Svart eller vitt?

Det finns de som uttryckt att jag ser saker svart eller vitt.
Ja och nej skulle jag säga om detta.
Eftersom jag överanalyserar det mesta eller åtminstone analyserar en hel del, får jag välja egna ord skulle jag säga reflekterar över en massa hela tiden. Tankarna mal i mitt huvud ständigt, vet inte hur många resonemang jag för ständigt i huvudet men många är det, en vacker dag smälter väl hjärnan.

Vilket som så kanske det kan te sig så för många att jag är svart eller vit, men det gäller mer att man måste ta ställning i mina ögon. Man måste ha en åsikt.

Jag skulle inte kunna skriva ens hälften av dessa inlägg om det inte vore för att jag just har åsikter om allt. Skulle det vara så att jag inte har en åsikt så skaffar jag mig en på stört om det kommer upp ett ämne som diskuteras. Sen om det är en åsikt jag skulle ta gift på eller gå in i döden för är en annan sak, men det är i alla fall min åsikt i en fråga och dithän mina värderingar lutar.

Varför kan jag ta ställning så snabbt? Ja, baserat på den information jag får vid det givna tillfället ger mig tillräckligt att ha en åsikt utifrån den informationen. Om den åsikten sen står sig då annan information tillförs är kanske inte alltid troligt, jag är i alla fall beredd att ändra min ståndpunkt vid ytterligare diskussioner.

Varför jag kan ta ställning så snabbt är enligt mig för att jag känner mig själv till 100%, jag har inte ett dugg problem med att se och veta om mina egna tillkortakommanden och jag vet vart jag står, svårare är det inte för mig.

Givetvis kan annan fakta få mig att ändra mig som jag skrev men då, i diskussionen kan vi inte ta hänsyn till hypotetiska antaganden.

Mattes familj gillar att ställa saker på sin spets, hur skulle du känna det om Matte dog, vad skulle du göra osv. Hur skulle du göra om dina barn dog, eller om huset brann ned eller andra härliga tunga frågor.

Jag har snabba svar, jag vet hur jag vill och hur jag till största del kommer att agera, jag är ju jag oavsett och tillräckligt tunga saker har hänt i mitt liv så jag har tillräckligt med kännedom hur jag agerar och reagerar i sådana fall. Jag vet hur min syn på livet är och hur min syn på döden är.

Sen... kommer den vanliga frågan från dessa familjediskussioner,
-men hur kan du veta det?
-Självklart vet jag inte det.

Det är inget jag går och funderar på särskilt ofta men jag vet och känner mig själv så jag har ett gott antagande, vad som verkligen skulle utspela sig om det hände en tragedi får ju givetvis utvisa sig om det mot förmodan skulle hända. För jag skriver mot förmodan, jag går heller inte omkring med kaostankar och väntar på att något sådant hemskt skall hända.

Men poängen är att jag snabbt där och då för andra verkar kall och svart och vit. Men givetvis finns det nyanser, men att gå in hur och vilka nyanser man skulle uppvisa går ju inte att säga om det inte har hänt och även om det har hänt så kanske man agerar lite annorlunda nästa gång man är med om samma sak.

Det är där vi ofta inte når varandra för att jag uppfattas som fyrkantig och där jag anser att i alla fall jag vill inta en ståndpunkt, jag har ju för bövelen en åsikt. De anser att jag inte är i kontakt med mina känslor. Inte riktigt samma sak för mig, gissa om jag har kontakt med mina känslor, finns det någon som betvivlar att jag är en känslomänniska? En känslomänniska lever och agerar med sina känslor, mer eller mindre kontrollerat, men känner det gör jag jämt för allt och alla även de som gjort mig illa. Som sagt jag skulle kunna tycka synd om min våldtäktsman.

Jaja, låt oss vara överens om att vi inte är överens.

Jag kom dock att tänka på detta då min tankar kring att man ibland säger att egentligen är jag... friluftsmänniska osv.
-Släpper hon aldrig saker, tänker ni nu?
-Nä på sätt och vis, inte.

Som jag skrev ovan så mal tankarna omkring i huvudet och det har de alltid gjort. Det innebär inte att jag ältar utan att jag vill alltid få ut så mycket som möjligt av alla stunder och möten och tankar och kan något förbättras så skall det göras det. Så även en tanke.

Så vad jag kom på för att då visa på min icke svart eller vita syn... är att det kan finnas potential.
Det vill säga att man man vilja vara någon annan och missta sig för att man tror att man egentligen är någon annan men där det finns potential att ändra sitt liv.

För hur skall vi annars kunna förändra oss och utveckla oss? Alltså om det inte finns potential hos oss alla? Sen kan det finnas mer eller mindre potential och mer eller mindre driv och
vilja att förändra men potentialen kan alltså finnas att jag en dag blir en friluftsmänniska...

Fast det har jag egentligen aldrig betvivlat, dvs att alla kan bli vad de vill bara de vill det tillräckligt mycket, några har bara lite lättare för sig och andra får jobba hårdare med de förutsättningar vi får från början på alla sätt och vis via arv och miljö.