Flow

Visste ni att vara i "flow" är likvärdigt som att bli stimulerad av droger...
Misstänker att en stor del av mitt arbete delvis av att jag försöker uppnår "flow", och därför gör det så beroendeframkallande...

Vad som driver oss? Jag drivs av till största del min inre motor, den motorn har behov av lite olika drivmedel.

Så mycket går ut på att lösa och fixa problem för mig. Det får mig att känna mig levande, ja, som jag förstår det nu, hög.

Känslan av att gå helhjärtat in i ett uppdrag och sen hitta lösningen på det är sjukt stimulerande.

Har jag även kollegor omkring mig som fungerar ungefär likadant så är det som balsam för själen.

Läste en bok av Pink, Drivkraft där det blir så otroligt tydligt. Jag behöver en lön, javisst som motsvarar det min kompetens står för, om jag inte har det så fokuserar jag sjukt mycket på andras löner och andras insatser.

OM jag har en lön som är relevant så jobbar jag bara för mitt eget höga nöjes skull. För att jag vill lyckas, för att jag vill göra bra saker.

Så många tror att vi drivs av massa yttre attribut, men jag tror det är många som är som mig, bara att vi inte alltid får utrymme att vara fria och försöka sköta vårt jobb på ett bra sätt, vi saknar bra förutsättningar.

Det jag förstått är att jag i alla fall ständigt eftersträvar det där flowet, och när det saknas så blir jag mindre engagerad, börjar hitta fel och syndabockar. Såväl som att vi bara kan vara lyckliga i korta perioder som max 3 månader enligt forskarna så kan vi inte vara i flow hela tiden.

Det är väl det som är så eftersträvansvärt i känslan av flow, då den kan liknas vid knark.

Vilja för mycket hela tiden

Hur ser det ut det där ordet förnöjsam?

Jag önskar jag kunde stava, och leva efter den devisen, men icke.

Tyvärr hör jag till den sälla skara som aldrig är nöjd.

Det finns alltid tankar på vad jag hade kunnat göra, kunnat få men inte gjort istället för att titta på det jag åstadkommit.

Finns säkert ryggsäckar och annat från barndomen som kan förklara ett och annat, men inte ändrar det på faktum just nu.

På många sätt har jag fått det tydligt markerat för mig att mitt tempo inte är det tempo alla andra vill hålla. Hur många mail kan man läsa per dag och ändå har mailboxen tom?

Oansenlig mängd har jag lärt mig sista halvåret.

Visst hinner jag mycket i min effektiva liv, på bekostnad av säkert en hel del som jag inte förstår.

Jag ligger själv på semester, få förunnat men otroligt tacksamt, och försöker läsa.

Har spenderat 4 dagar till att komma ikapp,, från att inte ens velat prata med folk, nu dag 6 är jag rastlös som aldrig förr.

TRÅKIGT... Det är TRÅKIGT

Jag har tamefan aldrig tråkigt, jag undviker tråkigheten som om det vore paria. Det finns alltid något att sysselsätta sig med i tråkigheten och vips är tråkigheten borta.

Nu skall jag vara vis och ta lärdom och försöka förstå att jag fungerar såhär och hålla nere tempot en stund men redan bloggar jag ju... så vem försöker jag lura?!

Hälsa

Vad är hälsa? Jag lever nog ett ohälsosamt liv, för mycket stress, sena nätter, oregelbunden mat, mycket jobb, mycket i huvudet, mycket av allt helt enkelt. Så har jag levt så länge jag kan minnas, full fart framåt. Det är osunt, man kan gå in i väggen och så mycket annat.

Jag är säkert nära flera gånger per år, men hinner ofta backa, bromsa innan jag touchar väggen, i alla fall hinner jag ta emot mig med handflatorna. Men har det med hälsa och göra? Har inte det med bara dåliga val eller prioriteringar som gått fel att göra?

Vad är då hälsa? Är hälsa att äta flera frukter om dagen, dricka vatten istället för kaffe, träna och ha en sjukt vältränad kropp?

Vår 12 årige systerson såg på Biggest looser och tyckte det borde vara farligt för de överdrivet tjocka medverkande att springa upp och ned för en backe. Jovisst om de har dåligt hjärta eller leder, men om de är ok i övrigt så tänker min lekmanna-doktorsexamen att det är väl inte så farligt. Jag sa att det är väl minst lika farligt för den som är pinnsmal och har dåligt hjärta, eller oavsett en jättetjock eller en jättesmal som inte har någon forma kondis så borde förhållandena vara lika att springa upp och ned för en jobbig backe.

Men icke enligt 12 åringen, det var svårt att hålla med om. En tjock måste ha dåligare hälsa... Men så är det inte anser jag.

Så var är då hälsa? Har hälsa bara med vår fysiska lekamen att göra? Hälsa är för mig även ett mentalt sinnestillstånd. Har jag bra liv omkring mig med vänner som berikar, jobb som stimulerar, familj som älskar och som jag får ge tillbaka till i samma mängd och form som den dos de ger mig, ja då anser jag att jag har hälsa.

