Fjällen sen Ume

Det skall bli as-skönt att åka till brorsan och hans familj. Det var ovanligt länge sedan vi träffades då vi inte firade jul ihop och vi inte sågs däromkring.

Att få se riktigt snö är ju inte helt tokigt det heller. Att köra 100 mil enkel väg verkar vara värt det för Matte som får köra själv. Jag jobbar... och har viktiga möten så jag får flyga upp och behöver bara åka de sista 30 milen med brorsan.

Sen hoppas jag på skoter och bara sitta i bivacken med varm choklad smaksatt med punch, en inte helt oäven blandning.

Slalom i all ära, men denna gång vill jag nog bara mysa med min familj och höra vad som hänt i mina syskonbarns liv. De börjar bli så stora att det är riktigt spännande att höra och diskutera om livets förträfflighet, kompisar, knäppa föräldrar osv.

Spel för stora och små samt passande dryck är packade och efter helgen har jag tur att flyga tillbaka också för jag har kurs på måndagen...

Förra året körde jag själv med barnen till norrland och jag kan ärligt säga att det inte är synd om någon, i det här fallet Matte. Det är en riktigt rolig resa att göra med de små, väldigt lite kivandes i baksätet, de är väl vana att åka bil vid det här laget.

Helgen därefter bär det av till Ume...
Jag längtar verkligen nu efter att komma hem, det är inte ofta men oj vad det drar i den tarmen just nu. Jag vill nästa göra som Ferdinand, bara lukta på omgivningen och mina kompisar. Så vet ni det, inte otroligt att när vi dricker öl, sitter jag där och andaktsfull sniffar på er :-).

Jag har skrivit tidigare om att jag delvis är rotlös. Helst då mamma inte bor kvar i ume, vilket gör besöken betydligt färre nuförtiden. Men jag kan verkligen känna att ume är hemma och att det är dit jag vill när jag längtar hem.

Likadant denna resa till Ume så har jag verkligen inte speciellt stora ambitioner. Lite afterwork på torsdagen, lunch med min gamla styvpappa på fredag och sen bara lugna gatan.

Jag vill gå en lång, säkert 2 timmars promenad från stan efter älven till ravinen längst bort på Grubbe/Grisbacka eller kanske Backen blir det. Om det nu tar 2 h, beror väl på vem jag går med och vad vi pratar om, eller vad säger du Majsan :D!

Jag vill verkligen insupa ume och hela dess miljö. Jag hoppas att rimfrosten ligger på trädkåkarna öst på stan så kan jag gå och klappa dem lite försiktigt. Det är ume för mig på vintern.

Sen hoppas jag verkligen, verkligen både i fjällen och i ume att det kommer att knarra under fötterna, annars blir jag lite trött.

Anna 2.0 har verkligen kommit långt i detta. Tidigare skulle allting maxas. Väskan skulle packas till bredden för alla eventualiteter även om vi bara skulle vara i fjällen så skulle jag säkert ha 5 olika ombyteströjor, fast vi lär sitta i adidasbyxorna hela helgen med tjocksockar på, det är ju det som är själva grejjen.

Men tidigare, icke sa nicke, då packade jag för en thailandsresa, en londonresa och en fjällenresa oavsett om jag skulle till åland. Det blev rätt många och stora väskor.
Allt jag har med mig denna gång är en ryggsäck och handväskan. Där ryms både ombyte och smink. Vad skönt att vara lättpackad för en gång skull.

Visst, en stor trunk med täckbyxor och jackor får matte ta i bilen men det är nada motför förut.
Sen skulle varje minut och timme planeras och engageras och massor av folk skulle träffas. Men det blir ofta bara pannkaka av allt och en himla massa stress så jag är glad över en promenad efter älvskanten, det är mitt enda riktiga mål som kan komma att skita sig. Skiter det sig så gjorde jag väl något bättre av tiden då, ingen större fara med det.

Färjan filmar den 3 april

Pratar med vänner om att få ihop den där kryssning som vi tänkt göra hur länge som helst, typ 5 år, både som par och att bara åka tjejgäng, tror inte vi gjort något av det så herregud, vi har ju all tid i världen... om vi skall få ihop båda de resorna... efter 67 kanske?

Förslaget just nu kom upp att åka till den 3 april för då filmar man för färjan.

Nej, nej, nej!

Jag kommer aldrig att stiga på Cinderella full med kameror, inte ens om jag åker Cinderella som transportfärja, för det kan faktiskt hända om man skall till stugan. Då funkar vilken båt som helst bara man kommer fram om det skall vara på det sättet.

Men främst åker man väl Cinderella för att parta!
Det finns inte en sportmössa att jag skall stå där halvpackad, luta mig fram lite, försöka fokusera blicken på den jag än må prata med och oavsett avsikt så kommer ju avsikten att endast visa en sak... RAGGGNING PÅGÅR, typ!

Eller så är det två superpackade människor, dvs jag och någon till som vanligtvis löser världsproblemen, eller snarare jag som hamnar längst in någonstans i någon fåtölj och får höra om någon tjejs eller killes största misstag eller olyckliga kärlek, och är en obetald Dr Phil!

Hurvens, inte jag på film inte.

Så nu föll ju det alternativet bort och det påminde mig även att kolla upp när man filmar så kan jag ta bort de alternativa datumena också från kalendern :-).

Vad händer nu?

Grunden läggs tidigt. Hur och vad kommer dina barn att växa upp till?

Vi hade en lunchdiskussion och man konstaterade att det även är stor skillnad att ha pojkar i tonåren och att ha tjejer. De hormoniella och existentiella följderna verkar ta så mycket hårdare på 13 åriga tjejer än killar. Som bäst hittar man en porrtidning känns det som hos en kille. Men med tjejer, jag kan ju inte hymla och säga att jag tyckte det var lätt, med de släktingar vi har omkring oss så kan jag ju säga att det varit lite heaven and hell turbulens sista åren.

Har alltså några både på jobb och kompisar och släkt som börjar få barn i tonåren. Kommer ditt eller mitt barn att börja dricka, skolka eller röka? Vad gör man när man upptäcker att så är fallet?

Ja, inte så mycket man kan göra där och då. Många börjar förmana sina barn och undrar lite hur det här gick till. Men är de redan där så har det ju redan skitit sig.

Grunden till hur våra barn kommer att hantera dessa frågor läggs så mycket tidigare, känns lite försent att försöka indoktrinera ditt 15 åriga barn. Tyvärr har tonåringen sett oss under hela sin uppväxt och barn gör ju tyvärr som vi gör och inte som vi säger. Att då föregå med gott exempel kan ju vara en bra ingångspunkt.

Mina barn, ja jösses. De blir väl förhoppningsvis som barn blir alltmest. Någon av dem lär tjuvröka, tyvärr inte med epiteten tjuv så länge då de har en mamma som kan lukta sig till en avslutad cigarett 10 timmar tidigare på min sambo.

De ungdomar som hängt runt oss sista 12 åren har alla genomgått samma fas. De är i limbo, lite barn, lite vuxna, de börjar i högstadiet. Lucia i 7:an kan det hända att någon i klassen vill vara tuff och eller kommer från mindre lyckliga familjer och försöker imponera genom att festa och ungdomarna tycker det är töntigt, att den som försökt imponera är pinsam och de aldrig skulle dricka.

Sen går ett år, sommaren till åttan är de fortfarande mest barn, men sen går det fort, riktigt tokfort. Lucia i åttan är det säkert 25% som festar i klassen och även om inte våra ungdomar redan gjort det så är deras attityd och förhållningssätt gentemot det hela väldigt förändrat. Våren i 8:an börjar de flesta försöka utforska denna mark själva och i 9:an så är det mer regel än undantag att de varit fulla.

Sen kan vi ju diskutera hur full de egentligen är. När jag gick i gymnasiet så fanns det några tjejer som efter en folköl var skitpackad. Det finns fotobevis där de ser helt asplakat ut och där jag vet att de knappt druckit ur sin 2.5:a. Men vad som hände där får ni spekulera om, jag har min egen teori som i mina ögon gör dem nästan mer patetisk.

Det är stort grupptryck och det är svårt att låta bli att inte bara hänga med, absolut i den åldern.
Varför jag så hårdnackat alltid motstått att röka har jag inte någon aning om. Visst skulle min hybris och inbillade självbehärskning kunna vara anledning som tex att jag inte faller för grupptryck. Men jag tror att förutom att det är en av de mest meningslösa nöjen, njutning, missbruk jag vet, så finns det så mycket mer som jag symboliserat med rökning som gjort att det inte ens har varit ett problem att motstå. Sen växte jag upp i ett område där jag inte tyckte att rökning var särskilt utbrett bland vuxna, föräldrarna och mina kompisar.

Det har helt enkelt aldrig varit ett alternativ för mig.
Jag vill inte förknippas med den typen av socialgrupp som brukar den typen av nikotin.

Kan jag få mina barn att få samma inställning, ja, jag menar verkligen inte att se ned på människor nu, jag kan förstå om några känner sig träffade. Men om ni läst föregående inlägg så handlar det här om mig och hur jag vill vara och inte i första rummet hur andra är.

Så att jag inte vill vara en rökare bland annat för att jag inte vill förknippas med hela steretypen rökare är inte samma sak som att jag tycker till om rökare och socialgrupper där de är överrepresenterade. Jag vill bara göra mer med mig själv och mitt liv, that´s it. Visst speglar det även av sig på vad jag tycker men fokus är inte där för mig utan mer vad jag kan göra med mitt liv.


