Analys och eftertanke

Fick en insikt idag, det roliga är att jag vet inte om jag fått den förut och om jag fått den förut så är säkert den insikten jag fick idag en vinkling av just den insikten jag kan ha fått förut. För insikten gick just ut på att jag hela tiden hittar en ny vinkling och så tror jag att jag nått en ny insikt men förmodligen inte.

Varianter på teman osv har jag bloggat om tidigare. Men hur tar jag hand om mina insikter? Inte så värst bra, för jag vet inte riktigt vad meningen är med att ha insikten, det är inte alltid jag efterlever och förändrar saker.

Det är som att själva insikten är nog, att jag vet om att jag kan göra bättre eller andra val, att jag är medveten om den handling jag gör. Men det är inte alltid jag väljer eller utför den bästa handlingen. För mig är vetskapen om att jag hade kunnat göra ett bättre val lite grejen, även om jag ändå gör på ett annat sätt.

Det hänger lite ihop med när jag bloggade om barn och hur vi föräldrar kan skapa en bra grund på. Om man har valet att bli det mesta men ändå väljer att lägga ribban lägre är det en enorm skillnad mot att inte kunna välja alls utan bli hänvisad till en nivå eller ett yrke och där men hellre velat ha ett yrke som krävt lite bättre betyg eller dylikt.

Jag hamnar så ofta i lägen där själva utforskandet är lika stor del som själva poängen och när man kommer till poängen så känns det som ibland att den är betydelselös, den används inte, den efterlevs inte, men nu har jag vetskap i alla fall, lite om nått, vad det än är.

Enkelhet efterlyses

Någon som har bättre kolla än mig får väl rätta mig där jag har fel, verkar som att min självinsikt är oklar. Den är i alla fall under granskning just nu.

Spontan och en vilja att göra saker har alltid varit lätt för mig. Alltså då menar jag om jag får ett förslag att göra ditten eller datten så är det bara på med kläderna och dra. En fest i någon stugan långtbort i ingenstans, paddla kanot eller åka madrass i bräntbergsbacken (liten,liten knöl i Umeå för slalomåkning).

Jag gillar äventyr, jag gillar att göra saker och är det inget annat konflikterande bestämt så gör jag det, åker. Innebär det en resa på 10 mil så det heller inget problem.

Större problem hade jag när jag var yngre och något hade planerats. Gick inte planerna som det var planerat så rev jag upp himmel och gjord. Livet gick under och min kontroll var ur funktion och jag hade svårt att förhålla mig till det nya. Sen som jag sagt tidigare så går det fort över men just där och då är jag förkrossad, otröstelig, livet är slut. Den chock jag fick och även Mattes familj första gången vi missade färjan till stugan eller från stugan, vem vet. Men herregud vad jag skulle vilja slippa det minnet och händelsen för den delen.

Det är även jättestor skillnad, eller var stor skillnad om jag fick veta om att planerna gått i stöpet ett tag innan, det kan räcka med några timmar så då fanns det möjlighet att reparera skadan.

Idag så har jag missat hur många färjor till stugan som helst och med åren inte något större problem med att hantera den typen av besvikelser. Senast i onsdags inträffade det hela och klart det var inte optimalt men inte hela världen heller. Det kommer fler dagar, livet är långt.

Att ställa upp för mina vänner har varit givet och att resa långt eller så för den skull har aldrig varit ett problem. Jag ser inte det jobbiga i det hela. Jag ser sällan det jobbiga i sådana saker. Jag kan sova i bilen om jag bara har sovsäck så man inte fryser. Finns det ok förutsättningar att klara av det hela så kör jag på.
Det går sova i bilen utan sovsäck också men det blir en mycket jobbigare upplevelse om man ligger och småfryser hela natten.

Finns det hjärterum finns det stjärterum! The more the merrier!

Tyvärr är inte alla likadana och det krockar rätt ofta. Har några i min närhet som kan få hjärnsläpp om en fest flyttats 5 km. Dag, tid eller annat är inte ändrat bara den geografiska riktningen de skall bege sig. Nämen då får vi tänka om.

