Beta av på listan

Jag har en sådan där lista i bakhuvudet som aldrig kommer att ta slut!
Det handlar om något som ligger i en kista som jag skulle vilja och behöva ta itu med.

I en brudkista som jag fått från farfar (och pappa) har jag sådant som beskriver hela mitt liv.
I den kistan ligger alla mina brev som jag fått, för en herrans massa år sedan typ 1995 sorterade jag alla brev och knöt om dem med sidenband. Olika sidenband för brev från olika personer.

Jag har även alla vykort och julkort och födelsekort i plastkorgar i den kistan, kanske lite mer osorterat.

Sedan hela 2000 talet har jag bara stoppat in alla kort i kistan utan att över huvudtaget bry mig om någon form av sortering.

Några fysiska brev var det länge sedan jag fick och skickade själv men det är en del kort.
Sedan vi fick barn har det ju även kommit en hel del kort till dem.

Allt ligger huller ombuller och inom mig så skall jag ta itu med detta och knyta sidenband om barnens saker också, så de har, när de blir mer vuxna och kanske en dag tycker att det finns något mysigt över det hela, lär dröja förvisso, men det är möjligt att dagen kommer och det får väl ligga där så länge.

I kistan har jag även mina dagböcker, jag skrev litegrann när jag var i tonåren, men sedan gick jag över till att skriva i elevkalendern under gymnasietiden.

I kistan finns även alla negativ från foton tagna innan 2003.

Det finns alltså lite att spara i kistan.

Några saker mer finns i kistan och det är några pärmar med mina gamla bokmärken och min bror gamla frimärken.

Så i mitt bakhuvud finns en lista på att fixa och sortera upp alla korten, till Amanda, Douglas och till oss. Jag skulle även behöva gå igenom bokmärkena och byta ut pärmarna då klistret för länge sedan slutat fungera och bokmärkena bara ramlar ut.

Sen har vi frimärkena som också hamnat lite hipp som happ under årens gång och skulle behöva att någon satte sig och försökte bringa lite ordning.

Detta är ju saker av grymt lågprioriterad kvalité, något jag tänker att jag gör när jag har tid över, när nu det blir... Långtidsjukskriven och familjen på åland en hel sommar??

Ja, jag vet inte när detta kommer att ske och de ligger rätt bra där i kistan.

Men i kistan finns även mina gamla adressböcker och det ser ni har jag länge tänkt att jag skulle se över, typ kolla in alla människor på facebook.

Sagt och gjort, igårkväll hade jag en helkväll för mig själv, oki kidsen var hemma men från åtta så var det lugnt och jag satte mig och började gå igenom mina adressböcker.

MEN så uppstod den märkliga fenomenet, vilka är dessa människor? Herregud, har jag glömt ett tredjedels liv? Jag tänkte så det knakade men säkert 45% var för mig ett mysterium.

Så jag försöker, tankar kommer tillbaka, många från casinot givetvis då vi ofta ringde för att byta pass. Människor som jag endast jobbade med kanske 1 1/2 1992-94, förstår om jag inte riktigt greppade vilka de var på en gång. Många var ju studenter som flyttade hem eller till sthlm för att börja jobba.

Men det är många som jag borde vet vilka det är och varför jag hade dem i min adressbok. Ännu mer mysterium blev det när jag läste mina elevkalendrar och där jag dag för dag beskrev vilka jag umgicks med. Så vem var nicke? vem var kompis kusin? vem var fredrik?

Ja herregud, jag satt med gott vin och tiden gick.

Givetvis har jag en urkälla, en som kan hjälpa mig med mycket och tillsammans kan vi frammana de mest bortglömda fester, minnen och människor. Jag rinde Majsan, fick lite klarhet i en hel del men fortsatte sen med telefonboken och elevkalendern.

Jag började helt enkelt om från början, och vips nu var det en himla massa som föll på plats, kanske kan jag inte helt hundra se alla ansikten framför mig men visst, många fler fick liv och plats i mitt minne.

Undrar hur många människor man skulle kunna ha haft flytade om man varit bra på att behålla kontakt med människor i ens periferi. Undrar även hur mycket av detta minnesbortfall beror på att jag inte bott i ume på så många år och jag sällan är där och hänger. Skulle jag bo där skulle jag ju se en hel del av dessa människor, eller deras kompisar och så skulle allt falla på plats på ett lättare sätt. Många har flyttat verkar det som och det hedrar dem, mina förutfattade meningar kanske bara var förutfattade meningar. Det finns många umebor i diaspora.

Hur som var det riktigt roligt och jag verkar ju onekligen ha haft det roligt mellan 16-20 enligt elevkalendern, givetvis mycket hjärtesorg också. Det som förvånade mig mest var mina resor till cirkusen, så lätt allt verkade och vilken energi jag måste ha haft på den tiden. Det fanns knappast något utrymme för att bara hänga. Det kunde vara till luxemburg en torsdag, hem verkar det som på söndagen, till videobutiken och jobba och sen skola på måndag? Känns bara helt osannolikt, men det står så och jag har inget skäl att tvivla. Därimellan var jag till någon eller någon var till mig och "fika". Vad fikade vi då? Jag började dricka kaffe först vid 25 årsåldern.

Anyhow, kul var det och några hittade jag på facebook, men även där förvånansvärt få ändå. Sen kan ju många ha bytt namn, både män och kvinnor gör ju det lite mer frekvent nuförtiden. Som monky som nu heter Ottilliana, det är ju inte helt enkelt för en gammal klasskompis till henne att veta om man inte fortfarande är vänner.

Skall bli spännande och se hur drömmarna ter sig närmaste veckorna, sådant här brukar jobba i det undermedvetna hos mig och jag brukar ofta fånga in sådana gamla bekanta i drömmar då de kommit på tal.

So one thing down och några kvar to go!

Kul var det i alla fall och kvällen gick fort och blev sen.