Så kan jag tidigt visa för mina barn eller hellre få dem att ha syfte, mål och mening med det mesta de gör så är jag helt säker på att de även kommer att sköta sin tonår galant.


Jag och Matte ser framför oss många egna alkoholfria helger om sisådär 8 år då Amanda kommer att börja åka in till stan och behöva hämtning. För om min tonåring super och vistas i konstiga umgängen vill inte jag bemöta mitt barn själv lite lätt packad och försöka förmana dem.

Nä´ru, då avstår jag hellre för att kunna föregå och kunna argumentera och kunna hämta mitt barn. Jag ser inte något problem eller konflikt i detta.

Vår alkoholkultur på Åland kanske inte klarar en större granskning men med tiden och åren har i alla fall de flesta av oss börjat anamma de regler som gäller utifrån den kunskap man nu har och vi tar inte lilla båten skitfulla längre, vi har flytväst även mitt på dagen, nyktra osv osv.
Helt enkelt tar vi ansvar på ett annat sätt idag.


Helt klart kommer mina tonåringar att spy ned sig eller något annat, kräva en massa pengar och dylikt. Men jag såg på Will Smith hos Oprah där deras barn hade någon form av barnstyrelse där barnen fick argumentera för sina saker och komma fram till gemensamma förslag, ex vis hur mycket Amanda kommer att få i veckopeng föreslår Amanda och Douglas tillsammans och kanske med någon äldre kusin som rådgivare oxå. Den peng de föreslår ger ju även rekyl och effekt på den peng Douglas får, dvs hur mycket som finns kvar och dylikt. Genialt, säger bara the wisdoms of crowds.


Ett bra sätt att tidigt lära barn orsak och verkan, att ta eget ansvar och att de även har möjligheter, rättigheter.


Så att bråka på sin tonåring som att man tror att man har gett dem dessa förutsättningar när de redan är tonåringar känns rätt meningslöst och lite sent.


Har man inte haft den typen av dialog innan tonåren träder in i full kraft så krävs det andra tag. Vilka, ja, det har jag lite funderingar kring men svårt att beskriva annat än att det helt enkelt gäller att möta respektive tonåring på deras nivå och med deras språkbruk.

Där ser det ju lite olika ut, individer är olika och kräver olika bemötanden. Min tes är att helt enkelt att inte där och då pracka på barnen sina åsikter och förmaningar.

Det är det jag menar att det är försent, ens värderingar och dylikt har gett effekt för länge sedan och om det har lett dit man är idag måste det till en helt annat approach.

På vem ligger ansvaret?

Bitterhet, något blandat med avundsjuka, sin egen odrivenhet och allmänt inte helt med på spelplanen.

Är personen som fått toppjobbet förtjänt av det? Den som är populär är kanske inte en bra människa. Spelar det någon roll? Måste så mycket tid läggas ned på att på något sätt vara avundsjuk. Rättvist eller ej så är det så läget ser ut och då är det bara att anpassa sig efter spelplanen.

Du måste ha en strategi för ditt eget välmående, ditt eget handlade, din egen agenda. Det är där fokus borde ligga, där för dig och ditt bästa. Om man istället lägger ned en massa tid på att ifrågasätta och tycka att andra borde ta första initiativet så blir det bara knepigt.

Ingen förändras bara för att vi vill det eller tycker att de borde göra det. Det är bara vi som kan förändras och vårt förhållningssätt gentemot de personerna eller de förutsättningar som finns.
Du är din egen coach och det kommer inte någon Lagerbäck och berättar hur uppställningen ser ut, din plats, din roll och hur ditt bidrag skall se ut. Det finns ingen PR byrå som har valt att satsa på dig och din framgång.

Man måste saluföra sig själv, man är sin egen reklamspot/pelare. Beroende på vad du vill gällande jobbet, samlivet, bekantskapkretsen, engagemanget så är det genom att klä dig och/eller bete dig som du tror att funktionen/tjänsten mm kräver som du röner framgång.

Visst vore det underbart om alla kunde se hur duktiga vi alla är och hur mycket tid vi lagt ned på våra fönsterblommor, på ett PM på jobbet eller gå i olika protestmatcher för olika behjärtansvärda frågor. Men tyvärr så kan det faktiskt hända att det inte blir och sker på sånt önskat sätt. Vad har vi för alternativ då?

Jag har faktiskt fått frågan ett flertal gånger från de som tjänar mindre, har vad man kallar lågutbildade yrken, hur det kan komma sig att jag jobbar med det jag gör. Detta lite med en fråga hängande i luften, typ hur gick det till... Vad tur du haft...

Vi fick genom tips från min vän ett förstahandskontrakt i Fruängen, jag är henne förevigt tacksam. Men det var inte så enkelt att hon tipsade och visps så var lägenheten våran.

Jag ringde fastighetsägaren sjukt många gånger. Jag skrev ett långt säljande brev. Vi renoverade hela lägenheten efter en alkoholist som bott där i 20 år, det var kiss, det var spya, det krävdes minst 4 varv färg i taket i köket och efter något år trängde det ändå igenom lite gult.

Ja, vi fick en kanonlägenhet i en förort till Sthlm och alla sa att vi haft sån tur. Hmm, låt mig säga att tur leder inte till allt. Tur är för mig att befinna sig i rätt läge i rätt tillfälle i livet. Saker synkar på ett trevligt sätt.

Vi skulle egentligen inte flytta ned redan då till Sthlm utan plugga klart minst ett halvår till i Umeå. Vi valde att ta tillfället i akt då chansen kom och flyttade. Men lättköpt och bara tur, nej du. Det hade givetvis inte skett utan tips och min vän, men heller aldrig utan att jag jobbade rätt hårt för att övertyga dem om våran förträfflighet och händighet.

Det är ett klockrent exempel där många säger att vi haft tur som fick lägenheten vilket kan göra mig lite trött. Jag orkar inte argumentera längre, de kan tro det.

Problemet för mig är när folk då blir avundsjuk på den typen av "tur". De har i min värld målat upp en bild som inte stämmer med verkligheten. De har gjort en tolkning och underlättat för sig själv om de går omkring och tror att en massa människor har tur.

Att jag har flera hundra tusen i studielån verkar heller inte vara av vikt. Plugga gjorde jag väl bara för att det var skoj?!!! En lite hobby på några år eller?

Alla är inte drivna, alla har inte ett motto som jag, att allt, i princip allt skall ha ett syfte, mål och mening. Det är därför jag sätter upp jätteknäppa gränser som att jag inte får gå och kissa innan jag gjorde ditten eller datten. Men att vara odriven och oambitiös men ändå vilja ha pengar eller framgång, ja då bör man inte älta det med mig alltför många gånger. Jag köper ett eller två samtal av den sorten men sen då har jag gett dem all input jag kan ge och vill och kan de inte därefter börja profilera sig själv, hitta sitt område där de är som bäst och verkligen försöka gå mot det mål som de nu satt upp. Ja, då orkar jag inte lyssna på när de gnäller heller.

För ältande och beklagande av samma strumpor som ligger vid soffan varje kväll det är bara en massa dålig energi som jag inte är villig att betala längre. Antingen så skiter man i att sockarna åker av vid soffan och aldrig kommer till tvättkrogen, eller så hjälper man sin partner och bara helt sonika tar dem till tvättkorgen själv.

Jag sporrar gärna andra, jag vill att alla skall må bra, jag vill att alla skall känna sig nöjda. Sen om man blir stadsminister eller vinner alla hopptävlingar är mindre intressant. Men tro inte att all framgång beror på tur och att det är orättvist att någon man inte tycker är särskilt kompetent har sin plats. Du hade ju uppenbarligen tyckt att du lika gärna kunde vara i dennes skor och det är kanske inte alla som tycker att du är så makalös och duktig och lämplig som du själv tror.

Absolut går jag omkring med en himla massa hybris. Jag har en far att släktas på och göra rätt för sig och gå omkring som ordföranden i sin egen klubb för inbördes beundran, ja, det kom liksom med spermien.

Men realistiskt så måste man ju se krasst på saker och se saker för vad de är. Om vi har det som utgångspunk och sen bara jobbar för vår egen framgång så löser sig mycket. Lägg ned energiåtgång på onödiga saker som man ändå inte kan förändra genom att bara gnälla.
Shit vad många förhållanden som skulle eroderats för många många år sedan om gnäll fått problemen att försvinna eller personerna att försvinna. Gnäll och beklagan blandat med en mix av avundsjuka och bitterhet. Kan det bli bättre? Tur det finns sprit :D!

Det finns en inbyggd självuppfyllande profetia i vårt beteende och om vi inte tror tillräckligt mycket på vår egen förmåga så brukar man också ofta misslyckas. Men det här inlägget handlar om något motsatt. Att genom att tro att man är värd det och prata och bete sig som att man redan hade det, det är en positiv självuppfyllande profetia. Detta visar sig gång, på gång, på gång, under hela 1900-talet har massor av undersökningar gjorts som bevisar denna tes.

Jag vill ändå påpeka att jag lyssnar, jag lyssnar riktigt mycket, jag hör vad folk säger. Ja, jag avbryter för jag kan tycka att jag redan greppat, jag kan jobba med vissa sådana frågor för att bli bättre. Men jag har alltid haft lätt att få folk att anförtro sig åt mig. Är det jag som uppmuntrat eller har jag bara den personligheten eller vad är det som gör det? Ja, jag är inte helt ense med mig själv. Javisst jag kan uppmuntra det hela, vad skälet är till det kan ju variera beroende på mitt eget egenintresse. Men allvarligt om jag skulle bara gå omkring och ha en massa egenintressen så skulle det skina igenom.

