Har alltid en baktanke

Hmm, Matte säger att jag alltid har en baktanke med allt jag gör. Hmm, tycker inte om att det låter som att jag är så himla kalkylerande, beräknande.

För mig rätt negativa ord.

Det är möjligt att man kan kalla mitt handlings och agerandesätt för baktanke. Själv tycker jag min hjärna, mitt medvetande arbetar hela tiden på högtryck och tar ställning till varje ny detalj, ny nyans. Det bara händer av sig själv.

Jag tar ställning där och då utifrån all den kunskap, visdom, erfarenhet och möjlighet som stunden bjuder på. Jag har säkert tänkt då innan en händelse, ett event, ett möte att innan det hänt. Det finns ju rätt vedertagna scenarios, människor är vanedjur och påverkade av varandra, den miljö vi lever i och agerar rätt likartat.

Man behöver inte vara kärnfysiker för att räkna ut och ta ställning för sig själv för hur jag står i vissa frågor. Jag har skrivit om det förut.

Jag känner mig själv, vet verkligen vad jag tycker och står i saker, skrev för en tid sedan till en vän följande:

You might read my blog, I think Google translate can give you a heads up, maybe a laugh or two tough Google translate can’t fix everything. I am a person who has an open mind to everybody and everything around me but a distinct and determined will and view about it.

Kanske det är att alltid ha en baktanke, men jag har helt klart många exits klara för mig eller gör upp dem allt eftersom. Dessa exits ändras ju hela tiden.

Jag växer som människa, får nya intryck, nya insikter, ser nya möjligheter, ser andras och mina behov förändras. Vi måste anpassa oss. Jag tänker och vill då göra det, vad är alternativen och varför i så fall??!!

Så även till förändrade förutsättningar, ett ständigt anpassande, strategiskt för att jag ska nå mina mål, mina önskningar eller de förslag, idéer jag har i mitt arbete. Mina mål kan ju vara hela familjens mål eller tusentals kunders mål likväl. Deras intresse är i mångt och mycket mitt intresse, sen hur vi väljer att lösa det, vilken syn vi har på andras intressen och behov har vi alla väldigt olika angreppsätt till.

En kontrollmänniska javisst, är det något rakt igenom negativt? Om det tar tid, kraft och energi? Kanske, det är det sätt jag angriper min verklighet och min tillvaro på. Tänker inte be om ursäkt, känner mig förberedd och jag gillar inte oförutsedda händelser.

Känns bara onödigt, om man kunde ha tänkt till innan och undvikit en katastrof, onödigt arbete, resa eller dylikt så varför inte? Om man kan tänka ut 3 alternativa argument till ditt förslag, på olika sätt för att nå olika målgrupper, dvs prata så den du pratar med förstår och blir intresserad och lyssnar. Jag ser inget dåligt i det!

Nu tror jag bestämt inte att det är så illa som det låter att alltid ha en baktanke låter ju manipulativt och det är något helt annat.

Småkåt!

http://filosofigruppen.se/sherpa/?p=184

P1:s Filosofiska rummet den 4/10 handlade om moraliska och naturalistiska felslut. Filosofen i sammanhanget, professor Per Bauhn, företrädde yrkeskåren lite väl entusiastiskt. Vi analytiska filosofer har vissa gemensamma uppfattningar som lätt kan övergå i dogmer.

Docenten i sociologi Eva Kärfve var mer ödmjuk och öppensinnig. Hon menade att ”möjligheten är att hela begreppsparet rätt och fel ligger på det sociala planet”. Hon pekade också på att idén om att rätt och fel finns eller borde finnas eller åtminstone kan finnas utanför tiden och rummet är en specifikt västerländsk idé och att man därför som sociolog inte kan ta den för given. Bauhn kallade snabbt detta för ett ”genetiskt felslut” i meningen att man blandar ihop en idés giltighet med dess tillkomsthistoria.

Det finns så många saker som jag hade kunnat bli, jobba med och få uppleva i en annan värld och en annan tid, som så många av oss.

Mitt intresse för människor och hur och varför vi agerar som vi gör går att hitta koppling till i princip allt känns det som. Jag har läst en del idéhistoria, för er som vill veta mer rekommenderar jag högskolornas A-kurs i ämnet, hur intressant som helst!! För er andra rekommenderar jag P1:s filosofiska rummet, ett grymt givande radioprogram och podcastar ni eller går och laddar ned mp3 filen för programmet kan ni lyssna när ni vill.