Många som ser hinder och att saker är jobbigt, svårt att få in. Jag är uppvuxen med den attityden. Det är hinder, hinder, hinder, det kan regna, på fråga om vi ska på bio, får man det att låta som ett besvär vilken film man skall se. Alltid framhäva det negativa i sådana situationer. Busstider är dåliga, tiden är knapp. Man försöker leta hinder också, finns verkligen rätt grejer osv. Istället för att bara gå och kolla om man har det man behöver eller åka och köpa det man behöver.

Voilà säger jag om det. Vill man något så har man alltid tid. Vill man inte så har man aldrig tid. Det är inte svårare än så, tveksamt till hur många som skulle tacka nej till något som de är intresserade av, då är tiden inte lika knapp. Då kan man prioritera.

Problemet för mig då är att varför kan man inte vara rak och ärlig eller vet dessa människor inte om att de visar på hinder istället för att svara på frågan? Har de inte riktigt koll på hur de fungerar eller vet de inte om att de inte vill än? Vad är det som gör att de rabblar en massa skäl som kan förhindra det hela, skäl som jag lätt krossar då de går lösa?

För att allt är så jobbigt? Eller för att det är inte värt det?

Just otydligheten lämnar öppet för tolkning, vill man detta om hindren röjs? Eller är hindren ett förtäckt sätt att säga nej?

En annan sak som hindermänniskorna bidrar med för mig är att det finns inget positivt i det hela, det är bara dålig karma raktigenom. Att varje förslag som de får är att det låter som att man har besvärat dem. Är det bättre då att de aldrig får frågan? Njae den gubben går inte den heller utan då får jag höra det, att de aldrig blir konsulterade.

Konsulterade för att dividera hinder?

Snacka om att både ha och äta kakan.

Som sagt vi är olika och jag är inte bättre antar jag åt mitt håll, jag vill maximera varenda situation, jag vill få ut så mycket av vare tillfälle att det i sin tur har tidigare skapat problem främst för mig själv då jag inte vilar så ofta som sig bör. Men även för andra som "måste" följa med i samma tempo.

Det jag känner med de som ser hinder är att deras upplevelse måste vara av någon form av extraordinär händelse för att de skall entusiasmeras. De gör å sin sida inget innan de vet att det blir toppen. Men vilka garantier har man på det liksom? Nästan aldrig, det blir delvis vad man gör det till och den inställningen man kommer till händelsen med.

Jag hatar verkligen bortkastade dagar när man bara degar, är lite halvbakis och inget händer åt något håll. Jag åker inte och gör något, tar inte en promenad, städar inte, leker inte med barnen och vi äter typ skräpmat.

Hatar, hatar, hatar verkligen sådana dagar. Till vilken nytta var en sådan dag? Därför försöker jag skapa lite tvång på mig själv att göra saker, boka upp. Men enligt föregående inlägg så är det inte så många som har lust att boka upp längre och när man håller allt löst så blir det oftast inget för man har det ju rätt skönt där i soffan med mjukiskläderna.

Det finns andra saker jag ser enkelt på. Som om vi inte trivs i Ramstalund eller vill sälja huset. Jamen då gör vi det. Vi är inte kopplade till huset på det sättet. Det är ett jättefint hus, speciellt och annorlunda och vi trivs jättebra men det är ett hus, ett hus och det som är inuti huset det är vi. Det är vi som skapar vår miljö genom hur vi har det hemma och den stämning som finns i huset. Det är inte exteriören eller så som gör det hela. Det är vi så därför tar vi med oss det till nästa hus. Det är bara att sälja inte mycket mer med det.

Man måste chansa för att kunna veta vad som är rätt. Man har tyvärr inte de garantierna på förhand. Ni som har de garantierna får gärna dela med er isåfall...

Många sådana saker som är svåra för andra har jag och Matte haft lätt för. Kanske för att båda haft många uppbrott i livet och det finns inget annat logiskt sätt än att gå vidare. Nostalgisk kan man va men det får inte överträffa logiken när det gäller rationella beslut.

Jag efterlyser mer enkelhet, att se på saker själv mer enkelt, jag misslyckas på många fronter, jag skall bara identifera dem och korrigera dem. Jag efterlyser enkelhet hos andra i alla fall de som ser hinder, om inte annat så efterlyser jag tydlighet.