Sen har jag några kilo för mycket, jag jobbar på tok för mycket, jag förstår inte att gå och lägga mig, dricker alkohol. Det finns många punkter som skulle tala för att jag har ohälsa. Men jag tycker inte det, jag vet inte ens om jag tycker hälsa är ett ord.

WHO säger följande i definition från 1946, som är den mest använda, är hälsa "ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande".

Är det ens möljigt att uppnå? Att alla funkar samtidigt? Lycka till då, ni som lyckas, säg till hur ni gjorde sen... och känner ni er då hälsiga?

Klirr??

Med risk för att kasta sten i glashus, jag vet inte riktigt, enlighten me!

Men alla dessa floskler, just nu är jag lite road av alla som går med i alla möjliga grupper på FB. Varför gör man det?! Vad säger alla dessa grupper till slut, har de någon som helst betydelse längre. Jag gillar verkligen FB, har fått kontakt och följer många som jag tappat kontakt med, från mina resor med Cirkusen, från Turkiet och givetvis för en Umebo i diaspora, superkul.

Men en vän som man kan lita på, Grupp för vi som inte gillar de som snackar skit, Grupp för vi som har nog om oss själva och skiter i andra, politiska uppfattningar och någon grupp om Anna Anka?!

Spännande, för helst om man väljer som de första grupperna, herregud, hälften av vår tid går ju åt att snacka skit, de flesta av oss är både jättebra vänner och dåliga vänner. Snacka om att det inte

Om jag försöker återkoppla till mitt inlägg där jag själv i alla fall försöker leva som jag lär i frågan om vänner, ha de jag tycker ger mig något nära och de andra, ja de, har jag ingen kontakt med och låtsas heller inte bry mig. Varför skulle jag det? Ett spel för galleriet, för att det skall va så? För att jag är rädd att min bekanting skall prata om mig, ja, det gör den nog ändå.

Vi har en fallenhet att prata om varandra, de vi känner, i både positiva och negativa ordalag, ibland illvilligt, avundsjukt eller ibland rent skitsnack, men lika ofta om inte oftare för vi bryr oss. Vår vän kanske gör val i livet som vi är rädda för att de skall få betala ett onödigt dyrt pris för i efterhand och vår vän är just nu oresonlig, vilket gör oss frustrerade och därmed att skitsnacket låter mer illa. Men det kan ju bara vara omtanke i annan tappning.

Jag har i alla fall råkat ut för ovanstående, massor med gånger, bidragit och följt med i samtal. Men nu kom jag lite ifrån ämnet. Vet egentligen inte själv vart jag vill komma. Jag tror jag undrar lite varför man klickar på att gå med i en sådan grupp? Jag är nyfiken på vad man vill säga, till sig själv? Är det så man vill att verkligeheten såg ut eller gör den verkligen det för dessa människor? Rätt meningslös fråga också och inget som jag lär ligga sömnlös över, bara som vanligt nyfiken hur andra tänker och fungerar i de val de gör.

Effektiv med rätt att ha känslor

Har nyligen fått insikt att många har svårt att se effektivitet kombinerat med känslor. Chockerande för mig som är en rysligt effektiv människa men även en känslomänniska. Människor, kollegor runtomkring mig tror jag är gjord av stål. Hur kan det komma sig?

Har de bara sett min effektiva sida? Jag förstår inte, hur kan man missa att jag lägger grymt stor vikt vid andra människor och deras väl och ve, deras känslor och att det är en stor ingrediens i mitt beteende att bry mig om andra?

Visst, jag är rationell, jag är synisk, pragmatisk i mångt och mycket. Målmedveten och otroligt uppgiftsfokuserad, så ja, jag kan lägga känslor åt sidan när jag till exempel arbetar. Inte hela dagen, absolut inte, det går inte, men i en uppgift som vi skall greppa an. En dag som är fylld av aktiviteter, jag går på som en bulldozer i många fall. Tycker ju inte att det nödvändigtvis behöver vara så att jag inte förstår och tycker känslor är viktigt, det är bara så, att där och då får de stå tillbaka.

När jag arbetade som Croupier och spelet gick bra, ja då gick inte jag och tog kisspaus, gick spelet dåligt, näää, inte då heller. Kisspauserna fick stå tillbaka. Det innebar inte att jag inte många, många gånger var sjukt kissnödig. Men om spelarna vann, ville jag ju vinna tillbaka och kunde väl inte bara stänga för en sådan liten sak, om det gick bra för mig, ja, då ville jag ju fortsätta vinna och inte heller då kändes kisspausandet viktigt. Jag hann ju, kissa sen liksom.

