Energitjuv

Jag fick den hemska obehagliga självinsikten att jag är en energitjuv i torsdags.
Det har verkligen gått mig helt förbi, att jag är jobbig, att det är svårt att argumentera mot mig och att jag kan pressa människor i den dialogen det visste jag ju.

Men att man i vissa lägen skulle kunna kalla det energitjuv har aldrig fallit mig in. Men helt klart är det ju ett sätt för vederbörande att se det hela. Jag som ger så mycket, jag ger av mig själv, jag delar mer än gärna med mig av all kunskap jag har. Jag ser dig och jag vet allt om dig, jag lyssnar och jag tänker in så många människor jag bara kan om det är en föreläsning eller något annat så att så många som möjligt skall kunna ta del av det braiga som jag får.

Jag ger komplimanger, jag tröstar, jag kramar och jag är kärleksfull, omtänksam och uppmärksam.

Hur gick det till att jag blev en energitjuv? För mig är ju diskussioner något energigivande, kanske en lite stund är jag helt matt, uttömd beroende på kontext och innehåll i diskussionen. Men för mig är det bara en källa till mer kunskap om en sakfråga och om dig som deltagit i diskussionen. Det är stimulerande och jag har nya intryck, mer information att ta ställning till, analysera mitt förhållningsätt gentemot frågan och gentemot dig.

Vända och vrida på massor av alternativa tankar och sen komma till en slutsats om hur jag skall agera och hur jag förhåller mig.

Men hepp, alla tycker tydligen inte det är lika kul, de om inte gör det känner sig pressade och kan till och med inför bara tanken att dryfta något med mig känna motstånd. Ni vet de där som man nästan hukar sig för rent fysiskt tydligt inför personen när den kommer och skall fråga något.

Tydligen är jag en sådan person. Självinsikten kan vara ruskigt dålig för jag har inte rikigt fånat upp energitjuvkänslan. Jag har inte sett någon huka sig direkt, kanske för att jag är rätt glad som person och kommer in med en positiv öppning men sen... när själva ämnet tagits upp så sitter de där med skägget i brevlådan som lät mig kliva över tröskeln.

Herregud, den självinsikten hade jag gärna haft för en massa massa år sedan.

Detta gör i alla fall att jag funderar lite på hur jag nu vill förhålla mig till behovet av svar på frågan varför i varenda samtal som jag deltar i.

Som sagt min förmåga att se även mig själv ur många synvinklar gör ju min resa så mycket lättare än många andra som bara går hem och tycker att Anna, den där tjejen är jobbig hon! Som inte ser sitt bristande underlag i diskussionen och som inte ser sin roll kontra innehållet i samtalet.

Jag har ju för länge sedan förstått att människor inte fungerar så och är lika självanalyserande och försöker se om de kunde gjort eller sagt saker annorlunda. Men att man kunde ponera ett antal scenarior hade jag hoppat på att människor skulle göra lite oftare. Att människor mer skulle reflektera över sitt eget bidrag även om det inte är med inställningen att de vill lära sig och göra det bättre nästa gång trodde jag var given. Att man ändå förstår att man är subjektiv i situationen och att objektivt försöka titta på vad som hände kunde vara intressant var för mig en självklarhet.

Men tydligen funkar man inte så, tydligen är det inte intressant och då är det ju himla dumt av mig att i alla år hoppas och tro att man kan få upprättelse eller ens en konstruktiv dialog om den föregående dialogen och vad som eventuellt gick fel. För i de andras ögon är det bara jag som varit sådär jobbig igen!

Som sagt de gör det enkelt för sig, och varför skulle de inte göra det? Kan avundas dem en stund men för mig är jag helt övertygad att om jag kunde få välja att göra om allt igen och så skulle jag göra som jag gör 100 av 100 gånger för att det är lite väl enkelt att bara skylla på andra.