När jag är jag

Jag är glad att jag landat i att det är kul med huset igen, att jag längtar hem för att renovera.

Jag är glad att jag längtar efter min familj och tycker det är kul att vara med mina barn.

Jag är glad att jag idag har kunnat börja skriva igen.

Jag är glad för en massa och jag är även glad över att jag är jag! Att jag kanske är något på spåren, att jag är i alla fall i samma universum, samma galax och till och med samma solsystem som någon form av balans.

För jag vill inte tappa bort mig själv igen, alltså den Anna 2.0 jag har lärt känna igen, den som är mer bekymmersfri och glad, som är mer outgoing och med den mognad som kommer med ålder, visdom och främst inre trygghet. Att jag idag väntar med att skicka det där arga sms:et till min mamma utan suger på texten några timmar eller någon dag så det blir mer konstruktiv och inte endast reaktivt.

Jag orkar inte känna ångest, men jag har det, jag orkar inte vara ledsen, men jag blir det, jag orkar inte tjafsa, men jag hamnar där, jag orkar inte förklara mig, men jag gör det!

Jag vill vara jag!

Jag satt på upptåget till Tierp i måndags, hade fått tid för röntgen, landstingets sätta att lösa något för någon, vem som tjänade på att jag reste mellan 11:44 till 16:30 kommunalt får gärna skriva till mig... inte gjorde jag det, förutom att jag fick ett trevligt samtal med min stolsgranne på upptåget till Tierp.

Vi kom i samspråk genast när dörrarna stängts i Uppsala och hade säker kunna prata gävle tur och retur. Vi pratade blan annat om att mångas hem ser ut som sidan 117 i Ikeakatalogen, eller som de när de gav sig själv Ikeaförbud kom på att deras hem såg ut som sidan 39 i Miokatalogen och nu hade de Mioförbud också och handlade på blocket och hade gjort riktiga fynd.

Men det roliga var att hon sa att hon var tveksam till blocket för hon var blyg och hennes man var mer social och hon tyckte det initalt var jobbigt att åka till folks hem och att behöva småprata en stund.

Men hallå... hon hade inte svårt att börja prata med mig, vilt främmande på upptåget..., så om hon var blygsam eller oinsiktsfull eller hade förändrats av blocketlivet lär jag inte få veta!

Det spelar ingen roll, men jag kände att då i det läget lever jag som aldrig förr, jag älskar nya kontakter, jag är kallpraterskornas okrönta drottning... ja ja det finns många bättre, men jag är i alla fall bra, gillar att småprata, kallprata givetvis och allra helst när det går bra. När det blir lite pinsamt och tyst och svårpratat då är det mindre skoj, men likväl inget som bekommer mig.

Det kanske skall vara min alternativa karriär? Någon som behöver en kallpraterska?

Jag får vara jag i ett sådant läge, hon vet inget om mig, har inga förväntningar på mig och samtalet byter naturligt ämne för sånt som är intressant för oss och förenar oss och om sånt vi kanske lär oss något av, ger oss nya insikter och intressen.

Jag är jag när jag pruttar mina barn i ansiktet, och ber dem lukta på min fotsvett, det har varit en period då jag inte varit så lekfull som jag brukade vara, faktiskt inte lekfull överhuvudtaget.

Jag är jag på en afterwork med kollegor, när jag nojsar på och som Matte sa igårkväll, när jag får hänga med grabbarna. Förra veckan var vi på kräftskiva hos grannarna och ganska snabbt satt grabbarna i ena hörnet och tjejerna i det andra, jag i mitten talandes med båda grupperingarna.

Jag måste få vara dryg, insinuant, sexistisk med grabbarna, kan finna många samtal bland tjejerna intressanta och givande, då är jag jag!