Det är i mångt och mycket det sätt jag angriper världen. Om jag vill något så går jag efter det, prestige, stolthet, behov, ja de finns ju, men får stå tillbaka en stund, det går allt som oftast justera på sikt. Men nu, just nu har jag större behov, det är att lösa en uppgift, att ta hand om en sakfråga, städa eller gud vet vad. Känslorna kommer ju ändå i kapp, inget man flyr från direkt utan bara ställer åt sidan, precis som kissbehovet och så får det lite särskilt längre tid på sig därefter...

Låter det inte bra?? Skämt åsido, jag förstår den inneliggande frågan, möjligen kritiken och japp, jag skall fundera på, smaka på, möjligheten att kombinera de två, en effektiv känsla?? Hur bra låter inte det ;)

Mod

Jag tycker saker är otäcka, skrämmande. Jag är rädd och nervös, massor av gånger. Det finns saker som jag tycker är sjukt jobbigt och jag vill absolut inte bli besviken.

Men vad spelar det för roll tänker jag också, samtidigt som det pågår tvivel så pågår även en vilja, vilja att försöka, för hur skall jag annars vinna, få veta, vara med om saker.

Om jag aldrig frågar, visar eller bara gör saker så vad skall jag då basera mina tankar på?

Skall jag bli bitter och sitta och tänka, det är ändå inte lönt, det kommer aldrig att gå vägen, jag kommer aldrig att vinna, de kommer aldrig att säga Ja.

Om jag har förutfattade meningar om att allt kommer att skita sig för mig, vad är då meningen med att stiga upp från sängen? Då kan jag lika gärna ligga kvar och fortsätta ömka mig själv.

Så därför är det bara att våga, vinna, ta fram det inre modet. Säg det du vill, fråga om möjligheter. Säg det där lilla extra, säga att någon är snygg, fast det skrämmer häcken av dig. Säg att du vill ha det där jobbet, fråga efter vägen på ett obegripligt språk. Fråga vad du äter, vad det kostar, om det är särskilda krav som medföljer.

Fråga eller säg till, ta ett djupt andetag, och gå de korta stegen till killen, tjejen du gillar, våga visa att du har känslor. Vad kan hända? Du kan bli besviken, känslorna kanske inte är besvarade.

Din chef kanske säger nej, landsmännen i landet med det konstiga språket, ja, de kanske skrattar åt dig, vad gör det? Dog du? Nä, du blev lite visare och jag mår då i alla fall så mycket bättre, jag vågade i alla fall försöka!!

En som hade kunnat vara en vän

Det var sååå länge sedan vi pratade om free bees, men så kom Matte härom veckan och smackade in en kvinna från USA, nyhetsankare, hon är cirkum 38 år och inte det läckraste men något lär hon ha om hon fångade Mattes intresse så jag får väl titta lite på CNBC.

Och så i lördags så kommer samtalet upp igen, en hur vi nu skall uttrycka det, vän till min sambo tar upp frågan, tjejen har tom ringt in till Radio och berättat vem hon har som free bee och jajamen, självklart har de sådana i sitt äktenskap.

Jag och Matte har säkert lagt ribban högt för vi har internationella människor, vi höll på att välja grannar för några år sedan, men minns faktiskt om det var free bees eller sådana vi kunde tänka oss ha Svenska Hjärtan med.

Oavsett, att tala öppet i sitt förhållande om ditten eller datten, behöver inte vara free bees, det kan vara att det är kämpigt just nu, jag är avundsjuk på ditt jobb och din framgång. Att kunna sätt ord på hur man känner och ventilera utan att det behöver ligga som en black om foten varje dag känns befriande och det är så himla härligt att höra att fler har det som vi. Det var ofantligt roligt att höra att andra har resonerat som vi när vi blev ihop, hur tankar gått och hur man vet att detta är pappan till mina barn även om barnen kommer som i vårt fall 7 år senare, planerat!

Jag är nog lite småkär, i en människa som jag skall ta till stora ord, förvägrats mig, tiden har sitt sätt att läka och allt som en dag kändes väldigt viktigt kan en vecka senare eller några år senare kännas helt sjukt dumt och meningslöst. Jag vet heller inte om det hade varit så dynamiskt för många år sedan men oavsett så är det en människa som jag känner är intressant, har ett sätt att resonera och se på händelser och livet som tilltalar mig och då blir jag per automatik lite småkär.

Oordnad ordning

Kalkylerad felberäkning, är det en felberäkning eller ett strategiskt val?

Jag har en tendens att ha koll på rätt mycket, jag glömmer väldigt sällan detaljer och kommer ihåg när, var och om jag sagt eller hört saker. Ibland glömmer givetvis jag också, men då lyssnade jag inte från början utan var respektlös och tänkte på tvätt, morgondagens tvprogram eller något annat meningslöst.

Men att ha koll på mobil, börs (ja, jag är från norrland och får säga så 2010), nycklar, pennor och att komma ihåg att ta med anteckningsblock på möten är hopplöst. Tidigare behövde jag inte anteckningsblock, jag skyller på det, nycklar är också en onödigt ont, är från Norrland och har inte som vana att se nödvändigheten med att låsa dörren hemma för ett besök till Ica.

