det menat att något i själva projektidéerna går stick i stäv med företagets själ ….

I många möten träffar jag på otroligt duktiga kompetenta personer, experter på vissa nischade områden, ibland personer som spänner över många områden men ändå har sin tyngdpunkt inom något av områdena i kommunikation/teknik/utveckling/strategier. Mer dynamiska dialoger är svåra att uppnå rent arbetsmässigt.

Känslan att samtala och dryfta olika, ponerade alternativ, ta en idé, ett förslag. Tycka att man kommit långt i tanken, att man tagit höjd för alternativ, att man gjort jämförande studier och sen visar det sig att någon annan har gjort något likande som är så mycket mer och så mycket bättre. Eller att någon i dialogen fäller en passus, en liten hög tanke som uttalas och egentligen inte har med saken att göra och den kommentaren kan få hela projektet att stanna upp. Ta ett steg tillbaka och man måste göra en ny analys, en ny jämförelse.

Jag har svårt att tänka mig något mer stimulerande. Jag har ingen aning om vad jag skulle vilja göra de 8 timmar jag är på jobbet om jag inte fick delta, leda och driva frågor som behandlas och beslutas om på detta sätt.

Hur hittar man då dessa personer som kan komplettera en och samtidigt utmana en och får hela idén och projektet framåt? Det är inte lätt, men en dynamisk gruppsammansättning är A och O. Man måste ha den konservativa verksamhetsexperter, den dynamiska energiska... hahaha, projektledaren, kunniga experter, allmän personal som är de som defacto utför
arbetsuppgifterna man/vi är satta att utreda om de går att effektiviseras, förbättras.

En workshop, brainstorming, benchmarketing. Det finns många sätt att ta in information.

Sen att få agitera och slåss för sitt förslag är galet stimulerande. Att sen börja implementera och sen se sin produkt, sin plan förverkligad och se användare bruka den är mer som slutet på en lång smekmånad, det är en bekräftelse helt enkelt. Man tittar tillbaka och summerar vad man åstadkommit.

Att vet att man är en stödfunktion och min enda uppgift är att förbättra för andra är bra att ha som utgångspunkt. Jag tar inte fram något för mitt eget höga nöjes skull om det inte heller gagnar företaget och användarna. Givetvis gör jag och vill göra coola saker, flashiga trendiga saker. MEN det måste finnas ett syfte att använda sig av den tekniken. Inte så ofta för att det kostar så mycket mer att göra ditten eller datten. Det är mer för att det är just det som jag nämnde ovan som är det svåra. DET är väldigt svårt för människor att förändra sig och man är ofta väldigt rädd för detta och nya saker, nya tekniker kan få människor att spänna sig till den milda grad att det blir helt tomt i skallen och det i sin tur blir en självuppfyllande profetia.