Min människokärlek är stor och jag lyssnar gärna om och om igen på vänner och bekanta och okända människor på bussen, men jag kommer inte längre med Anna 2.0 sitta som på nålar och egentligen vilja gå därifrån men inte vilja såra människan. Idag så säger jag ifrån, jag säger sorry mate, jag tyar inte längre och säger att jag vill avsluta samtalet. Men om jag efter 10 gången, kanske 110 gången hör samma gnäll igen, samma beklagan och inte ser någon form av effort från den som beklagar sig, inte hör att man tagit ett steg närmare självinsikt eller självförverkligande. Ja, då som sagt, då har ni några få gånger på er sen bör ni hitta något annat bollplank.

Av två onda ting

Josef Fritzl, ja vad skall man säga annat än hur sjukt är inte det hela? Hur mycket kan man ljuga för sig själv och på något sätt rättfärdiga sitt handlande? Fritzl, han hade egenintressen, han var själv delaktig i det hela, det var hans sjuka drift och vem vet allt mest som fick honom att agera på sitt sätt.

Läser om katolska kyrkan i Brasilien som uteslutit en mamma till en NIO,-åring som var gravid med tvillingar på grund av att hennes styvfar våldtagit henne.

Graviditeten var enligt läkarna ett hot mot hennes liv och för detta utesluts, mamman och läkarna ur kyrkans gemensak. Argumentet är att ta ett liv är så mycket mer än att våldtaga.

Så hur skulle katolska kyrkan döma Josef Fritzl, har han "dödat" det döda tvillingbarnet eller är det naturens gång. Han har inte medverkat till någon abort men inte försökt göra allt han kan för att rädda barnet.

I min värld blir det helt absurt att en man som Josef Fritzl skulle få gå fri och kunna bikta sig i den katolska kyrkan medan en nioårig flicka som kanske innan hade en stark gudstro, eller hennes mammas tro inte får gå och få stöd i den församling de tillhört.

Outgrundliga äro herrens vägar men va f**n, har han supit sig full på absint senaste tiden eller?

Den nioåriga flickan torde vara så oskyldig som man någonsin kan vara, herregud hon är nio år. Oavsett ålder är en våldtäckt alltid en våldtäckt och i detta fall av sin styvfar. Hur mycket skall ett barn behöva krossas med vid så unga år.

Ytterligare ett skäl till att jag saknar ganska många bevis på Guds existens och snart vet jag faktiskt inte om jag kan förhålla mig till katolska kyrkan längre. Det smakar äckligt i munnen vid tanken på att den kyrkan skall få mer pengar eller makt än de redan har, hoppas att kommande generationer i dessa länder som har sådana lagar och kultur och traditioner tar kål på förhållandet till kyrkan.

Sorgens 5 steg

Fick veta en massa om mig själv igår. Jag har nyligen börjat läsa en bok om kognitiv beteendeterapi. En fackbok, en studentlitteraturbok, det är bäst så, det är lätt annars att sådan böcker blir lite new ageiga och tramsiga.

Men det var inte det som fick idén till det här inlägget utan att jag nyligen genomgått en minikris.

Att backa bandet och gå tillbaka är aldrig lätt oavsett i mitt fall innebar det att gå tillbaka till mitt gamla jobb som jag valt att lämna för att gå vidare. Nu har det blivit så mycket bättre än vad jag någonsin vågat hoppat på för människorna där är helt underbara och gör mig varm och att se dem är som att komma hem. Jag har ju vuxit upp där och ser kollegor som min andra familj och har saknat dem givetvis. Arbetsuppgifterna har alltid varit stimulerande, utvecklande och det var inte därför jag ville gå vidare utan att jag vill just det, gå vidare.

Att då backa bandet är inte helt lätt. Det finns fler anledningar till minikrisen men oavsett så hade jag några jobbiga dagar. Det var några intensiva dagar där det fanns många känslor i omlopp.

Jag gör detta ständigt i mitt liv, har små minikriser. De kan vara på 10 minuter och de kan säkert vara i någon vecka. Men allra mest är det några få dagar. Den klarhet jag fick i det hela var att jag förmodligen genomgår sorgens 5 steg i raketfart.

De fem stadier man referar till är Förnekelse, Vrede, Köpslående, Depression och Acceptans.
Jepp, sen är det bara att gå vidare. Så för det mesta är jag glad eller i någon av dessa faser. Men allvarligt är jag sällan kvar länge i samma fråga. Jag kan vara i samma läge som jag var sist vi sågs, men förmodligen över en annan fråga.

Jaha, är detta bra eller dåligt då? Det blir ju många känslor på en och samma gång. Men hellre det, det passar mig mycket bättre än att ständigt gå omkring och se ut som att man sålt smöret och tappat pengarna, med sinnestämmning allmänt låg.

Säkert kort

Har hört talas om de som har vänner de kan ringa för Booty calls. Alltså goda vänner dag och natt. Om jag visste bättre så skulle jag säga att jag kan ha någon form av sådan erfarenhet, men jag minns inte, börjar väl bli lite till åren kommen och då är det tacksamt med selektivt minne.

Men jag tänker vad många det är därute som är singel och lätt desperat/a. Så fort en vän blir singel, har några som återkommande genom åren blivit detta så händer det något med dessa människor.

Givetvis tränar man lite mer, köper nya kläder, solar och springer rätt mycket på krogen. Alfahanen eller Alfahonan vill visa sig från sitt yttersta i all konkurrens. Men är man inte sugen på att vara singel så syns det rätt fort om man är på jakt. Det står liksom ett stort DESPERAT i pannan på dessa personer.

Skulle skämmas av förljugenhet om jag sa annat än att jag varit i den situationen. OK, träna och köpa kläder osv det var inget speciellt med att vara singel då. Det var mer ett vedertaget begrepp under stora delar i mitt liv. I alla fall på något sätt så såg jag mig som singel. Vad jag sen va, äh, det skiter vi i! Är man yngre har man inte samma desperation, man har ju hela livet framför sig och alfahona/hane hit eller dit var nog inte heller något som i fanns i min värld.

Det gällde att ha kul och söka reda på den man för tillfället var intresserad av.

Men, eftersom det kan hända att jag då och då hade vissa umgängen, någon form av besök eller någon att besöka på ett mer utbytande av tjänsterkaraktär så finns det fler dimensioner i jakten på en ny partner.

När man har en KK, någon att ringa 03:15 så försvinner rätt mycket av ens jakt och desperation. Man har ju ett säkert kort ifall allt annat skulle skita sig. Jamen säger ni, om den man skall ringa själv lyckts fånga någon annan den natten... Ja, då har man lite mer att fundera på och ännu mer om man ser att ens KK fångar någon annan framför ens ögon på samma nattklubb.

Råkar man befinna sig på samma klubb och ens KK går hem med ett nytt one night stand, ja, då skulle jag bli lite trött men det har då inte hänt mig ;-), vad jag minns i alla fall...

Det finns i alla fall en viss trygghet i att veta att det finns någon där som man kan ringa vid behov. Sen då, man sover hos varann och vaknar man bakis en söndag vid 11 tiden. (Allltså innan man får barn, alt är skild med barnen hos den andra föräldern) Sen börjar det sakta bli att man dröjer sig kvar, beställer en söndagspizza, ser en film och åker hem vid 18 tiden.

Sen börjar man packa lite väska när man går på krogen för man vet med 99% att man skall till sin KK, nu är det mer en vedertagen sanning än bara en fallbacklösning. Någon blir mer intresserad och börjar bli sårad när den andre visar andra uppmärksamhet på krogen.

Ni från Sthlm kanske inte är bekanta med situationen men i Umeå där fanns det inte så många ställen att gå på så det var rätt stor sannolikhet att man var på samma ställe och var tvungen att se eländet och säkert sörja en stund.

Men oavsett så tycker jag det är en rätt bra form av umgänge. Jag har alltid gillat frihet och på så sätt får man både äta och ha kakan. Sen vet jag att Majsan säkert kan kommentera detta med ganska många exempel som motbevisar det jag säger för jag har gråtit många gånger också. Men det är inte en så tokig umgängesform.

Nu vet jag att de finns det som är rätt nya i den branschen, dvs nyligen fått upp ögonen för den typen av förhållande och jag har försökt ge min point of view av detta. Det viktigaste är att man är tydlig med vart gränsdragningen går och vad man vill med umgänget. För även om den ena blir ledsen senare så är det lättare att komma över sen om man vet förutsättningarna från början.

Stor släkt

Vilken rikedom det är att ha en stor släkt, det är inte alla som har det.
Själv har jag en bror och två kusiner.
Sen har några familjer utökats samtidigt som jag har bonusbröder osv, allt som allt är det ju lite fler än vi 4 kusiner men det är ju bara vi som är släkt och känner släktbanden på det sättet.


Mattes familj är större än Wallenbergs. Det är hur många människor som helst, ungdomar, barn, vuxna, äldre, pensionärer. En himla rikedom och på facebook fick jag en fråga i en quiz om hur jag helst spenderar min semester

Alperna
Ibiza
På landet med nära och kära
....
...

I många fall skulle jag tycka det är grym töntstämpel på att välja landet framför coola, äventyrliga, spännande saker utomlands.

Men bara tanken på att få åka till Åland gör mig alldeles varm, genom de sociala medierna har kontakten med dem förstärkts från att tidigare år legat i träda under vintern då vi stänger stugan på kobben till april och påsken då vi öppnar upp portarna igen.