Förvirrad är jag också, snudd på virrig ibland, jag fattar personligen inte hur det hela går ihop. Vad är vad och vilket beteende, scenarios, tillfällen triggar det ena och ibland det andra?

Jag har skrivit tidigare att jag sällan missar en buss, däremot har jag koll när sista bussen går och att jag är på väg att missa den, jag blir således sällan förvånad när jag står där, för jag kan "missa" den. Även om jag nog blev lite förvånad i lördags då jag och min sambo vaknade 1,5 mil från hemmet då vi åkte med nattbussen, men det var ju en fadäs, vi hann ju med nattbussen men lyckades schabbla till det lite :).

Detta enkla exempel får stå symbol för många liknande beteenden, när jag väljer att gör en sak framför den andre så har jag ju för mig själv ändå gjort ett medvetet val, en prioritering. Som en helt sjukt galen tidsoptimist har jag förhoppning att jag skall hinna fixa allt, men någonstans har jag redan kalkylerat med att jag inte kommer att hinna allt. Hur jag prioriterar är inte alltid det mest optimala, har lite att lära och jobba på den, någon som vill vara lärare??

Så en oorodnad, kontrollfreak som är tidsoptimist så har ni Anna!

Men när jag är som mest ostrukturerad så är det sånt som går ut över mig själv, när det gäller jobbet eller andra som kan drabbas har jag en tendens att prioritera deras frågor och behov så det drabbar ju oftast mest mig själv men det är ändå inte försvarbart bara förklaringsbart!

Om potentialen verkar bättre än verkligheten

Alla har vi potential, men mina tankar har senaste dagar och veckorna flugit över det faktum, att ibland är potentialen väldigt stor, man lockas till att tro att något är bättre eller större än vad det defacto är på riktigt.

Som projektledare så gäller det att ta fram det där lilla extra ur gruppen ibland, men att verka som man har koll och verkligen ha koll är ju inte alltid samma sak.

Eller som när du blir intresserad av någon, vad som först får dig att stanna kvar en lite längre stund kan vara en blick, som inger ett löfte, en lockelse om att här finns det mer att hämta. Vad som finns att hämta är oklart, en intellektuell diskussion, ett mysigt möte, en glad och spirituell tilllgivenhet.

Du lockas av det där du ser där och då, om du då inte är säker på vad du själv vill så kan du lätt bli berusad på någon annans livlycka.

Men när deras livslycka går ned av olika anledningar pendlar vi och många har svårt att hålla den höga nivån helst om man även i sin egen lycka skall bära många andras kanske inte olycka, men i alla fall någon annans drömmar.

Om du faller för intensiteten i ett par livfulla och uttrycksfulla ögon, innebär det ju inte att du är attraherad av hela paketet. Kroppen, hela personligheten, det finns så mycket mer att upptäcka.

Detsamma om någon verkar vara framgångsrik, ytan är otroligt imponerande, men klarar du att se förbi? Hur många släpper förbi andra, förbi det skal, den ytan man har, vilka är det som klarar av att se igenom de som har en högre mur?

Varför klarar en del av att se igenom muren? Är det för att lika barn leka bäst eller bara för att några har en högre förmåga att lyssna till det där som inte sägs, att händer vrids runt varandra i ett osäkerhetecken men att det döljs i en i övrigt väldigt stark personlighet och attityd??

Så vad händer på sikt om du lever genom någon annans livslycka och sen kanske det även visar sig att det var inte livslycka. Det var en äventyrare som åkt många mil kanot, många skidresor till Alperna och många många dykningsresor. Men att sitta i soffan och ha det mysigt finns det inte någon ro till.

Såg du bortom äventyren eller blev du indragen i livet i sus och dus som verkade så spännande? Tänkte du bortom resorna och tog reda på vad din partner har för ambitioner, för livsmål och absolut det för mig största, värderingar om livet. Hur ser man på att ta och ge, hur förhåller man sig till rättvisa, hur insiktsfull är man och det andra största för mig, hur abstrakta resonemang kan man föra.

Har du själv inte behov av mys, men ändå lever i någon annans lyckodrag så vad händer med dig när din partner eller vän dippar? När deras livslycka inte håller samma höga nivå? Vad händer med dig och ditt liv och dina drömmar?

Stirra dig inte blind på ytan, vi är de allra flesta av oss ytliga, vi vill ha vackra saker omkring oss, vad som är vacker varierar för var och en. Men ens partner tycker jag man vara stolt över, sitt jobb, om möjligt sin familj och givevis sina vänner.

Om du inte är stolt över dina vänner så skall du nog söka dig andra och ge upp de du har och låta de gå vidare... Jag skall inte säga att jag levt som jag lär i den frågan men jag börjar närma mig nolltolerans, allt annat känns så futtigt, varför skall jag vara vän eller kompis med människor som jag inte på något sätt håller högt?? Verkar superdumt att ha negativ energi och det är bara min inställning till detta som kan justeras.