Just detta citat kommer från programmet 4/10 och länken ovan som analyserar själva programmet. Ämnet felslut är ju fantastiskt bara det kräver minst ett filosfiskt resonemang över ett glas rött!!

Måste erkänna att jag blir lite småkåt när jag hör och läser sådana resonemang som ovanstående. Det avslutas med, dvs inläggets resonemang av programmet med;

Det är härligt att se att icke-filosofer kan vara mer filosofiskt inspirerade än filosofer!

Så himla intressant och givande både radioprogram och därtillkomna inlägg som jag lyssnade på när jag var i Italien, Rom hos min vän och försökte sova!

Få saker driver mig, egentligen definierar det hela min person, jag vill veta, lära mig saker, jag vill resonera utanför sak och slippa personangrepp. I det finns det en problematik för de saker som människor gör är ju personliga. De är baserade på deras sätt att hantera livet och världen beroende på arv och miljö.

Det för inte så mycket mjölk till bordet men jag tror att vi, i alla fall jag skulle ha det ganska stimulerat i svälten på väg mot döden om jag fick sitta med ett hopkok av världens främsta analytiker, filosofer och kvantfysiker, astronomer, säkert kan jag göra listan ännu längre...

En ledig dag eller en dag ledigt!!

Sitter och har vad jag just nu upplever som en fantastisk ledig dag!!

Efter ett omtumlande år, egentligen 2 senaste åren, de har varit en personlig rollercoaster för mig, personligen, arbetsmässigt, familjemässigt och hos och med vänner.

Efter en ännu intensivare höst och årets sista två månader med mycket arbete för att explodera i en maxad tillvaro under hela december så sitter jag här på en av de få dagarna jag upplever som att jag är ledig.

Jag var ledig innan jul och körde till skellefteå 73 mil den dagen, sen hem igen under julhelgen. Julen är en orgie av förväntan, av intryck och viss tidspress.

Hem och jobba, sen nyår, även det var en orgie i upplevelser med minst 8 rättersmiddag, massor av god dryck att korrelera med själva måltiderna och efterföljande krasch då batterierna är slut och det går åt hela 3 dagar att överleva, komma på fötter igen.

Sen jobba igen och nu en dag ledigt.

Det är svinkallt ute, ganska kyligt i vårt stora hus inne, sitter i vårt gemensamma sovrum där kakelugnen finns. Det rummet kommer att bli super när det är klart som sällskapsrum. Barnen kan spela dataspel, jag och matte sitta i varsin fåtölj framför kakelugnen, läsa, hjälpa med tv spel och surfa, prata och bara vara. Idag känns det som vi endast har 25 kvm stort hus.

Jag sitter med filt framför kakelugn, i en sacosäck, låter min spellista på 3000 låtar som jag håller på att sortera gå samtidigt, umgås, pussas och är nära men brevid mina barn. Jag har en bok om processorientering och 3 telefoner brevid.

Reser mig ibland för att hämta kaffe, surfar lite, bloggar som nu, tar in lite fakta, chattar på MSN och lite FB och HERREGUD, så himla skönt att vara LEDIG.

Att vara fri från jobbet, några dagar, ha semester eller annat är förvisso en tillvaro där du är "ledig" men att vara helt ledig, känna noll i skäl eller anledning att göra något. När dagens insats är att göra lunch eller middag och det är inte jobbigt eller ett måste, det är ett intet, det bara utförs i den avslappnade anda som du befinner dig i.

Jag når nästan bara det avslappnade läget när jag är utomlands, det är bara då jag inte kan förmå mig att skapa anledningar till en massa måste som jag måste göra. Jag är inte intresserad att se det antika templet eller annat. Gå och strosa, filosofera på stranden, bara vara.

Sola och njuta av värmen, duschen och balkongdrinken. Göra sig iordning, gå ned på byn, se folket, det glada semestrande folket, de serviceinriktade lokalbosatta med förstärkning av säsongspersonal.

MEN idag, idag har jag samlat en massa kraft. Vi har bara varit, inget upplägg, inget städ, inga besök, inga besökare, vi har haft en ledig dag helt enkelt.

Jag skulle önska att jag oftare kunde komma in i detta state of mind, men yttre omständigheter påverkar. Det är kallt ute som sagt, eldningen och behovet att inte röra sig för mkt i ett kyligt hus och bara lugnet att vi inte hade eller har en agenda idag!!

