-Vaddå erbjuda frågade jag?
Vad skall någon erbjuda var min omedelbara tanke, fysiskt, mentalt? Men självklart, slog det mig, strax efteråt, i ett umgänge så måste vi väl alla ha något som tilltalar andra? Eller?
Hur är vi socialt kunniga? Hur minglar vi?
En person i min närhet har den där förmågan att alla vill gå dit den där personen går, jag vet inte vad det är som gör det men alla flockas runt personen. Personen har någon form av dragningskraft som är intressant, verkligen intressant att studera. Det slår aldrig fel, dit den personen går, dit går alla andra. När den personen går ut vill "alla" som kan följa med som blir tillfrågade. Lite som att den personen är garanten för att då händer alltid något skoj.
Men alla har vi inte den dragningskraften, den starqualityn. En del är till och med astrista i sådana sammanhang. Med det sagt inte att den personen vare sig är ointressant eller sämre. Det kan vara en person som är en underbar vän eller fantastisk partner eller förälder. Men i sociala sammanhang så kan den personen inte småprata, för inte samtalet vidare utan mer skapar den där obehagliga tystnaden, säger något, driver vissa ämnen för långt så det blir pinsamt ingen vågar säga emot eller byta samtalsämne.
Så frågan känns ändå när jag funderat ett tag rätt adekvat. Vad har den personen att erbjuda? Det handlar inte heller om att den personen har kanske utstående åsikter, utan mer att personen är trist och intressant och inte bidrar till att det skall bli ett bra flöde i samtalet, spirituell eller har den där fingertoppskänslan. Känns lite som kusin från landet, typ.
Vilket prestationskrav att vi alltid skall ha något att erbjuda...
Men jag tyckte det var en intressant vinkling och den person som inte har något att erbjuda är lika ogripbart och svårt att konkretisera som vad som gör den andre så poppis och den som alla vill vara med!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar