Efter en utan underdrift fysiskt, mentalt och alla andra ord man kan tänka sig december med betoning på arbete så ämnade det som uppfyllt mina tankar att upplösas på tisdag eftermiddag/kväll den 19 januari 2010.
En stor del av mig ville inte det, jag ville inte att det skulle ta slut. Detta som definierat mig, som fått mig att må som bäst och sämst samtidigt. Å den andra sidan, har jag längtat, kämpat och jobbat för att tisdagen skall komma.
Att vara sömndepriverad och emotionell samtidigt som man skall vara rationell och ta beslut och komma ihåg tusentals saker i huvudet är en utmaning utan dess like. Större prövning har jag nog inte utsatts för på länge, och absolut inte sedan jag fått redskap att förhålla mig till liknande händelser.
På ena sidan pågår en avvecklingsfas, en sorg och ett avslut, men lika mycket som jag är helt i projektet och mitt i den 19 januari så har mina tankar för länge sedan passerat tisdagen. Framförhållning är A och O i projektledning. Inte för att jag direkt visste vad jag skall göra efter tisdagen, vad jag skulle göra, däremot visste jag att jag skulle göra andra saker. Från att ha arbetat 11-13 timmarsdagar så skall jag gå ned till 8, åka hem, vara med familjen.
Oavsett var jag är längtar jag delvis till det andra, båda ger mig så mycket och är ställen där jag vill ge. Risken att jag skall sitta apatisk känns vida avlägset, hittar alltid på något nytt att göra eller att det är någon som vill ha hjälp med att öppna ett dokument, finns alltid nya projekt och nya effektiviseringsmöjligheter eller behov av rutiner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar