Utan personlighet

Har sökt upp några från Turkiet sommaren 1992, antagligen för jag är en succer på nostalgi, kan ju inte hjälpa det.

Men guud tänk om de inte minns mig, tusentals turister har säkert varit där och stannat och jobbat och som de haft en kanonsommar med!!! Hur skall just 1992 skilja ut sig för dem som det gjorde för mig??

Så går väl tänkarna, men så har jag självförtroende och hybris och tänker att det är klart att de minns mig, hur kan man liksom inte göra det? Hade jag varit en blyg viol, en vacker sylfid, en vän jungfru hade jag förstått om de inte gjort det, men när en tornado sveper in så är det väl lite svårt att missa den??? Så tänker jag också :D

Skämt åsido men visst känns det bra att de känner igen mig, minns mig, tycker jag är mig lik. Jag hoppas ju att min personlighet är så pass stark att det är den som gjort det, lägg till då min öppenhet och ärlighet så fick jag rätt bra och djup kontakt med många och höll delvis kontakt några år efter Turkiet via snigelpost innan tekniken som underlättar kontakter dök upp.

Men att vara social och vara en som man kommer ihåg behöver ju inte vara förenligt med öppenhet, det finns många som är väldigt stängda och döljer mycket inom sina egna väggar och som har svårt att anförtro sig åt andra.

Men tänk om man både är introvert och utan personlighet vilken mardröm tänker jag, hur ter sig livet för den personen? Är de det som jag skrev om som alltid sitter i ett hörn på en fest och som ser ut som de sålt smöret och tappat pengarna och sedan bara klagar på en urtrist fest??

Eller, vad liksom? Hur frustrerande måste det inte vara? Och vad är personlighet egentligen? För att inte ha en personlighet är ju också att ha en personlighet typ??

Att inte ha en personlighet är det att vara grå och trist? Ja det finns många fördomar hör ni som både jag och andra får lov att stå för.