För med enkelhet kommer en mer positiv vibb, entusiasm och bra energi oss alla till godo.

Sejfa upp tillvaron

Tycker vi är allt fler som har svårt att ta det där riktiga beslutet om vad vi skall göra. Det gäller väl i stort, jag upplever det som ett allt mer förekommande i allt vi gör, jobb, boende, familjesammanhållning och evenemang.

Inlägget här gäller mer bara vad vi skall hitta på nästa kväll eller till helgen. Vi är många som börjar vara trötta, alla kommenterar att det är mycket nu och hur går det när ett helt samhälle kraschar?

Jag har nått nivån med mina vänner och de flesta kompisar att man kan vara väldigt öppna och ärliga idag. Det finns oftast en färdplan när vi skall ses eller höras. Men det finns inget krav eller måste längre. Förut när jag var yngre så var det heller inget som kändes som ett måste för någon annans skull än min egen. Jag ville ha kontakt av något skäl, prata eller hitta på något.

Idag är det galet mycket och vissa dagar blir verkligen inte som man tänkt sig, och då känns det rätt skönt att kunna ställa in fikat man planerat eller dylikt.

Jag har skrivit om det förr tror jag i alla fall att vi är många som tittar på telefonen för att se vem som ringer och beroende på tid och sinnestämning väljer vi att ta det sen. Har vi missade samtal likaså, vi ringer inte upp direkt och även sms har börjat att hanteras så.

Ibland kan det ju vara så att den som ringer bara har en enkel fråga och får man veta det på något sätt via FB eller sms,jamen dåså då blir det så mycket lättare att ringa upp för man har även då inneboende rätten att snabbt avsluta.

Men vi halvbokar med en massa människor och det kan bli att det allt som oftast inte blir något alls. Genom att gardera oss så blir det lite som den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket.

Visst vore det skoj med att grilla, en afterwork eller parmiddag hemma hos någon och sen så, vips sitter i alla fall jag hemma i soffan utan något alternativ.

Men att planera upp en massa kvällar och helger är även det för mig och de jag pratar med ganska stressfyllt. Det är en dubbelsidighet som inte är helt enkel att få ihop. Vill inte låsa mig men heller inte sakna alternativ just den där kvällen man har ork och lust. Men det är även jobbigt att ha något uppbokat då mjukisbyxor och soffan hemma lockar som mest.

Därför kan jag avundas de som bor i radhusträsket, hmm jag är bara dryg, tycker faktiskt det verkar mysigt med den typen av boende. Där finns alltid någon granne inom en liten distans där babyvakten når som man kan hitta på något med.

Vi har ju valt ett annorlunda boende lite för oss själva och får därmed även ta konsekvenserna för detta.

Det är väl även mitt inneboende behov av förändring som gör att jag vill träffa massor av olika människor regelbundet för att få stimuli på alla plan. Som sagt den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket.

Min spaning är dock att vi alltmer har svårt att riktigt bestämma, det finns oftare idag än förr ett skimmer över att det är ok att ställa in, men som vanligt är det något jag får fråga mina föräldrar om hur det gick till på det glada 70-talet.

Favorit i repris

Kom över en händelse över ett inlägg från förra året!
Tyckte det kunde vara bra att påminna både mig själv och andra om följande.
Det gäller både vänner, kollegor och partners!

Respekt! Kärlek! Förtroende!

I och med att jag och Matte träffades fanns det något nytt i relationen som jag inte riktigt varit med om tidigare.

Jag fick och gav respekt, fick och gav kärlek, fick och gav förtroende.
Får och ger man dessa tre så blir allt annat så enkelt.

Ingen behöver hävda sig, båda är kompromissvilliga, lyhörda och engagerade. Ingen älskar och kräver mer, ingen behöver vara missunsam och jämförande.

Ge kred och framhäva andra

Många har svårt att dela med sig till den som det bör.

Om jag får hjälp med att ta fram viss information på något sätt så tar jag alltid och nämner den personen. Att ens för en liten stund försöka låtsas som att det inte finns någon annan som bidragit känns helfel.

Men tyvärr många gör så, många tycker att det är de vi har att tacka för typ allt, de kanske till och med tror på det hela, why not.

