Sommar i P1

Sitter och lyssnar på Hanna Hellqvist´s sommarprat i P1 på tåget till jobbet. Det är ett bra och fängslande sommarprat i mitt tycke och förutom att jag känner igen mig, så berättar hon det hela bra, det löper utan att bli trist eller känns tillgjort.

En sak hon säger som fångar mig, något jag lägger på minnet, jag rycker det lite ur sitt sammanhang men hon hade ungefär fått följande påstående till sig.

-Varför är du som du är om du inte vill ha det som du har det?

Där kom kniven, jag kände den, rakt in i bröstet, oj, jomen det är ju delvis så det ligger till.

Alltså för mig, i mitt liv, att som jag sår får jag även skörda men ibland för att

fortsätta med metaforerna, tänker jag inte på hur frön sprids för vinden och verkar föröka sig,

det ingick liksom inte i min ursprungliga plan.

Jag är tex en extrem känslomänniska men jag vill inte dömas därefter, jag vill vara go och kramig

utan att någon missuppfattar det hela, jag vill få vara sann mot mig själv utan att jag skall betala

alltför högt pris ifall jag lever ut och är helt äkta och sann mot mig själv.

Som att ha och äta kakan kan det ju verka som, men så ser jag inte på det hela. Min fundering är

om det måste vara så självklart vilka konsekvenserna är? Om jag är yvig och flamsig, tar på folk,

skrattar högt, är ärlig, måste jag då automatiskt vara en dum bimbo, störande, något att skämmas för.

Att bete sig mer sylfidlikande och värdigt verkar vara melodin då istället, i alla fall om man vill få

den respekt som jag kan tycka skall komma av det man gör, om man ser sina medmänniskor, försöker

ge andra komplimanger, visa sitt gillande, göra saker bra vart man än är, på jobbet eller hemma eller på resande fot.

Sen om man gör det med den tantiga stilen, flamsiga eller sylfidliknade och svala personligheten bör

spela mindre roll. Kan man inte vilja vara som man är och även ha rätt att vara som man är

utan att ha det som man har det?