Tävling och mediaträning av idrottare

Såg på junior VM i hockey här under julen/trettonhelgen.
Shit vad mediatränade de killarna var. Normalt brukar det stå nervösa, osäkra fjuniga killar som knappt tittar in i kameran. Själv uppvuxen när sudden, foppa, sedinarna mm va med i tv-pucken och truliga, motvilliga lät sig intervjuas.

De här killarna år 2008/2009 var tydliga, hade analyser, självsäkra och tittade djupt och rakt in i kameran.

Säkert har det att göra med att det är andra generationer oxå men det satsas mig veterligen lite mer på allt runtomkring elitidrottare idag.

Det är så skönt på något sätt att se dessa, förr blev ju allt så pinsamt och ofta är inte sportjournalisterna världens bästa journalister så att säga, hanterar inte alltid nervösa, blyga personer så bra.

Det är oxå så skönt att se tävlingsinstinkten, när gamla idrottare skall vara med i Let´s Dance, vilket tävlingsface de tar på sig, de spelar i en helt annan division än andra "kändisar". Såg även lite på Mästarnas mästare igår på SVT 1, fokus när det är tävling, alltså nu e det på allvar.
Såg även inslag från Wassbergs storhetstid och då hade mediaträningen inte kommit så långt, det blir ganska märkbara skillnader mellan en Wassberg från 80-talet och en Kalla från 2009.

För mig är det samma lika, det mesta är en tävling, främst mot mig själv. Jag har hela tiden mål och delmål. Vaknar jag en morgon får jag inte kissa eller äta frukost innan jag har hunnit göra, A, B och lite på C. Sen får jag min belöning.

Spelar vi sällskapsspel så är det bara två saker som gäller, göra sitt bästa och försöka vinna, dvs vara taggade och givetvis ha kul. I julas spelade vi med Mattes familj och där är det spridda skurar med tävlingsinstinkten och Mattes syrra satte faktiskt ord på det som jag vetat i 13 år men liksom inte förstått, inte kommit på. Det är att några helt enkelt inte bryr sig om hur det går i spelet, det innebär att de lyssnar kanske bara 70% på reglerna och är lite allmänt, mentalt på fler ställen än i spelet.

DET gör mig GALEN, vi spelar ju, vi tävlar. Inte för att det är det viktiga, men på något sätt så är det jobbigt för mig om det inte blir på lika villkor och samma förutsättningar. De kanske förlorar för att de är ouppmärksamma eller så. Det är en sak om man förlorar för att man missar, inte har mer kapacitet den dagen, en helt annan när jag vet att det finns potential men det slösas bort på ett oengagerat sätt. Det är nog det som gör mig mest frustrerad, inte som många andra tror att det är att tävla, vinna. Det är mer att göra sitt bästa och vara engagerad som jag är ute efter, då löser sig allt annat sen. Sen sticker jag inte under stol med att det är rätt stor tjusning i att vinna.

Jag träffade en generalsekreterare för en stor idrottsorganisation via jobbet och i samtalet, blinkade han till mig och sa...
-Är inte allt en tävling?!
-Självklart, sa jag och log.

Detta är kanske att ta i men visst är mycket en tävling. Alla som jämför sina barn, sina helger, sina resor osv vad är det?