Visualisera

En bild flyger förbi på näthinnan, ni kanske blundar eller är fullt medvetna och tittar på vägen när nu är ute och kör. För mig kommer det tusentals sådana under en timme, i alla fall hundratals. Vet inte hur många gånger en bild dyker upp på näthinnan, angenäm ibland, pinsam ibland.

Det kan bara vara ett minne, jag ser egentligen inte själva händelsen men något dyker upp för mina ögon och framför allt så går en känsla av välbehag eller rysning genom min kropp. Ibland kommer kallsvetten, ångesten, ibland blir det till med ett leende på läpparna.

När jag läser en text, ett mail, när jag chattar så skulle säkert vem som helst som sitter brevid förstå av mitt minspel, vad jag läser, är det snusk, är det erotiskt, är det roligt, något sorgligt som någon delar med sig av.

Idag skrev en vän om en helg med besök av det motsatta könet, jag har inte sett dessa människor IRL, vet inte hur de ser ut, inte hur deras personkemi är tillsammans, men tyvärr kom en visuell bild över näthinnan, en instinktiv reaktion, det här känns konstigt, det här vill jag inse se mer av, ooops, kändes som att jag fick mer information än jag behövde. Egentligen hade jag inte fått någon information alls, bara mitt huvud som spelade mig ett spratt.

Att feltalet gånger visualisera en massa uttalade önskemål, tankar, behov, idéer, varje timme kan vara utmattande, men för mig är det något som driver mig framåt. Att snabbt, där och då kunna sätta mig in i den männsiskans situation, det är något som jag ser som en styrka och tack och lov så missar min näthinna en massa detaljer som jag säkerligen om de dykt upp blivit röd av rodnad över...

Varumärke?

Om ni skulle sälja er själva, vilket skulle då bli ert varumärke?? Idag stjäl jag av en kompis, en vän som gav mig min slogan för min blogg...

det finns ett djup i din blogg, med en personlighet som kommer fram. sånt där som vi försöker lära våra barn; karaktär, värderingar och sunt förnuft.

Det finns massor av andra epitet jag kan tänka mig att sätta på mig själv i min varumärkesjakt. Lång, blond, glad, extrovert, frispråkig, rak.

Ett varumärke definieras tyvärr av lite färre begrepp och i jakten på dessa krävs det att definieringen eller rättare sagt att man har definerat, vad vill man sälja??

Jag har inte kommit på mitt varumärke ännu, just av den anledningen, jag har inte gjort någon intresseanalys, jag har inte någon informations eller interaktionsplan. Jag vet inte på något sätt vilken målgrupp som jag ser som den primära.

Men lite hjälper det mig att tänka i dylika banor i jakten på den där självmedvetenheten och självinsikten som i alla fall jag letar efter, ibland med ljus och lykta, ibland med stora strålkastare. Oavsett min framgång är det rätt intressant och spännande i jakten och i funderingarna, inte gör det en dummare i alla fall.

Tid

Det fanns en tid så jag kunde hitta tid att blogga minst ett inlägg om dagen. Vad har förändrats??

Det skall villigt erkännas att jag mig veterligen inte gör så mycket mer vettigt nuförtiden, inte vad jag förnimmer i alla fall.

Men något måste vara annorlunda för klockan är på tok mycket inatt för att blogga, efter att ha skjutit upp det hela kvällen, då jag gjort annat, så kom jag bara till ett tillfälle då jag kände att nu är nog, nog. Upp ur sängen och hämta laptopen, mitt behov var så klart och så tydligt. Jag behöver skriva av mig. Det har jag förvisso behövt i massor av dagar, veckor men valt att prioritera annorlunda.

Så att säga att vi inte har tid med en massa har fått mig en längre tid att fundera. Vi har all tid i världen, frågan är bara vad vi gör med den? Idag har varit en supermaxad dag a la Anna. En dag som jag känner igen, jag känner igen mig själv och jag känner igen min känsla och kraft en sådan här dag.

Var tar allt detta vägen de tunga dagarna, de dagarna som där det är svårt att hitta fokus, de dagarna då jag i alla fall upplever att inget har hänt och inget har gjorts, inget som någon kommer att komma ihåg om några år.

Vad som påverkar våra prioriteringar är säkerligen en massa kloka skäl just då. Matte sa idag att till hösten kommer det som just då känns viktigt att vara lika viktigt som det som känns mest viktigt just nu. Ingen av er där ute blev säkert kloka just nu, men det handlade om vår renovering, våra sovrums vara eller icke vara och när de är klara, vad är viktigast just då?

Säkerligen kommer jag att argumentera i höst för att vi skall prioritera det som återstår just då, trädgården, kantstenar, gräsmatta? Men att kunna rationalisera huruvida sovrum eller gräsmatta kvalar in på samma elitserie, det är oklart.