Det är en härlig brokig familj och som ibland retar gallfeber på mig men det är aldrig tråkigt i deras sällskap. Samtalen är ofta stimulerande, utvecklande om än ibland aggressiva och där man inte alltid delar samma världssyn om det så är på EU eller Ålands möjligheter till självstyrande eller barnuppfostran, politisk tillhörelse eller om Gud finns.

Det är väldigt få som är tysta och som inte har en åsikt om något, diskussionslusten är mycket hög om man säger så. Men inte bara det, många är otroligt varma människor, sådana där helylle som bara är goa. Med helylle så menar jag inte att man inte röker, dricker, har one night stands och så. Det är ju inga eremiter, hur skall de då få input att diskutera om....

Men det finns en ganska hög människokärlek och absolut en väldigt hög samhörighet. Många av de yngre förmågorna har jag ju haft förmånen att få se växa upp.

Jag och Matte hade en tanke för herrans massa år sedan att vi skulle skriva ned på papper och klistra igen kuverten, där skulle vi cyniskt gissa vad många av syskonbarnen skulle bli när de blev stora. Detta utifrån vår hybris att vi kunde utläsa och se egenskaper som fanns där bakom tandlösa leenden.

Men tyvärr gjorde vi aldrig det, däremot minns vi givetvis våra diskussioner, men rättvisemärkt som jag är så vill jag även gärna ha haft det på papper som bevis...

Hur det går och hur det kommer att gå får vi väl se men givetvis har några överraskat och utvecklat helt andra personligheter än man tänkt sig. Det är helt sjukt i alla fall att de som lekte affär med massa papperslappar och skärgårdssnapsflaskorna kan jag själv gå och ta en öl med idag. Att vi kan snacka sex, förhållande och varför livet har valt att hata just dom. Förmånen att få ha varit med och höra hur snacket går, allt väldigt lite förändras samtidigt som alla tekniska förutsättningar och ekonomiska ändrats.

Så mars månad, en månad till och sen bär det av... och sen en hel sommar att se fram emot massa öl, grillande, diskussioner, gråt, skratt och tandgnisslande.

Kramas i USA

Jag tycker det är så roligt att man börjat att kramas istället för att ta i hand i USA. Jag har ingen aning om hur stor trend och hur mycket det slagit an på gemene man men det är väl ett schysst sätt att hälsa? Fysiskt kontakt är ju trevligt :-).

Själv var jag på Berns i fredags och träffade bland annat 4 konstruktörer från Irland. En hälsade på mig genom att ta i hand, den andre med att pussa på båda kinderna, den tredje med puss på en kind och den fjärde med att nicka.

Om kramen skulle vare gängse regel i hela världen så vore det väl kanon för nu kände jag mig ju dum när andra killen pussades efter det första handslaget och när den tredje bara pussade på ena kinden så trodde jag att vi skulle pussas på båda och ja, ni ser... Jobbigt såntdär.

Här nedan är några av teoriena som förs i USA om anledningen och Hugger in Chief är Barack Obama man syftar till.

The Hugger in Chief didn't start the trend. At work and at school, even on
first introductions--at least among the latest inhabitants of The Real
World--the hug is gaining ground on the handshake.

There are many iterations, including the hip-hop hug (a manly
shake-and-squeeze combo), the ass-out hug (an awkward ordeal that precludes
genital contact) and, for someone you're really close to, the full frontal (your
standard bear hug).

The big squeeze has been on the rise at least since 2006, when the Free
Hugs campaign exploded worldwide. It got another boost last year, when hikers
from Ohio and Pennsylvania started the Hugs for Humanity project, walking across
America to deliver a million hugs. And yet another when John McCain and Sarah
Palin embraced, however stiffly, at campaign rallies.

Why have we caught the hug bug? Mental-health professionals cite everything
from increasing population density to community spirit among millennials. Some
theories point to 9/11 bringing the country together and to The Sopranos showing
that tough guys can hug too.

More recently, the hit show Entourage prompted fans to "hug it out, bitch"
(a tagline now immortalized on T shirts). "I'd always welcome a hug," says Aaron
Schutte, a senior at Iowa's Wartburg College and founder of the 2,500-member
Facebook group I Love a Good Hug. "Why not?"

Hur vi socialiserar idag

Jag återkopplar till inlägget om Obamas blackberry.

Hur vi socialiserar idag, hur mycket socialt nätverkande som bedrivs via internet idag.
Hur diskussionerna går om detta och om det är nya fenomen osv.

Jag läste igår i någon artikel i TIME som var kopplad till någon artikel om facebook.
Det kom sig av att man menar på att när vi är på/i communitys, twitter, feeds, IM och dylika saker gör att vi kan inte tar och har riktig IRL kontakt. Vi kan gömma oss bakom och spinka på varandra och veta en massa om varandra utan egentligen behöva ha kontakt med personen och i förlängningen kanske utan att personen vet att vi vet så mycket...

Följande citat känns därför meningsfulla som enkelt förklarar det jag försöker säga:

We're lazy. We have jobs and children and houses and substance-abuse
problems to deal with. At our age, we don't want to do anything. What we want is
to hear about other people doing things and then judge them for it.
Which is what newsfeeds are for.

Retreating behind a digital veil started long before the Internet existed, with
the advent of answering machines. "People would call a phone when they knew
the other person wasn't available to pick up," says Charles Steinfield, a
professor at Michigan State University who co-authored a peer-reviewed study
called "The Benefits of Facebook 'Friends.' " "It enabled them to
convey information without forcing them to interact."

Jag vet många människor som absolut använde möjligheten att ringa telefonsvaren för att man inte vågade prata live med människan man ringde till, jag var absolut ibland en av dem. Detta beroende på vad och vem jag ville kontakta. Så lätt att ringa då när man visste att de inte var hemma. Jag tror faktiskt att innan telefonsvarern fanns i var mans hem kunde jag ringa ändå bara för att känslan att jag faktiskt vågat ringa, och då givetvis när de inte var hemma, när jag så gott som säkert visste att de inte var hemma. Knäppt eller knäppt eller bara som alla andra?

När vi interagerar med varandra vill vi gärna vara de som tar besluten men vi vill att andra tar initiativen. Det kan vara till nästan allt, att avsluta och avrunda ett möte kan ta 10 minuter för alla går som katten runt het gröt. Är man intresserad av någon så lägger man ut krokar som den andre kan hugga på och om de inte gör det eller ännu värre nästan... bollar tillbaka bollen till en själv ja då är en pingpongmatch i full gång. Vi vill ju inte skämma ut oss, vi vill inte vara pinsamma, vi vill inte känna oss löjliga och vi är osäkra och blyga av naturen verkar det som.

Själv tycker jag att det är underbart att kunna spinka på en massa människor och titta på deras statusfeed, profilbilder, partybilder, vilken humor de har osv. Faktiskt så kanske vi inte känner till alla delar av de vi känner och en del som man av någon anledning inte gillar så jvla mkt kan ju ha sjukt roligt lika humor som en själv eller andra vettiga idéer än just i den som vi kanske är oense om.

Jag delar gärna med mig av både framgång och bakslag, hur jag mår och blir skitglad om någon vill läsa eller kommentera detta. Gladast i fredags blev jag nog över kommentaren jag fick av en gammal kollega:

-På dig växer det ingen mossa!

Så länge det inte gör det så hoppas jag att jag rör mig och förnyar mig och inte blir en bitter gammal stofil.

Kan reflektioner vara positivt laddat?

När jag hör olika fenomen, företeelser, när jag hör om hur människor har agerat i olika situationer så får jag genast en enorm lust att reflektera över detta. Är det att ständigt vara en gnällkärring?

Inte i min värld, men kanske i någon annans... En reflektion är för mig något objektivt, sen finns det positiva händelser som man reflekterar över eller negativa. I min värld eftersom jag är så givmild av naturen :-) så delar jag även gärna med mig av mina synpunkter och det är här det blir svårt att reflektera över något och tycka till över något positivt.

Alltså det är inte svårt att tycka till om något positivt, men något som är positivt är ju redan bra och behöver sällan korrigeras... Det skulle således bli korta inlägg och jag vet inte riktigt hur många superlativ som en sådant inlägg skulle innehålla. Hur förstärker man något som redan är bra med ännu starkare ord som ännu mer markerar det som är bra?

Sen ser jag ju inte det jag tycker till om som något negativt heller utan som sagt mer bara en reflektion. Reflektion är synonymt med eftertanke och det är det jag vill uppmana till. Att man på något sätt lär sig av misstagen, att man ser sin egen delaktighet i det som sker och därmed vill uppmana till någon form av eftertanke.

Tyckandet däremot kan ju vara laddat på ett annat sätt, fortfarande inget jag egentligen ser som negativt även om jag kan bli lite trött och tycka att andra gör det svårt för sig. Sen vem är jag att döma, jag tycker till, döma är något helt annat. Så långt jag kan försöker jag skilja på sak och person. Men att göra det svårt för sig själv, det gör jag ju själv hela tiden och därmed den ibland oönskade välviljan att försöka uppmana till eftertanke.

Eftertanke är inte samma sak som tänka efter för mig. Tänka efter är något man gör innan man gör det man skall göra. Tex att inte skicka det där fyllesms:et eller som idag inte maxa dagen på det sätt som jag börjat och kommer förmodligen att fortsätta med under dagen. Tänker jag efter så hindrar jag mig oftast för saker eller tar ett väl avvägt beslut.

Eftertanke är mer en analys om det som skett och som sagt lärdomarna man kan dra om detta.
Det är verkligen mycket som väcker mina tankar och reflektioner och något jag verkligen gillar är att förstå hur vi människor agerar och interagerar med varandra, i situationer mm.