En ledig dag helt enkel!!

Oro i dess finast form

Sitter med migrän, magkatarr och borde absolut inte sitt framför datorn, det gör jag inte heller ;). Jag ligger i soffan med laptopen i knät.

Vilade i soffan och telefonen väckte mig mer till liv, visst vore det bra om man gick och lade sig i sängen då direkt efter samtalet, men icke...

Så nu sitter jag här i någon form av mellanland där sängen känns hägrande men inte lockande, där det känns som ett nederlag att gå och lägga sig. Vafals, hur kan det komma sig? Vad är nederlaget, hur får jag ihop den tanken. Men jag antar att som i så mycket annat så har det inte varit tillräckligt med aktiviteter idag för att dagen skall få godkänt och har dagen inte godkänt kan jag inte gå och lägga mig.

Prestationsångest i sin renaste, finaste form.

Har senaste dagarna kommit i samspråk om olika diagnoser och vet att jag gränsar till en gränsdiagnos, men vi är många som kvalar in på dem. Få är helt utan någon form av störning vad den än må vara. Någon sak på listan till en diagnos går att hitta hos nästan vem som helst. Börjar man ha flera av symptomen så ligger man lite risigare till.

Genom att förkovra mig och tagit hjälp vid olika tillfällen jobbar jag ständigt med min egen utveckling, genom kognitiv hjälp med konkreta uppgifter som går ut på att finna mönster har det fått en rejäl skjuts i vår.

Att jag kunnat beskriva mig själv, det har inte varit något problem, inte sen jag var 15 år. Med åren mer utvecklat och med bättre terminologi och slutsatser men likafullt, insikten och beteendet med att se både mig själv och andra ur olika perspektiv har hjälpt.

Men även om man har självinsikt hjälper det tydligen inte. Det gäller även att identifiera när man triggas att betee sig på ett visst sätt. Att stoppa beteendet innan det står i full blom och inte agera i piken som jag fått lära mig.

Vare sig när det går bra och jag känner flytet och inte heller när stressen och uppgivenheten kommer. För vad spelar det för roll om man kan förklara och försöka rättfärdiga sitt handlande i efterhand när skadan redan är skedd. Om man nu vet allt detta om sig själv blir det ju ännu mer prekärt för en själv. Då borde man väl även kunna hindra det?

Vårens insikt och kunskap och redskap har hjälp mig enormt att behålla en ganska jämn nivå, givetvis för en känslomänniska ganska rörigt någon dag här och där men inte på något sätt liknande som det varit förut.

Ändå känner jag att jag är på väg att glida... ge upp på vissa fronter och vet inte varifrån jag skall få glädjen igen.

Grushögen försvinner inte av sig själv

Om du inte har en spade och ingen sagt åt dig att skotta så kan du väl ändå gå till granne och fråga om du kan få låna en spade om du ser att någon har en stor hög som måste planas ut?

Blir galen på alla bekväma människor, människor som erbjuder sin hjälp men hoppas på att någon skall säga nej tack jag klarar mig själv. Som får ett svar på sin erbjudna hjälp och behöver höra om och om igen att jatack, hjälp mig gärna med att plocka ur bilen, duka fram eller ta disken.

It's not enough that we do our best; sometimes we have to do what's required.

Vad är det bästa vi förmår, vad kan vi som mest förvänta av oss själva och är vi intresserade av att ta fram det hos oss själva.

Genom magnituder, oceaner av samtal om personliga tillkortakommanden är det ändå få som ändrar sig. Om något fungerar, varför ändra?

Vi har så olika sätt att se på omtanke och engagemang. För att vara en som både ger och tar så har jag insikt om båda lägren. Men de som bara tar... eller egentligen inte tar, de bara är.

De väntar på keyword:et som gör att de avkrävs engageman, driftighet. De kan inte bara söka informationen, förstå situationen eller ta egna initaiativ, soffan är så mycket skönare. De är som Tjuren Ferdinand.

-Jag trivs bättre här, för mig själv där jag kan lukta på blommorna...

Jag efterlyser mer engagemang!!

En av grabbarna?

Kan man som tjej och en tjej som är tjejig, dvs inte den manhaftiga typen med snusdosan i bakfickan vara en av grabbarna? Kan man vara rosafärgen personifierad och ändå passa in?