Behovet av att få gräsmatta kan säkerligen kännas lika angeläget till hösten som mitt behov av att få sovrum till oss alla känns just nu. Men de rationella argumenten för de olika sakerna är sannerligen olika. Alltså, vi prioriterar olika, för om det ena eller det andra ställdes mot varandra så skulle ju i min värld sovrum, vinna mot gräsmatta 24/7.

Alltså har jag just gett Matte redskap att argumentera mot mig i höst, lycka till då säger vi om det ;). Jag är en hyggligt effektiv människa, jag hinner en massa mellan köket och toaletten, mellan mitt skrivbord på jobbet och kaffemaskinen. Oavsett vart jag är på väg så hinner jag en massa, men ändå är min tid knapp och jag tycker den inte räcker till ens hälften av vad jag vill göra...

Som behovsstyrd människa måste jag utgå från att jag gör det som jag tycker är bäst just då, inte alltid så rationellt, inte alltid så klokt, men jag fyller min tid med det jag kan fylla min tid. En annan dag, en annan plats så får den en annan fyllning. En fråga jag tar med mig, är om det finns något annat som jag tänker låta påverka min agenda!

Kritiskt granska och analysera

Kritiskt och kritiskt granskande är ju inte samma sak, eller?

Jag sticker hål på de flesta argument. Så fort det finns en liten liten öppning att det finns brister i argument eller sakframställan så vill jag beslysa att här saknas det lite.

Jag kan tex berätta om när jag får det efterlängtade inbjudningskortet till min brors bröllop. Nu kom ju inte kortet som en chock och informationen i detsamma men givetvis var det första jag gjorde att korrekturläsa det! Hittar jag då fel är det det första jag säger, nja, jag säger vad kul när jag ser kortet, sen kommenterar jag efter jag läst det eventuella missar.

Är jag negativ då? Jag tycker ju inte det själv, jag var och är glad, och för min brors skull vill jag ju att kortet skall vara creme de la creme, bara det bästa på ett sätt. Det finns inget ont eller illvilligt med det.

Likväl när det gäller jobb eller kompisar, jag vill att man tänker efter före, att man gör en analys om vad som är mål, mening och syfte. Hur saker går ihop och relaterar till varandra. Identifierar påverkan och beröringspunkter. Allt för att mininmera riskerna, det är så onödigt att hamna i situationer om de hade kunnat undvikas.

Det innebär att jag säkerligen uppfattas som jobbig, och det är lite spännande att försöka förstå, varför en del tycker så?! Vad är det om är så jobbigt med att tänka efter? Vad är det som är så jobbigt med att hitta goda argument för det man väljer att göra, likväl för det man väljer att inte göra?

Jag utgår från att man gör medvetna val, om man inte tänker efter före eller ha sakliga argument för sina handlingar så blir jag lite snurrig. Vad är då ett sakligt argument? Säkerligen olika för en massa människor, men för mig kan en känsla vara nog så sakligt argument.

Hur skall man kunna överhuvudtaget dissa en känsla? Om någon har en känsla så är den befogad, det får inte vara en tanke, utan något som ligger en och nästan fysiskt gör sig påmind inom en. Det kan för mig vara ett sakligt skäl, men att säga därför eller för att man inte hinner ta in alternativ, listan kan göras lång på dåliga sakskäl enligt mitt sätt att se det, och det är inte ett sakligt skäl.

Så än en gång, vad är man rädd för när man får frågor som kan slå hål på ens argument? Är man rädd att göra fel, att misslyckas?

Så vad sägs? Var jag bara kritisk när jag läste min brors bröllopsinbjudan, eller granskade jag inbjudan kritiskt? Inte för att jag idag kan förstå varför det spelar roll för mig, skadan är ju där och då redan skedd. Men det säger lite om mig, om mitt genuina förhållningsätt till det mesta, det är hjärtligt, men något med höjt ögonbryn, kritiskt granskade.

Förbud vissa dagar, triggerknappen är för lättåtkomlig!

Ibland känner jag att jag borde låsas in, få dataförbud, beslutsförbud, kommunikationsförbud.

Efter en utan underdrift fysiskt, mentalt och alla andra ord man kan tänka sig december med betoning på arbete så ämnade det som uppfyllt mina tankar att upplösas på tisdag eftermiddag/kväll den 19 januari 2010.

En stor del av mig ville inte det, jag ville inte att det skulle ta slut. Detta som definierat mig, som fått mig att må som bäst och sämst samtidigt. Å den andra sidan, har jag längtat, kämpat och jobbat för att tisdagen skall komma.

Att vara sömndepriverad och emotionell samtidigt som man skall vara rationell och ta beslut och komma ihåg tusentals saker i huvudet är en utmaning utan dess like. Större prövning har jag nog inte utsatts för på länge, och absolut inte sedan jag fått redskap att förhålla mig till liknande händelser.