Att sitta på en bar, ett kafe, i en hotelllobby, en restaurang, ja vart som helst där man sitter skönt och där man kan iakttaga människor är fantastiskt roligt. Att leva sig in i andra människors konversation genom att titta på minspel, kroppsspråk, att försöka gissa sig till vad som sägs och sen utan problem lämna detta då man nästan aldrig kan få ett facit på detta är riktigt stimulerande.

Det är riktigt befriande att då kunna skriva av sig på bloggen och får reflektera över det som jag hört, läst eller sett.

Obamas Blackberry, mänskligt?

Makthavare, främst höga makthavare, ledare för de rikaste, mest inflytelserikaste länder känns lite tillknäppta 2009. De känns som reliker från en svunnen tid och jag är skitglad när jag ser unga killar i semestersvenskar ikväll som har platttång, det är underbart!

Sättet generationer före min egen ser och har sett på makthavare är pinsamt. Som att man är värd något mer, deras despotiska ledarstilar mm gör att man inte vågar annat än bete sig som en undersåte... eller?

Själv har jag aldrig haft den typen av rädsla för chefer eller dylikt. För att citera vår blivande kronprins Daniel Westling:

-Förtroende det ges inte, det förtjänas!

Likaså är det med respekt, en titel i sig kan omöjligt i mina ögon ge både respekt och förtroende. Däremot visar väl titeln på något och i och med den så har jag vissa krav och förväntningar på rollen som tillhör titeln, men att vara rädd för eller på annat sätt inte kunna vara mig själv brevid vore allt annat än smart.

En av mina tidigare chefer blev väldigt mänsklig då jag råkade vara i samma rum då dottern till honom ringde. Dottern ringde för att hon och chefen/pappan kommit överens om att hon skulle ringa och han skulle "låtsas" att hon var tvungen att vara hemma en viss tid. Allt för att hon ville komma ifrån där hon var eller vad det nu var. Hur som helst så visade det på en rätt schysst relation mellan far och dotter och efter det så var det ännu lättare att se chefen som vem som helst när det kommer till person.

En chef har ju däremot något som andra inte har och det är viss beslutanderätt jobbmässigt och kan därmed ta beslut som går en emot och det kan finnas vissa skäl till att man ändå behåller en professionell relation.

Jag vill bara visa på att alla är människor, även Putin, hur tokigt det än kan låta när det gäller just den mannen. Putin är för övrigt en av de mest ondskefulla männen som finns enligt min kvasianalys. Han känns riktigt otäck!

Hur kommer då Obamas blackberry in i resonemanget? Jo, han ville behålla den under sin Presidentid och fick igenom sin vilja mot att han följer stränga restriktioner, typ endast ta emot e-postmeddelanden, inte lägga ut resplaner mm. Det är väl ett sätt för honom att följa med vad som händer i världen och vara tillgänglig för sina vänner på ett alldeles vanligt sätt 2009.

Ännu skönare vore det ju om Obama har laddat ned filmer eller dylikt via torrenter som de flesta andra människor 2009.

Som jag skrivit tidigare, på seminarier i jobbet, sådana som skall beskriva trenderna på nätet så har det ofta återkommit i olika varianter berättelsen om den multitaskande tonåringen. Men se, jag tror inte att tonåringen är så unik. Jag satt för några veckor sedan med tv:n på, lyssnade på spotify, surfade och pratade i telefon med min vän som satt brevid sin sambo framför tv:n med varsin laptop och på något sätt fick vi någon timme att gå. Säkert hann vi få eller skicka något sms under tiden också.

Det är inget konstigt eller märkvärdigt med det, så ser vår tillvaro ut nuförtiden. Jag och Matte ligger i sängen med varsin IPOD, vi ser film, podcastar eller vilket som, händer det något kul, hör vi något bra så visar vi varandra eller så märker vi att den andre skrattar och vill också vara med, veta vad som är så roligt. Vi delar med oss till varandra och mer än så är det liksom inte.

Gratis matttvätt och svensken i skuld.

Blir uppringd av en kille som säger:

-Tjena, det är Kenneth!
-Jaha?
-Ja, jag skulle komma och köra demo av matttvätt och tvätta valfri möbel.
-Jaha?
-Du låter frågande, visste du inte att jag skulle ringa?
-Nej!

Samtalet pågår det tills jag vänligt, bestämt och tydligt informerar om att jag inte på något sätt är intresserad av något från den mannen gällande tvätt.

Killen har varit hos våra vänner och kört sin grej, de har skrivit upp våra namn och nummer och nu ringer killen för att göra samma lika hos oss. Förmodligen vill han likt dammsugarförsäljare att vi skall köpa en svindyr maskin.

Problemet är att när man har många gemensamma bekanta så kan han ju lyckas få komma in hos någon annan som också skriver upp vårt nummer, vilket givetvis skedde fler än en gång...

Vi gick själva på en sådan grej för en massa år sedan i Fruängen. Vi hade kompisar hemma och killen stannade ändå i 4!!! timmar. Ja, jag frågar mig själv varför vi inte slängde ut honom, men så långt hade jag inte kommit i själva utvecklingen av mig själv vid den tidpunkten. Idag skulle det aldrig kunna hända. Ännu mer att han själv inte tyckte det var opassande.

Vi gjorde som våra ovanstående vänner, skrev ned alla kompisars namn och de fick bli utsatta för det vi nyligen drabbades av.

Ja, vi gick på skiten och köpte dammsugare för sisådär 13 000 kr, men dagen efter fick de komma och hämta den för jag vägrade köpet, hade bara inte styrka att stå emot för ca 10 år sedan.

Min mor och jag är på badhuset och mamma behöver växla pengar, går till matkiosken på badhuset och växlar. Hon kommer tillbaka och säger att tjejen i kassan var så gullig så vi måste gå och handla där sen för att hon fick växla...

Nej säger jag, vi är inte skyldig henne ett skit. Hon gör sitt jobb och inte mer med det. Underbart om hon också är gullig men inte intressant på annat sätt än att det gjorde mötet bättre.

Vi, svenskar sätter oss på en restaurang, tittar på menyn och gillar egentligen inget av det som står. Men hur många reser sig då, man kanske har fått vatten osv, hur många vågar stiga upp och gå därifrån? Inte så många av de jag känner faktiskt.

Oftast brukar vi känna sådan himla skuld så fort någon gjort något för oss fast folk mest bara gjort sitt jobb. Gett oss en drink i baren, kört oss dit vi begärt. I båda fallen betalar vi faktiskt för oss, det finns liksom ett fast pris för själva händelsen, materialet, tjänsten.

Det är så spännade med oss svenskar som absolut inte vill stå i skuld till våra föräldrar för att de hjälper oss med barnen. Ännu knepigare blir det för mig då våra föräldrar tydligen ibland lyckas få oss att känna skuld, att vi är skyldiga dem något, att det gjort oss en tjänst.

Anna 2.0 anammar definitivt tankegångarna att människor har ansvar för sig själva. Våga säga vad man vill och vad man tycker, våga fråga, acceptera ett tydligt nej, förvänta dig inte annat än ett ärligt svar. Det är ju bara att fråga och rätta sig efter svaret, svårare är det ju inte. Folk har sina skäl till att säga nej, spekulationer varför är väldigt dålig energi, något som jag lagt alltför mycket tid på tidigare.

Många med mig frågar vad den man ringer till gör och om de då har något för sig som att hänga tvätt, laga mat eller vad som helst. (Oftast har vi ju något för oss...även om vi tar en powernapp så gör vi ju något) I alla fall så när vi får den typen av svar, säger vi ofta,
-Okej, ja då kan du inte...

Vad INTE står för kan vara att följa med, att hjälpa med barnen, svara på en fråga eller vad som helst. Det intressanta är att vi lagt ord och annat i en annan persons mun. Vi har redan deklarerat att den personen inte kan göra det vi tänker be om. Utan att den personen själv sagt något om det egentligen. Den vi talar med har ju bara svarat på frågan vad han/hon gör.

Anna 2.0 tycker att man skall skita i vad personen gör och oavsett om han/hon har något för sig så ställ frågan du ringde för att ställa. Låt den personen avgöra om den kan avbryta det den håller på med, det är inte mitt beslut i alla fall att ta. Vill ni låta det vara ert beslut, så är det inte heller mitt problem, men jag tycker att vuxna människor borde kunna svara för sig själva och utan att vi skall känna att vi står i skuld.

Paradigmskifte

Står vi inför en mycket större kris än vi kan ana i världen 2009? Hot om att USA´s banksystem kollapsar och andra domedagsprofetior.


Hur många mer kommer att få gå från sina arbeten och när alla varsel börjar träda i kraft och folk går kommer ju en massa följdeffekter av det hela. De som servar företagen som varslar med varor, tjänster mm drabbas då färre behöver deras tjänster och någon annan är beroende av deras beställningar osv. Katten på råttan och råttan på repet hela vägen ut.


Kommer något ytterligare hända? Får detta konsekvenser på tex vårt sätt att se på miljön och vårt sätt att konsumera? Kommer det att bli en tillfällig svacka och vi återgår till vår snabba väg att utnyttja jordens resurser och lyxkonsumera så fort vi närmar oss en högkonjunktur igen? Mest saker när man dör vinner, kanske dör innan den får mest saker tänker jag, alltså att den stora massan som har levt en ganska materialistisk början av 2000 inte kommer att finnas kvar som stereotyp på samma sätt.


För några år sedan var det väl en väldigt ovanlig situation med låg inflation och högkonjunktur, det hade man inte riktigt sett så ofta. Nya samhällsekonomiska argument och nya konjunkturindikatorer dyker upp och vad vet vi egentligen om framtiden?