En tillvaro där alla skor sig på alla skapar en mindre bra miljö och där oviljan eller i den egna jakten på bekräftelse nästan tvingar alla att spela samma spel kan bara vara av ondo. Även om man skulle vara lite lagd åt hållet att framålla andra så går det inte för den du framhåller kommer att hugga dig i ryggen och det enda som är rent i det läget är ditt samvete.

Personligen tycker jag det är pinsamt helst när man står brevid personen man hjälpt och den inte erkänner dels att hon/hann fått hjälp och ännu hellre varifrån de fått hjälpen inför andra.

Just konsten att framhäva någon annan är ett enormt bevis på självkänsla och en förståelse att om vi behöver varandra och kan dra nytta av varandra och lyfta varandra.

Alla behöver bekräftelse i någon form så varför inte bara ge varandra det då där det lämpligtvis är en självklarhet.

Energitjuv

Jag fick den hemska obehagliga självinsikten att jag är en energitjuv i torsdags.
Det har verkligen gått mig helt förbi, att jag är jobbig, att det är svårt att argumentera mot mig och att jag kan pressa människor i den dialogen det visste jag ju.

Men att man i vissa lägen skulle kunna kalla det energitjuv har aldrig fallit mig in. Men helt klart är det ju ett sätt för vederbörande att se det hela. Jag som ger så mycket, jag ger av mig själv, jag delar mer än gärna med mig av all kunskap jag har. Jag ser dig och jag vet allt om dig, jag lyssnar och jag tänker in så många människor jag bara kan om det är en föreläsning eller något annat så att så många som möjligt skall kunna ta del av det braiga som jag får.

Jag ger komplimanger, jag tröstar, jag kramar och jag är kärleksfull, omtänksam och uppmärksam.

Hur gick det till att jag blev en energitjuv? För mig är ju diskussioner något energigivande, kanske en lite stund är jag helt matt, uttömd beroende på kontext och innehåll i diskussionen. Men för mig är det bara en källa till mer kunskap om en sakfråga och om dig som deltagit i diskussionen. Det är stimulerande och jag har nya intryck, mer information att ta ställning till, analysera mitt förhållningsätt gentemot frågan och gentemot dig.

Vända och vrida på massor av alternativa tankar och sen komma till en slutsats om hur jag skall agera och hur jag förhåller mig.

Men hepp, alla tycker tydligen inte det är lika kul, de om inte gör det känner sig pressade och kan till och med inför bara tanken att dryfta något med mig känna motstånd. Ni vet de där som man nästan hukar sig för rent fysiskt tydligt inför personen när den kommer och skall fråga något.

Tydligen är jag en sådan person. Självinsikten kan vara ruskigt dålig för jag har inte rikigt fånat upp energitjuvkänslan. Jag har inte sett någon huka sig direkt, kanske för att jag är rätt glad som person och kommer in med en positiv öppning men sen... när själva ämnet tagits upp så sitter de där med skägget i brevlådan som lät mig kliva över tröskeln.

Herregud, den självinsikten hade jag gärna haft för en massa massa år sedan.

Detta gör i alla fall att jag funderar lite på hur jag nu vill förhålla mig till behovet av svar på frågan varför i varenda samtal som jag deltar i.

Som sagt min förmåga att se även mig själv ur många synvinklar gör ju min resa så mycket lättare än många andra som bara går hem och tycker att Anna, den där tjejen är jobbig hon! Som inte ser sitt bristande underlag i diskussionen och som inte ser sin roll kontra innehållet i samtalet.

Jag har ju för länge sedan förstått att människor inte fungerar så och är lika självanalyserande och försöker se om de kunde gjort eller sagt saker annorlunda. Men att man kunde ponera ett antal scenarior hade jag hoppat på att människor skulle göra lite oftare. Att människor mer skulle reflektera över sitt eget bidrag även om det inte är med inställningen att de vill lära sig och göra det bättre nästa gång trodde jag var given. Att man ändå förstår att man är subjektiv i situationen och att objektivt försöka titta på vad som hände kunde vara intressant var för mig en självklarhet.