På ena sidan pågår en avvecklingsfas, en sorg och ett avslut, men lika mycket som jag är helt i projektet och mitt i den 19 januari så har mina tankar för länge sedan passerat tisdagen. Framförhållning är A och O i projektledning. Inte för att jag direkt visste vad jag skall göra efter tisdagen, vad jag skulle göra, däremot visste jag att jag skulle göra andra saker. Från att ha arbetat 11-13 timmarsdagar så skall jag gå ned till 8, åka hem, vara med familjen.

Oavsett var jag är längtar jag delvis till det andra, båda ger mig så mycket och är ställen där jag vill ge. Risken att jag skall sitta apatisk känns vida avlägset, hittar alltid på något nytt att göra eller att det är någon som vill ha hjälp med att öppna ett dokument, finns alltid nya projekt och nya effektiviseringsmöjligheter eller behov av rutiner.

Har alltid en baktanke

Hmm, Matte säger att jag alltid har en baktanke med allt jag gör. Hmm, tycker inte om att det låter som att jag är så himla kalkylerande, beräknande.

För mig rätt negativa ord.

Det är möjligt att man kan kalla mitt handlings och agerandesätt för baktanke. Själv tycker jag min hjärna, mitt medvetande arbetar hela tiden på högtryck och tar ställning till varje ny detalj, ny nyans. Det bara händer av sig själv.

Jag tar ställning där och då utifrån all den kunskap, visdom, erfarenhet och möjlighet som stunden bjuder på. Jag har säkert tänkt då innan en händelse, ett event, ett möte att innan det hänt. Det finns ju rätt vedertagna scenarios, människor är vanedjur och påverkade av varandra, den miljö vi lever i och agerar rätt likartat.

Man behöver inte vara kärnfysiker för att räkna ut och ta ställning för sig själv för hur jag står i vissa frågor. Jag har skrivit om det förut.

Jag känner mig själv, vet verkligen vad jag tycker och står i saker, skrev för en tid sedan till en vän följande:

You might read my blog, I think Google translate can give you a heads up, maybe a laugh or two tough Google translate can’t fix everything. I am a person who has an open mind to everybody and everything around me but a distinct and determined will and view about it.

Kanske det är att alltid ha en baktanke, men jag har helt klart många exits klara för mig eller gör upp dem allt eftersom. Dessa exits ändras ju hela tiden.

Jag växer som människa, får nya intryck, nya insikter, ser nya möjligheter, ser andras och mina behov förändras. Vi måste anpassa oss. Jag tänker och vill då göra det, vad är alternativen och varför i så fall??!!

Så även till förändrade förutsättningar, ett ständigt anpassande, strategiskt för att jag ska nå mina mål, mina önskningar eller de förslag, idéer jag har i mitt arbete. Mina mål kan ju vara hela familjens mål eller tusentals kunders mål likväl. Deras intresse är i mångt och mycket mitt intresse, sen hur vi väljer att lösa det, vilken syn vi har på andras intressen och behov har vi alla väldigt olika angreppsätt till.

En kontrollmänniska javisst, är det något rakt igenom negativt? Om det tar tid, kraft och energi? Kanske, det är det sätt jag angriper min verklighet och min tillvaro på. Tänker inte be om ursäkt, känner mig förberedd och jag gillar inte oförutsedda händelser.

Känns bara onödigt, om man kunde ha tänkt till innan och undvikit en katastrof, onödigt arbete, resa eller dylikt så varför inte? Om man kan tänka ut 3 alternativa argument till ditt förslag, på olika sätt för att nå olika målgrupper, dvs prata så den du pratar med förstår och blir intresserad och lyssnar. Jag ser inget dåligt i det!

Nu tror jag bestämt inte att det är så illa som det låter att alltid ha en baktanke låter ju manipulativt och det är något helt annat.

Småkåt!

http://filosofigruppen.se/sherpa/?p=184

P1:s Filosofiska rummet den 4/10 handlade om moraliska och naturalistiska felslut. Filosofen i sammanhanget, professor Per Bauhn, företrädde yrkeskåren lite väl entusiastiskt. Vi analytiska filosofer har vissa gemensamma uppfattningar som lätt kan övergå i dogmer.

Docenten i sociologi Eva Kärfve var mer ödmjuk och öppensinnig. Hon menade att ”möjligheten är att hela begreppsparet rätt och fel ligger på det sociala planet”. Hon pekade också på att idén om att rätt och fel finns eller borde finnas eller åtminstone kan finnas utanför tiden och rummet är en specifikt västerländsk idé och att man därför som sociolog inte kan ta den för given. Bauhn kallade snabbt detta för ett ”genetiskt felslut” i meningen att man blandar ihop en idés giltighet med dess tillkomsthistoria.

Det finns så många saker som jag hade kunnat bli, jobba med och få uppleva i en annan värld och en annan tid, som så många av oss.

