En umehelg!

Så jag har längtat att få åka hem till Umeå! Så verkligen verkligen underbart det var att få spendera första kvällen med gamla vänner. Härligt att höra våra samtal, hur vuxna vi nu är men ändå samma lika som när vi stod där på Hagagården.

Lyckan som den trygghet som det ger att känna igen sig och veta vart varenda grop i cykelvägen är känns ofattbart overkligt. Det är svårt för de som bott kvar i ume eller som vistas där ofta eller som flyttat tillbaka att förstå känslan. Helst då jag inte har mamma kvar där och inget som egentligen binder mig rent fysiskt annat än vänner, kompisar och gamla skolkamrater till stan.

Sen dagen efter spenderar jag några få timmar på stan... Men herregud vad less jag var efter 2 timmar. Allt jag ville var att komma in i värmen hos Majsan och stanna där. Nu råkade jag ju välja den helg som UA och Sthlm hade kanonväder medan det var snöblandat regn i Umeå. Ja, ja, sånt är väl inte hela världen men mer att jag kände att så fort var smekmånaden över.

Vet inte vilken metafor jag skall använda för vårt förhållande, men passionen var inte långvarig om vi säger så. Skulle jag kunna flytta tillbaka? Väldigt liten chans, vilket egentligen aldrig varit ett alternativ men ändå.

Jag behöver så mycket mer utrymme, vet inte vad det är, vet inte hur man skall uttrycka sig föra att det skall bli rätt. Det låter så svulstigt och självcentrerat att säga att ume är förlitet för mig. Men det är faktiskt så det är.

Men för att återknyta till hur mogna och sunt insiktsfulla vi är om våra egna liv, brister, möjligheter osv som jag och mina jämnåriga vänner låter när vi sitter där. Jag hade den lyckosamma möjligheten att få samtala med två 19 åriga tjejer som jag är sjukt imponerad av. Jag gillar verkligen de generationer som kommer efter oss. Några är förvisso lite lätt dåliga på att vara drivna men det kan jag inte med gott samvete säga att dessa tjejer är.

Grymt imponerad av deras insikt, deras intresse och kunskap om film, musik osv. Jag kan bara gå tillbaka till när jag var 19 och inte vet jag om så mycket annat rörde sig i mitt huvud än krogen, killar och sex. Visst jag har alltid läst mycket, alltid haft mycket åsikter, reflekterat osv. Men jag kan inte erinra mig att vi pratade om saker som detkan diskuteras om på fester idag.

Sen kan jag bara avundas deras möjligheter med hela nätet och att de aldrig behöver känna sig ensamma, det finns alltid någon på tex apberget, facebook, msn osv. Var mina kompisar borta och jag hade inte några pengar att gå på krogen för, vilket förvisso aldrig hände, men ändå, det fanns tillfällen då inget stämde och då var man helt ensam hemma.

Självklart lider dessa 19 åringar oxå brist på insikt och tror att de inte kommer att förändras så mycket, men det hör ju liksom till. De skall ju göra sina egna misstag och vuxna som försöker hindra dem från detta är enligt mitt tycke bara dumma. Sen finns det ju nyanser och där frågan är hur vuxna försöker hindra dem. Men att få gå på sina egna nitar är ändå det sätt som man lär sig bäst på.

Sen skall det inte nog understrykas hur gott det varit för själen att träffa sin allra käraste vän och att jag fått en möjlighet att lite längre vara och träffa min guddotter och kunna skapa en relation till henne och att hon äntligen fått en möjlighet att träffa mig och en chans att komma ihåg mig. Tänk att få ha ett barn utöver dina egna som du på något sätt har en alldeles egen särskild relation med.

Jag vet inte hur andra tar på sina roller, jag är inte världsbäst på att komma ihåg min guddotters födelsedagar, namnsdag, dopdag osv. Visst vore det fint om jag var sån, men man kan ge på så många sätt. Man kan ju ringa tre dagar senare och bara erkänna sin egen tafflighet, å hoppas på att det är helt ok. Det funkar ju så länge de är små, men vis av syskonbarnen så kan det vara bra att börja sköta det lite bättre när de är stora nog för att förstå...

Men själva rollen innebär att vi har ett eget band, att jag hoppas att min guddotter kan komma ensam och hälsa på vad tiden anbelangar, att jag och hon kan hitta på skojjiga grejjer. Nu är hon inte ens 4 år så vi har tiden framför oss. Men hon är söt som få!

Jag vet nog inte vad jag skulle göra utan en sådan vän som Majsan, jag känner mig ytterst privilegierad av att ha en sådan vän som får musklerna att krama hjärtat bara vid blotta tanken på att få dela något med henne.

Mina batterier är galet sjukt laddade och första dagen hemma gav bara mer av den varan. Sen är jag fysiskt väldigt trött men det ordnar sig, det ordnar sig :-).

TACK!