I och med detta känns det som att vi står inför någon form av paradigmskifte, vi kanske redan har passerat ett sådant när historikerna skall titta tillbaka på den här tiden om en massa år.

Kommer vi att omförvandla våra drömmar och mål? Hur viktigt är karriär och framgång? Både nya generationer och andra ekonomiska förutsättningar skapar möjlighet att något kan komma att hända när det gäller sättet att se på hur vi mäter lycka och i det framgång.

Egentligen ingen ny spaning när det gäller de nya generationerna ungdomar eller i stort men kombon gör att vi kanske är fler som ändrar vårt sätt att se på saker och ting eller så är min egen generation så invand i sin egen tid och fortsätter springa som en duracellkanin och leva upp till en massa förväntningar satta i en helt annan tid av föräldrar och skolgång som inte existerar idag.

För mig som jobbar med IT, webb och allsköns utveckling däremellan kan ju lätt tankarna föras över till IT-boomen vid förra lågkonjunkturen men så verkar det inte se ut just nu på arbetsmarknaden. Visst jobben växer inte på träd men att ha en webbplats, ett intranät och att satsa på de digitala medierna verkar vara rätt vedertaget 2009, frågan är bara hur visionär och extravagant och webb 2.0 -aktig de skall vara.

Oavsett så vet jag inte om det är åldern eller annat att göra men jag tycker det skall bli spännande att följa utvecklingen. Kanske för att jag ser på den med andra vaksamma ögon denna gång. Tidigare när liknade skeeden funnits har min ungdom och någonstans tankarna på att det där rör inte mig hägrat och idag finns ett helt annat ansvar för ens barn och bostad.

För att citera en av EPA Productions opublicerade klipp (där de är automatisk dörrsvarare).

-Jag står här mitt i livet!

Journalistik

Jag har på senaste veckan läst två olika sammanfattningar av forskningsrapporter. Två avhandlingar som skall försvaras och som återgivits i medier som kvällstidningar, idg.se eller dylikt.

Journalisterna ifråga har på något sätt skrivit av avhandlingarna utan att de egentligen gjort en egen reflektion över det hela. Det gör att hela språket i själva artikeln är urdåligt och svårbegripligt.

Jag tycker att jag alltjämt oftare och oftare märker att det är väldigt lite analys på journalistfronten, väldigt lite kritisk granskning. Journalistik skall väl återberätta från händelser mm och att svara på frågorna vad?, var?, när?, vem? och hur? samt gärna även varför?.

Många bara återrapporterar det de får till sig utan någon egentlig urkundsgranskning och urskillning. Ibland kan det vara bra att åtminstone nämna andra tolkningar eller att detta är en teori bland många.

I och med mediasamhället blivit snabbare och mer tillgängligt så är även möjligheter att ta del av avhandlingar och annat större. Kraven på snabb information och högt nyhetsflöde gjort att det känns som att all skit kan läggas ut. De köper liksom allt som kommer framför dem.

Inte för att avhandlingarna nämnda ovan är skit men en avhandling kan ha ganska akademisk text och den kanske kan behöva tvättas tex innan den läggs ut, förklaras så att gemene man förstår.

Dramaturgi

Det sägs att opposites attract. Det sägs även att man stör sig på andra för det man vet om sig själv. Mor/dotter relationer brukar ofta vara sådana.

När jag träffade Matte och han var sambo så kom vi inte alltid så väl överens, jag och sambon. Matte sa en gång till sambon att det bland annat berodde på att vi var så lika och om den personen fått kräkas där och då så hade det blivit så, en värre sak att säga kunde tydligen Matte inte göra. Vara lik mig? Näru, det tyckte sambon inte alls...

Men tyvärr, så var det ju. Givetvis inte helt och på alla plan men några mer framträdande drag i personligheten var lika, kanske behovet av plats, kanske sättet att hantera andra och hanera situationer. Nyanser javisst, men grundbeteendet är lika, två människor av samma skrot och korn. I vårt fall är/var det nog mest att vi har/hade en tendens att se till att vi får/fick som vi vill/ville oavsett pris vi eller andra får/fått betala.

Visst kan många säga när de får höra att de är lik en annan människa:

-Jag skulle aldrig göra som den personen...

Det skulle alltså vara bevis på att de inte var lika. Men det stämmer inte helt, för även om man aldrig skulle kunna göra likadant som i en enskild situation så är ju människan mer mångfasetterad än så. Du skulle göra andra saker på samma sätt eller samma saker på ett annat sätt. Så lätt att fatta i huvudet, inte lika enkelt för mig här och nu att framföra exakt vad jag menar.

Jag stör mig galet mycket på tex Lady Gaga, eller Lykke Li, Regina Lund, Amy Winehouse eller delar av performans art. Det är så svulstigt, så överdrivet i rörelser mm. Jag förstår inte varför inte orden räcker. Varför måste det till hår och smink och fingrar och händer som rör sig på konstiga sätt, ut, sträcks ut, spretar med fingrarna, drar in handen, håller mot bröstet, hela ansiktet är hopskrynklat osv. Det ska förstärkas så himla mycket rent fysiskt.

Jaha, varför stör jag mig så mycket på detta då? Ja, min analys är att det beror på att vi är bara två sidor av samma mynt. Jag är också dramatisk, men för mig handlar det allra mest om ord och retorik. Jag använder ofta orden, retoriken som slagträn och visst är jag även fysisk i vissa situationer där jag tidigare tyvärr kastat sönder en hel del telefoner, tallrikar mm. Jag förstärker mitt budskap med att höja på mitt ena ögonbryn, jag borrar in blicken och jag skulle säkert komma långt i vissa skeenden i Top Model när Tyra säger att man skall le, vara ledsen eller arg mm med blicken... Om blickar kunde döda eller fräta hål som syre så skulle jag ha ganska hög scoring på detta.

Allt för att förstärka orden.

Men jag gör det på ett annat sätt än personerna ovanför och säkert ligger det därför ganska mycket i att man stör sig på andra för det man vet om sig själv.

Jag vet att jag gör säkert 5 av de 25 saker jag blir galen på hos min egen mamma. Minst 5, börjar jag verkligen räkna och kolla på vad som triggar mig och vad jag gör och vad min mamma gör kan det blir fler. Hurvens säger jag om det, men tyvärr så är det.

Jag kan i det fallet trösta mig med att min självinsikt är 100% bättre än min mors och det tror jag till största del beror på möjligheten till att få självinsikt i min generation varit så himla mycket lättare. Hela min uppväxt har gått ut på att lära känna mig själv genom alla böcker som handlar om att öppna sitt fönster och att vi som män och kvinnor kommer från olika planeter mm. Alla dessa new age tankar och personlighetsutveckling exploderade på 80-talet.

Men trots allt jag retar mig, jag stör mig och så gör jag själv ganska lika... burrrr.

Tillfälligheter, omen och ödet

Min mamma tror på astrologi och tar ut horoskop med hus och månar och solar och annat som hon tror påverkar vår vardag och vår personlighet.

Själv har jag några års religionsstudier och idéhistoria i ryggen där jag stött på andra argument om varför saker sker och för vem och vad som påverkar oss och vår vardag.

Det finns de som det alltid verkar gå fel för, de köper ett måndagsexemplar till bil, de stoppas i tullen, de tappar saker eller flyg/tåg ställs in då drömresan skall göras.

De finns de som råkar få med extra delar när de köper en tv eller råkar vara 1000 kunden eller råkar vinna på trisslott.

Man kan säkert tala om tur och otur och till viss del håller jag med. De som har en tro av något slag kan ofta härleda händelserna till att det skulle finnas en underliggande mening i allt som händer och att man då kanske belönas eller straffas eller att det finns en utstakad väg för mig. Visst kan jag göra vissa medvetna val men ändå något som skulle vara förutbestämt, någons vilja sker i och med att det sker saker i mitt liv.

Njae säger väl jag om det resonemanget, det är i mina ögon att göra det lite väl lätt för sig själv och på något sätt inte behöva jobba lika mycket med sig själv och gå in och titta på hur man själv hanterar saker osv.

Men det finns något som så mycket mer styr vår tillvaro i mina ögon och det är tillfälligheter. Det är tillfälligheterna som avgör och ibland kan man vara lite bättre på att råka befinna sig i rätt läge och lite sämre på att se och fånga tillfället. En skruvad version av tur och otur kanske?

Jag kan själv falla in i själva resonemanget, det kan vara att många saker hopar sig så är negativa och dåliga på några få dagar eller samma dag. Det kan vara personliga baksmällar, det kan gälla jobb och att kompisar bangar från något evenemang och sen råkar det vara lite jobbigare med barnen. Allt är nattsvart, orättvist att så mycket händer på en gång och sen kan det bara plötsligt vända. De ringer från postkodmiljonären, dina filmer eller dylikt beställda på postorder kommer, en vän dyker upp oväntat och barnen är som ljus.

Det kan gå fort mellan varven och jag kan tänka efter det nattsvarta att wow jag är i ett flow, nu vänder det. Sen 6 dagar senare efter vardagslunk råkar tårtan du tänkt köpa vara slut och du bara rycker på axlarna för det var ju bara en setback. Alltså egentligen har inget förändrats annat än ditt sätt att uppleva och hantera situationerna. Just nu lägger du inte märke lika mycket till det som eventuellt går dig emot för att du mår bättre och en och en märks händelserna inte lika tydligt att det är något negativt.