Jag pendlar och hämtar och lämnar sällan barnen på förskola och skola. Guud vet hur många gånger jag får frågan hur det går ihop! Men det är det ingen som frågar min sambo som också pendlar en bit, som jobbar skift osv. Men som mamma och kvinna så verkar det vara mer konstigt att inte ta hand om den biten.

Jag gillar att vara med killarna, med grabbarna, med IT konsulterna på jobbet. Jag gillar att sitta med Matte och hans kompisar istället för med hans kompisars partners.

Jag har ingen aning om varför det är så, om det är ämnena som avhandlas, jargongen som finns killarna emellan, sättet man är mot varandra. Det är där det känns som att det händer något kul.

Att gå ut med killarna, det är en märklig upplevelse. Ibland känner jag mig som värsta miffot som inte har tjejvänninor som är med eller som jag hellre går ut med. Tyvärr så funkar jag inte så, har delvis mitt nätverk rejält utspritt över sverige och jordklotet att det finns inte den där genuina uppväxten i en småstad där alla finns inom 5 minuters cykelväg.

Även om jag kunde välja mina tjejkompisar så skulle jag många gånger hellre gå ut med killarna. Jag känner att jag är friare då på något sätt, ingen är beroende av mig och jag behöver inte underhålla någon som för en gångs skull är ute och då vill ha en toppenkväll att minnas. Jag kan gå och prata med vem jag vill, hamnar jag med Kerstin 52 vid baren och stannar 15 minuter är jag inte saknad, ingen ifrågasätter varför jag varit borta. Råkar jag hamna i samspråk med Roger 67 eller 42 på väg till toan likaså.

Det är så skönt att bara få vara. Med tjejer är det sällan så, man skall gå arm i arm på krogen, på stan, aldrig ska vi dela på oss och aldrig kan samtalet bara handla om nonsens.

Nu hårddrar jag ju väldigt mycket, men det finns ett lättsinne och en frihet och tillåtande som jag attraheras av när jag är med grabbarna.

Sen är ju frågan om grabbarna känner likadant för mig eller om de tycker att de fått en kärring på halsen, jag är ju trots allt både kvinna, mamma och med allt som det kommer med.

Ha något att erbjuda?

Kom i samspråk med en person inför en sammankomst om deltagarna för sammankomsten och frågan väcktes om en av deltagarna hade något att erbjuda. Inte för annat än att den deltagaren var okänd för den jag samspråkade med.

-Vaddå erbjuda frågade jag?

Vad skall någon erbjuda var min omedelbara tanke, fysiskt, mentalt? Men självklart, slog det mig, strax efteråt, i ett umgänge så måste vi väl alla ha något som tilltalar andra? Eller?

Hur är vi socialt kunniga? Hur minglar vi?

En person i min närhet har den där förmågan att alla vill gå dit den där personen går, jag vet inte vad det är som gör det men alla flockas runt personen. Personen har någon form av dragningskraft som är intressant, verkligen intressant att studera. Det slår aldrig fel, dit den personen går, dit går alla andra. När den personen går ut vill "alla" som kan följa med som blir tillfrågade. Lite som att den personen är garanten för att då händer alltid något skoj.

Men alla har vi inte den dragningskraften, den starqualityn. En del är till och med astrista i sådana sammanhang. Med det sagt inte att den personen vare sig är ointressant eller sämre. Det kan vara en person som är en underbar vän eller fantastisk partner eller förälder. Men i sociala sammanhang så kan den personen inte småprata, för inte samtalet vidare utan mer skapar den där obehagliga tystnaden, säger något, driver vissa ämnen för långt så det blir pinsamt ingen vågar säga emot eller byta samtalsämne.

Så frågan känns ändå när jag funderat ett tag rätt adekvat. Vad har den personen att erbjuda? Det handlar inte heller om att den personen har kanske utstående åsikter, utan mer att personen är trist och intressant och inte bidrar till att det skall bli ett bra flöde i samtalet, spirituell eller har den där fingertoppskänslan. Känns lite som kusin från landet, typ.

Vilket prestationskrav att vi alltid skall ha något att erbjuda...

Men jag tyckte det var en intressant vinkling och den person som inte har något att erbjuda är lika ogripbart och svårt att konkretisera som vad som gör den andre så poppis och den som alla vill vara med!