Men tydligen funkar man inte så, tydligen är det inte intressant och då är det ju himla dumt av mig att i alla år hoppas och tro att man kan få upprättelse eller ens en konstruktiv dialog om den föregående dialogen och vad som eventuellt gick fel. För i de andras ögon är det bara jag som varit sådär jobbig igen!

Som sagt de gör det enkelt för sig, och varför skulle de inte göra det? Kan avundas dem en stund men för mig är jag helt övertygad att om jag kunde få välja att göra om allt igen och så skulle jag göra som jag gör 100 av 100 gånger för att det är lite väl enkelt att bara skylla på andra.

Varför

Jag måste alltid förstå varför, det är källan till allt och först då kan jag förhålla mig till det hela.

Varför är det så?

Se ni, jag kan inte ens där och då låta bli. Det är det som fått mig att gå i polemik så många gånger. För jag kan argumentera och exemplifiera och om den som har en annan synvinkel eller helt enkelt bara inte är såld på min idé eller mina råd inte kan göra samma lika. Det vill säga kunna motivera sina åsikter, sitt förhållningsätt på ett tydligt verbalt sätt och med konkreta exempel så blir det svårt att övertyga mig.

Det är för att jag inte tror att de är övertygade själva. Om man inte kan definiera för sig själv och inte kan definiera inför andra det man vill, tänker och tycker så har jag nog tagit det som att man försöker göra det lätt för sig och att man bara vill hitta ett enkelt sätt att dra sig ur något.

Ett sätt som inte fungerar på mig och de har inte några ytterligare argument att tillägga och då sticker jag in min dolk och helt sonika informerar vederbörande att då är det de säger inte genomtänkt och något att ta på allvar.

Jag kan förstå om folk blir provocerade, jag kan förstå att jag hamnar i polemik. Det har bara så länge varit helt främmande för mig att man inte kan motivera sina handlingar och åsikter. Genom åren har jag alltmer förstått att det är jag som är outsidern, det är jag som gör saker annorlunda.

Jag är så himla klar med vad jag känner, tycker och tänker. Jag gör vedertagen research när det gäller och jag har så lätt att förhålla mig till fakta som komplement till tankar och idéer.

När man är som jag så himla klar över vart jag står, gud vet varför jag är det, det vore intressant att veta, men när man är så klar, är det väldigt lätt att i alla nya situationer snabbt analysera dem och mitt förhållningssätt gentemot det nya.

Det är provocerande att jag så tidigt kan uttala mig om något nytt eller en händelse som inte skett men eftersom jag tänker i flera led samtidigt, analyserar ständigt mig själv och ser saker ur flertalet synvinklar hela, hela, hela tiden så är det inte så svårt, det är inte ens tillstymmelsen till svårt.

Jag har lätt att finna orden i en diskussion, i ett samtal och som jag nämnt tidigare så har jag lätt för att bekänna färg, jag är ärlig och säger vad jag känner och tycker.

Men som utgångspunkt för allt detta agerande är det hela tiden en stor fråga som driver mig och det är just varför. Denna varför, om jag var motorintresserad skulle jag kunna hur varenda liten bult var uppbyggd och vilken funktion den fyllde för att motorn skulle fungera, gå sönder, bli bättre.

Nu fungerar jag på samma sätt som motorfantaster men jag förhåller mig till känslor, tankar och idéer.

Det är väl det som gör det lite annorlunda. När det gäller motorer så finns det nästan ett facit, det finns manualer och det finns den logik som man kan luta sig mot. Hur kraft och effekt kan ställas mot varandra och en massa teknik därimellan som man kan visa på rent matematiskt att si eller så kan man göra.

Jag menar nästan helt sonika att man kan applicera samma lika på relationer. Jag säger inte att jag har facit men det finns rätt tydliga vägar att gå och deras inneboende konsekvenser, bra eller dåliga sådana.

Detta varför är viktigt för mig och nu går mina funderingar på om det rent strategiskt för mig själv skulle vara bättre att inte hela tiden söka denna kunskap. Jag har nyss börjat snudda vid idén och är inte helt såld men inser att det kan vara gångbart i framför allt arbetslivet.

För den mest skrämmande insikten av detta fick jag i torsdags och det är att jag är en energitjuv.