Mycket, nästan allt som händer oss kan förklaras rationellt med en serie logiska argument. Tillfälligheterna avgör ibland och då hopar sig det goda eller negativa.

Men ibland kan det vara skönt att läsa in att det beror på andra utomstående faktorer som ödet eller tur/otur. Ibland vill man inte rannsaka sig själv eller försöka se nyktert på händelserna och försöka bena upp vad som är vad och hur det kommer sig att allt händer just nu.

Jag är helt med på det också, för mig är det en överlevnadsstrategi att resonera så just i det jobbiga för att kunna hantera alla känslor och tankar. Dvs att det är orättvist och varför måste just jag ha sådan otur och vad har jag gjort för ont som måste drabbas så här osv osv. Någon timma senare, som längst nästa dag måste verkligenheten komma ikapp mig och jag måste börja att bena, analysera och se vad jag gjort som påverkat att det hopade sig och vad jag kan göra för att påverka att det helst inte sker igen, dvs att misstag återupprepar sig som kanske inte behöver återupprepa sig.

För överlevandsstrategin att undra varför just jag är drabbad och har sådan otur hjälper mig inte till nästa gång. Utan att logiskt försöka se vilka kedjor av händelser som ledde fram dit jag är nu och vad som påverkat dem gör att det helt enkelt ofta visar sig vara tillfälligheter som vi kan påverka lite själva och några som vi inte på något sätt styr över.

Illvillig, otacksam och allmänt bara dryg

Ja ni, om ni kunde höra min brors skelleftedialekt säga följande:

-Hur tänk en sån männska? [Skelleftemål]

Jag har hört om några historier nu och tänker, vad håller folk på med?
Det gäller kaninkokersker till extjejer och andra konstigheter. Kaninkokande män, ja det finns väl oxå men jag hör mindre om dem och mer om exbrudar tyvärr.

Hörde om en tjej som blivit ratad lite kanske för att killen träffat en ny och hon har bland annat hällt diskmedel i hans whiskey, klippt sönder kläder, givetvis snackat skit till alla deras gemensamma vänner, tagit allt fint i lägenheten, tagit all post i några veckor och skrivit till hans jobb och berättat saker om honom.

Alltså, diskmedel kan ju vara j*vligt farligt liksom. Att blanda in hans jobb och eventuellt riskera att han på något sätt får en stämpel på sig är ju helt sjukt och galet. Vad har hans jobb med deras uppbrytning att göra? Hur bitter får och kan man bli?

Jag har en annan liknande historia där killen och tjejen tyvärr hade samma arbetsgivare och där hon också efter att det tagit slut farit med en massa osanningar och skämt ut både sig och killen i slutändan för att inte tala om alla andra konstiga grejer hon gjorde och kopplade in människor som trodde på henne och som började ringa runt och det var en helt galen tid.

Med vissa man träffar som är hur gulliga och snälla som helst så kan man inte på något sätt ana att det skall komma, man undrar hur gick det här till? Var döljde sig de här egenskaperna och varför såg man inga tecken att människan var kapabel till detta? I andra fall så kan man ganska lätt anta att det kan bli lite tokigt om den personen känner sig oförättad.

Jag har även hört om människor som har fördelar, ex vis genom sitt jobb, man kanske får resor gratis under vissa förutsättningar eller kan låna stugor gratis eller dylikt. Allt är bara bonus och något de allra flesta skulle vara skitglada och mycket nöjda och kanske tacksamma över. Sen om det visar sig att bastun i den gratis lånade stugan inte fungerade, ja, vad gör det?

Nämen då finns det de som ringer och klagar, verkligen klagar och tycker att de borde kompenseras för att det inte fungerat som det ska. Men alltså, herregud, man har ju fått möjlighet att göra något som väldig många måste kämpa, spara och vänta på i flera år kanske.

Hur självupptagen kan man bli?

Jag kan förstå att man har ont om man blivit övergiven i en relation, jag är med på det. Men det måste väl ändå finnas gränser och även sätt att ta hjälp i sorgen, i smärtan?

Att tycka att man skall kompenseras för att man kanske fått vänta några timmar på ett flyg som är gratis eller väldigt billigt eller inte kunnat utnyttja 100% av stugan är ju helt befängt.

Ska jag sen börja gå in på alla som separerat och har barn och beter sig så småaktigt och glömmer totalt sina barn i det läget, ja då kan jag hålla på hur länge som helst.

Det finns de som inte låter sina barn ta med sig sina favoritkläder, leksaker eller dylikt när de åker emellan föräldrarna, bara för att det finns gammalt groll. Givetvis är det infekterat och skitsnack och annat negativt, men att barnen skall drabbas i det läget gör mig rent ut sagt skitförbannad. Väx upp kan jag bara säga om det!

Sen all avundsjuka och svartsjuka som finns på sina barns nya styv eller bonusföräldrar, herregud var glad om era barn har fler vuxna förebilder och som kan hjälpa och stödja dem. Bli avundsjuk för att barnens hår är flätat eller att de lärt sig åka slalom av sin extramamma/extrapappa är taskigt mot, ja just det, bara barnen. Så det är alltså dåligt om barnen nu kan åka skridskor eller cykla bara för att "fel" person lärt dem det?

Frysa

Jag måste säga att jag har prövats, många gånger, måååååånga gånger. Jag vet inte varför alltid, ibland känns det grymt orättvist ibland har jag mig själv att skylla och ibland så är det en kombo av lite av varje.

Jag vet att jag går starkare ur varje strid, ur varje test och prövning. Jag vet att jag hela tiden lär mig mycket om mig själv och utvecklas och förbättras till något och någon som jag vill vara.

Jag har alltid varit stolt över mig själv och trott på mig själv och min egen kapacitet, jag har haft bra självförtroende så länge jag kan minnas, självkänslan däremot har det tagit några år att få till likaså inre trygghet.

Jag har lätt för att uttrycka mina känslor och jag föredrar att leva ut mina känslor och sedan snabbt gå vidare istället för att hålla igen och sen riskera att bli bitter och gå omkring med en allmänt låg seretoninhalt och ha sinnestämning låg och älta saker.

Red ut skiten och gå vidare, få klarhet i vad som gick fel, gör en analys och gör bättre nästa gång helt enkelt.

Anna 2.0 har kommit långt på resan och efter detta års början och dess prövningar så är jag snart värd att uppgraderas :-), kanske blir det snart Anna 2,5!

Men det finns något jag verkligen inte kan hantera och klarar av så bra. Jag klarar inte av att frysa. Det biter sig in i själen på ett sätt så väldigt få saker når. Har jag blivit riktigt kall så hjälper inte en bastu, det hjälper inte med ett bad, något inom mig har blivit kallt och rent fysikaliskt så beror det nog på dålig blodcirkulation, men det är ju så odramatiskt och tråkigt så jag tänker att det är något annat, som själen, som blivit kall :-).

Vilket det än beror på så får det mig att bli helt sänkt, svag på något sätt, orkeslös och verkligen inte på bra humör lååååååångt därifrån. Sur, grinig som värsta PMS tanten. På fredag får jag min laptop tills dess måste jag sitta på vår övervåning där vi inte har någon värmekälla. Det är kanske 17 grader, 18 kanske här uppe, har egentligen ingen koll men är det under 21,7 så är det för kallt om vi säger så. Nu är det inte så kallt att det hinner gå djupt, om jag går ned till vårt varma vardagsrum och kurar lite i soffan är det snabbt åtgärdat. Men jag sitter inte här med något särskilt Happy face, utan vill mest bara att det skall vara över för håret reser sig på armarna. Men så är jag fast, likväl som ni som läser detta, i "computer, time stealer from hell!" (Thanx!)

Blir jag riktigt kall, blöt om fötter och skor och det är den trista kyla som serveras här i södra mellersta delarna av Sverige, kylan som biter sig in i märg och ben, ja då bör ni inte ha oturen att ringa och prata med mig :-).

Tvserier och musik

Jag bekänner färg på en gång, jag skyller på min vän MEK, helt enkelt...hihihi
Jag var helt fast i Glamour, jag tror jag skrivit det tidigare, under glada andra hälften av 90 talet så missade jag inte ett avsnitt tror jag, bara om det blivit fel med inspelning på videon. Under mammaledigheten måste jag även erkänna att jag blev fast i Day´s of our lifes, denna kvalitetsserie helt på egen hand :-).

Det är så skönt för man kan se dessa serier en gång i halvåret nuförtiden och ändå hänga med.
Men i tvålserierna så är det ju skittråkig musik, det var det i alla fall förr. Jag tror det hade något med stimpengar eller vad det nu heter i USA, det skulle kosta mer än det smakade att ha riktiga låtar av riktiga artister vad jag förstod då i alla fall. Det är knappt hissmusik, och musiken säger inget, spelar egentligen ingen roll över huvudtager i serierna. De pratar ju ändå mest med sig själva...

Men så i serier som går nuförtiden, typ Gossip Girl så är musik en viktig och vital beståndsdel i själva handlingen. Musiken hjälper till och för handlingen framåt eller säger lite mer om själva stämningen. Det finns ingen soundtrackskiva ute vad jag vet över Gossip Girl så för några dagar/vecka sedan gjorde jag en egen playlist i SPOTIFY, gåvan till alla som så önskar att bli upptagna i musikhimlen. På Gossip Girl´s webbplats finns alla låtarna som varit med i serien, sorterat på artist, låt eller efter avsnitt som låtarna förekom i, så jag sökte helt sonika reda på en himla massa låtar copy/past, copy/paste. I SPOTIFY kan man collaborate sina playlist, dvs dela med sig, skicka vidare och är man riktigt snäll så kan jag tänka mig göra detta för det är en riktigt bra spellista med rätt blandad musik men främst lite sådan där rockig tyngd.

