Inte mitt fel!

I fredags hade jag möte kl 11. Jag stod och väntade i god tid på bussen som gick 10:41, antagligen var bussen tidig så jag verkar ha missat den, den dök i alla fall aldrig upp.
Jag fick ta en senare buss och kommer ca 4 minuter sen till mötet.

Jag måste först anmäla mig i receptionen, ok, gör väl det då.
Fort fort är det enda som rör sig i mitt huvud.
I receptionen, där står paret från Klimpfjäll eller något annat från långt norr och långt in i landet.
Med välanvänd ryggsäck, äldre, till åren komna står två medborgare i storstan som skall försöka få fram sitt budskap.

Den äldre damen fumlar i mannens ryggsäck, är lite borta liksom och det tar tid.
Tid som jag inte har, jag är ju redan sen. De är inte typ A människor om vi säger så, de har inte kortet framme vid kassan, de är sådana som efter att ha stått 30 min i icakön börjar blocka med 50 öringar när alla, alla, ni är med, alla varorna har passerat kassörskan.

Så ytterligare 6 minuter senare är jag anmäld och kan gå till mitt möte.

Puh, den stressnivån jag har i kroppen är vanligtvis hysterisk, nu jobbar jag ju på detta som med så mycket annat att den bara är hög vid detta tillfälle.

Men detta är en grej som gör mig helt skogstokig. Det är i mina ögon inte mitt fel att blev sen, jag försökte komma i god tid men ändå blev det så här.

Visst hade jag kunnat gå ut ännu tidigare, men då man även har ett jobb att sköta så är det lite svårt att vara borta hur länge som helst, tid är pengar... Hade 10:41 bussen kommit hade det inte varit något som helst problem, även om klimpfjällparet hade gett mig klåda för att de är Typ C människor men det skulle de ha gjort om jag så hade sett dem på avstånd och inte påverkat min tillvaro, i alla fall hade jag markerat i huvudet att jag sett dem och tackat gud för att jag inte var som dem.

Det som är så svårt är att jag ändå börjar analysera, kunde jag ha gjort något annorlunda, bättre? I detta fall, som ovan men med konsekvenser för jobbet, känns inte ok, så i mina ögon hade jag inte kunnat göra så mkt mer. Orsaker tillsammans ledde mig hit.

Jag kan inte kontrollera denna uppkomna situation, jag kan inte styra över den och fixa den. Det har nu hänt och jag får anpassa mig efter det.

Det går ok, bara jag får andas djup några gånger och sen är det över, men just innan jag har gjort några djupandningar så far tankarna åt alla håll.

Det är ju inte mitt fel!