Gömda

Jag känner att jag måste ändå säga något. Jag har inte kommenterat händelserna i min blogg bara därför att av många anledningar.

Jag har inte läst Gömda. Boken kom ut när jag jobbade med misshandlade kvinnor och förturer på bostadsförmedlingen. Jag jobbade med flyktingar och andra som genom psykiskt eller fysiskt handikapp hade det kämpigt i mer eller mindre utsträckning.

Jag orkade inte läsa Gömda för att jag kunde redan typen av historier och hade mitt ställningstagande klart för mig och jag var och är väl insatt i hur mottagningarna, kvinnojourerna fungerar.

Jag har heller inte läst Monica Antonssons kontrabok på Gömda, är inte heller intresserad av hur det egentligen ligger till.

Det jag är intresserad av är att det är himla himla dumt och onödigt att det blivit på detta sätt för fokus känns helt fel. Feminister får kritik och blir lätta måltavlor. De som tvivlar på att det finns en massa misshandlade kvinnor får vatten på sin kvarn och i alla lägen så är det barnen som förlorar på detta hur vi än vrider och vänder på det hela.

Hur kan någon tvivla på att det finns en massa kvinnor som misshandlas i vårt land, det är allt från de mer trasiga familjerna med dålig eller ingen ekonomi med missbruk osv till mer välbärgade familjer med långa akademiska utbildningar. Människor med trauman, taskiga uppväxter och problem med att förhålla sig till sina känslor på en vettig nivå finns precis överallt i Sverige och kan både provocera fram att bli slagen och vara den som slår. Många mår dåligt och det känns inte helt overkligt att det är fler män som slår kvinnor än tvärtom.

Måtte dessa tas på allvar och att debatten mer kommer att handla om hur researchen görs inför stora starka statements och hur media kritiskt granskar händelserna och faktan.

Jag skiter i att Liza Marklund skarvat eller inte, jag är däremot skitsur för att hon verkar ha skarvat och att det nu kan innebära att misshandlade kvinnor kanske inte tas på allvar. Jag är även skitsur för att Gömda fick folk att generalisera likadant som alla som har läst "Inte utan min dotter gjort". Generalisera och tycka att alla araber, muslimer är predestinerade att slå och att bomull är det ända som hjälper en misshandlad kvinna. I mina ögon hade den boken aldrig kommit ut i någon form.

Det är inte boken som skall ha rätt källförteckning utan samhället som skall ändras och vårt sätt att hantera en massa grejjer som flyktingmottagning, hotellhem, socialtjänsten osv.

Jag tycker man skall ta saken på allvar om någon misshandlas och ge tillbörlig hjälp med bostad inom rimlighetens gränser och att man får hjälp att komma igång med ett nytt liv som innebär arbete och samtalskontakt och en vardag som fungerar. Man skall inte gulla och bli lite väl överdrivna och kalla män svin men skall heller inte misstro berättelser initialt utan ta in informationen och sen bearbeta den så att en objektiv version kan dokumenteras.

När jag var gravid med Douglas pratade barnmorskan med mig om kvinnojouren där hon jobbade ibland. Hon berättade att det var väldigt vanligt att kvinnor börjar bli misshandlade när de är gravida och en massa annat som jag faktiskt redan hade koll på pga att det var liksom mitt jobb. Sen spänner hon ögonen i mig, fast och tittar djupt och frågar
-Blir du misshandlad?

Den Anna som satt framför henne ville så gärna vara till lags att jag nästan var beredd på att ljuga och säga ja, bara för att hennes engagemang i frågan och tro på att förekomsten av misshandlade kvinnor döljer sig i alltför många fall var så överväldigande.

I mina ögon lite för mycket, det går utanför ett normalt engagemang. Jag förstår att det kan bli fel ibland, om sådana som jag pressa för mycket av sådana som henne när jag är lite svagare så vill jag ju inte göra henne besviken.

Hur sjukt är inte det? Och helt klart finns det fler därute som jag var.
Jag är glad att den Anna inte längre finns kvar och idag så skulle jag hantera en sådan fråga och ett sådant samtal på ett helt annat sätt och framför allt inte tillåta den typen av monolog utan kräva att vi förde en dialog om ämnet.