Hålla kärleken vid liv genom aktiviteter

I lördags kom samtalet delvis att handla om vad vi gör enskilt med vår partner, för att tex hålla kärleken vid liv.

Jag har länge avundats vänner och kollegor som åker på spa eller till någon herrgård i värmland en weekend. De lyxar till det, tar långa friska promenader i vår eller höstvindarna, värmer sig framför någon brasa med Irish Coffee i foajen, vilar lite på sängen och klär upp sig till middagen.

De kommer hem fulla av liv, de rosiga kinderna blossar ännu på måndagen, är nyfrälsta och rekommenderar till alla att göra samma sak, helgen har verkligen varit givande.

Andra har stående att gå ut några gånger per månad på tu man hand och äta, umgås.

Andra har svårt att få till det hela och pratar mest om massa saker de kan eller borde göra som par.

Personligen så drömmer jag och skulle kunna ge vad som helst för weekend som ovanstående, bara det att det ställer krav på mig, att nu f**n ska du ha kul! Du skall få valuta för pengarna och har du inte en underbar vistelse så är det ditt fel...

Jag och Matte har haft skitsvårt för den typen av aktiviteter. Innan barnen när vi försökte i Sthlm att gå ut och äta så blev det bara patetiskt och pinsamt, fast vi känner varandra utan och innan och normalt har hur mycket som helst att prata om. Men ensamma på restaurang får vi båda tunghäfta, i alla fall fick.

Så på något sätt måste varje par hitta sin nivå och sina aktiviteter som gör att kärleken hålls vid liv. Det går inte stirra sig blind på vad andra gör i det läget och tycka att man inte har det tillräckligt roligt ihop.

För mig och Matte har bilresorna varit en källa till att prata ihop oss, diskutera och skvallra, ett sätt få egentid. Vi har ju och fortfarande färdas många mil till norrland några gånger per år och till stugan på Åland som ger oss tillfälle att få magic moments.

Sen trivs vi båda rätt bra med var sitt glas vin, gärna i stugans lugna vrå när nuförtiden barnen somnat in och läsa lite på var sitt håll för att sedan efter 2 glas ha långa, spännande och givande diskussioner. Vi får och har en närhet, känner ett särskild tillhörighet i de situationerna.

Sen vi fick barn så är det även de tillfällen som vi ger barnen 100% av vår tid som ger mest och bäst långvarig effekt, som att spela kula inomhus, fixa och trixa med filtar för att få det att funka, förklara regler och tävla och ni som känner oss vet att i spel finns det ingen lojalitet bara för att man älskar varandra, där må bästa man vinna och den andra är en stor looser.

Man skall ju gilla samma saker också för att det skall funka som något som ger skjuts i förhållandet. Jag är något ointresserad av att se revy, musikaler, museum och dylikt, Matte har sina saker som han lägger in veto på.

Det får inte bli för pretantiöst och krävande heller. Det viktiga är att det funkar för båda.

En del tycker barnen är så stor del i det vardagliga och önskar komma bort lite, andra vill bara vara ensamma hemma.

Men om man har det bra, kärleken är bra, stabil, man grälar inte mer än på grund av lågt blodsocker någon enstaka gång, småtjafsar för man är lite trött osv. Ja, då tycker jag det är så tråkigt att man går omkring hemma och tycker att man borde hitta på något kanske till och med enbart för att man hört någon annan gjort någon aktivitet. Då har man det ju BRA! Varför skall man då leta anledningar för att ytterligare ställa krav i relationen?

Aktiviteterna på tu man hand skall man ju göra för att det antingen behövs eller tillför något. Supa sig redlös hemma och prata om allt möjligt från Idi Amin till Svenska Hjärtan och om man vet mjölkpriset kan ju vara lika givande.

Enligt mitt tycke är möjligheten att hitta det där zentillståndet i förhållandet i vardagen det som borde vara eftersträvansvärt, sen kan jag ju förstå och hålla med om att en herrgård i värmland låter hur mysigt som helst, bara det funkar för just er.

För mig själv kan det räcka med känsla jag får när jag vet att Matte är på väg hem, han har kanske jobbat kväll, han kommer med bussen, jag ser den passera från soffan och vet att snart kommer han att öppna dörren. Att då sitta tyst och bara på något sätt insupa att han är hemma, inte springa fram, utan jag sitter kvar i soffan, vill dra ut på mötet, förväntan och känslan att han snart kommer och den glädje jag känner att han har gått in genom dörren och som hålla den känslan lite, dra ut på det, tills han kommer in till mig där jag sitter i soffan.