Igår såg jag en skvätt av Mästarnas Mästare och i slutet kommer en lång lista på alla låtarna som spelats i programmet. Jag tror inte att min spaning är särskilt nydanande, det har säkert gällt något år men jag vill ändå påpeka att det är en ny företeelse, inte riktigt att musik för och spelar stor roll i handlingen, herregud vem kan glömma dumdum dumdum dumdum osv i Hajenfilmen/rna? Min spaning handlar mer om att intresset att få reda på vem som gjort låten är större idag och därav att det skrivs ut på ett helt annat sätt i serier osv. Tidigare var det något som mest förekom i filmernas sluttexter enligt vad jag erfarit i alla fall.

Jag är mycket ödmjuk inför att jag har bristfälliga kunskaper i ämnet. Helst då jag rätt ofta påpekar att musik inte är viktigt för mig. Vilket är en sanning med modifikation då det mest handlar om att jag inte är så idolig av mig, jag höjer inte särskilt många till skyarna och kan inte så många band och artister av nyare tillkomst än 1993 ungefär. Men jag uppskattar verkligen musik, jag berörs och har stort behov av musik, men mer för att den är bra just där och då. Sen lägger jag sällan artisten på minnet och ser till att kunna höra låten igen. Men SPOTIFY har fått mig att faktiskt även kunna lite mer, för man ser ju där vem som faktiskt spelar låten och i msn där alla har olika musiksmak, ser jag någon artist, vilket sker allt som oftast, som jag inte vet vem det är så är det så enkelt att hitta den i SPOTIFY och kolla om jag gillar själva dunket.

Jag vet inte vad som ändrats, om insikten att vikten av bra musik fått producenter att bortse från kostnaderna eller om kostnaderna blivit lägre. Men jag tycker i alla fall att musiken fått en mer framträdande roll i nyare teveproduktioner och att informationen är mycket tydligare gällande detta.

Personlig relation?

En relation har vi ju gentemot det allra mesta och allrahelst människor. Om vi nu slagit fast att vi har en relation med människor, är inte den alltid personlig då? Vi kan givetvis ha en arbetsrelation, vi kan ha relation mot en grupp människor. Visst kan man utvidga begreppet men ändå, har man inte alltid en personlig relation i grunden?

Det blir därför lite lustigt när folk refererar till att vi är så tajta, vi förstår varandra osv, för vi har en personlig relation. Hmm, jag är kluven.

Vissa människor som man träffar, i alla fall som jag träffar är jag helt naken inför. Aha, har vi en personlig relation då? Nä, jag känner att det finns någon form av undermedveten förståelse, jag behöver inte hymla, jag känner mig förstådd. Mina fulaste, dåligaste tankar kan jag uttrycka utan att jag känner att jag blir dömd. Det kan komma av mångårig vänskap men även vid ett nytt möte med en ny person. Men egentligen handlar det jag skriver om här inte så mycket om vänskap eller annat utan mer att det kanske är två människor av samma skrot och korn som på något plan klicka och förstår varandra. Jag vet inte vad som gör att det kan räcka med en blick. En blick som säger:

-Jag vet att du vet att jag vet att du vet och att vi vet och att vi har koll på läget...

En sådan person behöver inte vara min vän, kompis, den personen kan till och med svika mig massor av gånger. Men det finns något som går utanför detta, en ömsesidig medvetenhet.

Det är oftast med killar jag kan ha den typen av möten, men jag har på senare tid även träffat tjejer som delar av mig kan vara helt naken inför, där man delar vissa delar av sig själv, de som är lika och där man får en underbar förståelse för varandra.

Min Vasaloppsdag!

Uppladdningen inför tanken på att åka 60 mil T/R till Mora var inte de bästa. Låg stundtals helt utslagen under lördagen, körde gustavsbergsbussen ett flertal gånger och inte av någon annan anledning än att jag fick skylla mig själv efter en alltför blöt och sen fredagskväll :-).

Jag hade lösa planer att åka och se min brors sista vasalopp på något år, i alla fall vad vi vet just nu. Sent lördagkväll, egentligen söndag morgon bestämmer jag mig. In med barnen och leksaker och dvd:n i bilen och sen iväg.

Färden upp tar ca 3 timmar och jag kan bara säga herregud vad vackert land vi har. Vilka landskap vi kör genom och vad kul att se småbygden och redan när jag möter de första gående människorna i tex Hofors så är känslan total. Det är klockrena stereotyper och det är givet att just den personen bor kvar i Hofors eller Falun. Det säger sig självt på något sätt, deras kläder, givetvis efter vädret, friska, många är ute och går och det är liv i samhällena. Det är helt omöjligt att uppbåda samma känsla i Uppsala eller någon annan större stad. Jag kan bara säga att jag känner mig genast som hemma. Sen kanske jag inte kan bo där 24/7, men bara känslan av välkomnande och lugn är riktigt skönt.

Jag kommer till Mora och har gott om tid innan min bror väntas komma i mål. Min bror som kör sitt 4:e vasalopp och som har haft riktigt bra tider, förra året slutade han på 909 plats och med stor förhoppning att han skulle ta ytterligare några platser i år.

Jag stiger ur bilen, klär på barnen täckbyxor mm och upptäcker då. JAG HAR PLÅNBOKEN HEMMA!!!! Jamen herregud, brorsan har sagt att han är klar rätt snabbt. Han väntas i mål vid halv två och det kan barnen nog klara av att stå ut med. Må hända att det kan bli lite gnälligt men de åt ju lite "lördags" godis på vägen upp. Det är kallt och tiden går, brorsan kommer och det var riktigt roligt att se, han visste inte heller att vi skulle komma bestämt och blir lite paff.

Hans placering... Ja riktigt bra fortfarande, Gunde Svan kommer in bara några minuter innan, men det berodde nog mer på att Gunde körde men en kollega/vän och körde väl långt under sin kapacitet. Brorsan kom runt 1700 plats, å det är ju inte fy skam det vill säga med över 13 000 till start.

Barnen då? Kalla och tiden går bra mycket mer än två, tre, nästan fyra, medan vi väntar åker vi och tankar och jag har Volvokortet, eg Mattes volvokort i bilen så jag tänker att jag kan tanka och så köper vi lite korv mm. Jag tankar, går in och skall betala samt beställer korv. Ska betala, har inte fått någon korv och kortet har slut på magnetremsa. Jag kan inte betala... Ja men jippi, nu är tårarna inte långt bort. Korv får jag inte alls och bensinen, ja den måste de fakturera då det inte går att slå siffrorna på volvokortet och uppenbarligen har den ingen gammal hederlig BABS-nota att dra. Jag kan bara tacka någon lycklig stjärna att mina barn är av den bästa gåvan man kan ha och att de klarar att hålla blodsockret, eller i alla fall humöret helt OK fast de är säkert helt galet hungriga.

Det är ju spännande och det är rätt mycket snö i Mora motför i Uppsala, de har ruskigt kul och leker och åker nedför stora backar. Men kalla och trötta när vi möter upp med brorsan, och timingen är total för just där och då är blodsockret helt slut. Vi går och äter...

Ruskigt kul att ha varit där och sett brorsans upplopp, och Gundes...

Börjar färden hem runt 18 tiden och laddaren till DVD som varit lite glapp en längre tid, har nu valt att totalvägra. Det betyder ingen DVD på hela resan. Det betyder att nu har jag två barn som har mängda mycket blodsocker som gärna skulle kunna ha sprungit några varv runt vasaloppet innan de får sätta sig i bilen. De är fulla av energi och vi skall åka 30 mil. Woho!

I bilen så är det radiosporten som är på. Jag måste säga att jag har åkt och kört otaliga mil i bilen. Jag åkte långtradare ned till Stockholm när jag skulle ned till Cirkusen. Jag har sedan jag fyllde 18 år och tog körkort kört en massa själv. Många gånger långa sträckor och sedan 1996 ofantliga sträckor mellan Sthlm/Skellefteå, Sthlm/Åland, Sthlm/Gbt mm. Sthlm/Ballasviken. Ofta och gärna åker jag och Matte och numera barnen i bilen.

JAG ÄLSKAR radiosporten, när det är mörkt ute, när det är vinter och jag sitter i en varm bil. Signaturmelodin får mig att bli varm i bröstet, vilket inte säger så mkt för jag är svag för det mesta... Men vad kvällen lider, hade sträckan varit längre så hade det kommit Karlavagnen och efter det nattönskningen eller vad det nu heter. Underbara Radioprogram, sköna röster som fyller etern. Det är lite som Bengt Magnusson, när jag hör honom på kvällsnyheterna men inte råkar stå så att jag ser tv, ja, då blir jag lite förbryllad för hans röst är fortfarande så starkt förknippad med morgontv´n.

Jag bara verkligen älskar och gillar att köra en vinterkväll, lång sträcka, gärna med sovande barn ("faktiskt mest för mysfaktorn, våra små är kanon i bilen även vakna :-)") och med radion på med högt ljud.

Vilket som, jag kan bara säga att jag har haft en skitbra dag, jag är jättenöjd att jag åkte och att inte ens fadäs med plånbok, mötet vid tankningen, kalla och ledsna barn och ingen DVD för att lugna små barns iver kunde påverka mig till att vara annat än glad och ha en skitbra dag.

Tack Henrik Fexeus och många års träning, vill man vara glad, så tänk att du är glad! Vill du gotta dig i det negativa så gör det, men roligt, det har du då inte då i alla fall!