Mitt intresse för människor och hur och varför vi agerar som vi gör går att hitta koppling till i princip allt känns det som. Jag har läst en del idéhistoria, för er som vill veta mer rekommenderar jag högskolornas A-kurs i ämnet, hur intressant som helst!! För er andra rekommenderar jag P1:s filosofiska rummet, ett grymt givande radioprogram och podcastar ni eller går och laddar ned mp3 filen för programmet kan ni lyssna när ni vill.

Just detta citat kommer från programmet 4/10 och länken ovan som analyserar själva programmet. Ämnet felslut är ju fantastiskt bara det kräver minst ett filosfiskt resonemang över ett glas rött!!

Måste erkänna att jag blir lite småkåt när jag hör och läser sådana resonemang som ovanstående. Det avslutas med, dvs inläggets resonemang av programmet med;

Det är härligt att se att icke-filosofer kan vara mer filosofiskt inspirerade än filosofer!

Så himla intressant och givande både radioprogram och därtillkomna inlägg som jag lyssnade på när jag var i Italien, Rom hos min vän och försökte sova!

Få saker driver mig, egentligen definierar det hela min person, jag vill veta, lära mig saker, jag vill resonera utanför sak och slippa personangrepp. I det finns det en problematik för de saker som människor gör är ju personliga. De är baserade på deras sätt att hantera livet och världen beroende på arv och miljö.

Det för inte så mycket mjölk till bordet men jag tror att vi, i alla fall jag skulle ha det ganska stimulerat i svälten på väg mot döden om jag fick sitta med ett hopkok av världens främsta analytiker, filosofer och kvantfysiker, astronomer, säkert kan jag göra listan ännu längre...

En ledig dag eller en dag ledigt!!

Sitter och har vad jag just nu upplever som en fantastisk ledig dag!!

Efter ett omtumlande år, egentligen 2 senaste åren, de har varit en personlig rollercoaster för mig, personligen, arbetsmässigt, familjemässigt och hos och med vänner.

Efter en ännu intensivare höst och årets sista två månader med mycket arbete för att explodera i en maxad tillvaro under hela december så sitter jag här på en av de få dagarna jag upplever som att jag är ledig.

Jag var ledig innan jul och körde till skellefteå 73 mil den dagen, sen hem igen under julhelgen. Julen är en orgie av förväntan, av intryck och viss tidspress.

Hem och jobba, sen nyår, även det var en orgie i upplevelser med minst 8 rättersmiddag, massor av god dryck att korrelera med själva måltiderna och efterföljande krasch då batterierna är slut och det går åt hela 3 dagar att överleva, komma på fötter igen.

Sen jobba igen och nu en dag ledigt.

Det är svinkallt ute, ganska kyligt i vårt stora hus inne, sitter i vårt gemensamma sovrum där kakelugnen finns. Det rummet kommer att bli super när det är klart som sällskapsrum. Barnen kan spela dataspel, jag och matte sitta i varsin fåtölj framför kakelugnen, läsa, hjälpa med tv spel och surfa, prata och bara vara. Idag känns det som vi endast har 25 kvm stort hus.

Jag sitter med filt framför kakelugn, i en sacosäck, låter min spellista på 3000 låtar som jag håller på att sortera gå samtidigt, umgås, pussas och är nära men brevid mina barn. Jag har en bok om processorientering och 3 telefoner brevid.

Reser mig ibland för att hämta kaffe, surfar lite, bloggar som nu, tar in lite fakta, chattar på MSN och lite FB och HERREGUD, så himla skönt att vara LEDIG.

Att vara fri från jobbet, några dagar, ha semester eller annat är förvisso en tillvaro där du är "ledig" men att vara helt ledig, känna noll i skäl eller anledning att göra något. När dagens insats är att göra lunch eller middag och det är inte jobbigt eller ett måste, det är ett intet, det bara utförs i den avslappnade anda som du befinner dig i.

Jag når nästan bara det avslappnade läget när jag är utomlands, det är bara då jag inte kan förmå mig att skapa anledningar till en massa måste som jag måste göra. Jag är inte intresserad att se det antika templet eller annat. Gå och strosa, filosofera på stranden, bara vara.

Sola och njuta av värmen, duschen och balkongdrinken. Göra sig iordning, gå ned på byn, se folket, det glada semestrande folket, de serviceinriktade lokalbosatta med förstärkning av säsongspersonal.

MEN idag, idag har jag samlat en massa kraft. Vi har bara varit, inget upplägg, inget städ, inga besök, inga besökare, vi har haft en ledig dag helt enkelt.

Jag skulle önska att jag oftare kunde komma in i detta state of mind, men yttre omständigheter påverkar. Det är kallt ute som sagt, eldningen och behovet att inte röra sig för mkt i ett kyligt hus och bara lugnet att vi inte hade eller har en agenda idag!!

En ledig dag helt enkel!!