Hälsa

Vad är hälsa? Jag lever nog ett ohälsosamt liv, för mycket stress, sena nätter, oregelbunden mat, mycket jobb, mycket i huvudet, mycket av allt helt enkelt. Så har jag levt så länge jag kan minnas, full fart framåt. Det är osunt, man kan gå in i väggen och så mycket annat.

Jag är säkert nära flera gånger per år, men hinner ofta backa, bromsa innan jag touchar väggen, i alla fall hinner jag ta emot mig med handflatorna. Men har det med hälsa och göra? Har inte det med bara dåliga val eller prioriteringar som gått fel att göra?

Vad är då hälsa? Är hälsa att äta flera frukter om dagen, dricka vatten istället för kaffe, träna och ha en sjukt vältränad kropp?

Vår 12 årige systerson såg på Biggest looser och tyckte det borde vara farligt för de överdrivet tjocka medverkande att springa upp och ned för en backe. Jovisst om de har dåligt hjärta eller leder, men om de är ok i övrigt så tänker min lekmanna-doktorsexamen att det är väl inte så farligt. Jag sa att det är väl minst lika farligt för den som är pinnsmal och har dåligt hjärta, eller oavsett en jättetjock eller en jättesmal som inte har någon forma kondis så borde förhållandena vara lika att springa upp och ned för en jobbig backe.

Men icke enligt 12 åringen, det var svårt att hålla med om. En tjock måste ha dåligare hälsa... Men så är det inte anser jag.

Så var är då hälsa? Har hälsa bara med vår fysiska lekamen att göra? Hälsa är för mig även ett mentalt sinnestillstånd. Har jag bra liv omkring mig med vänner som berikar, jobb som stimulerar, familj som älskar och som jag får ge tillbaka till i samma mängd och form som den dos de ger mig, ja då anser jag att jag har hälsa.

Sen har jag några kilo för mycket, jag jobbar på tok för mycket, jag förstår inte att gå och lägga mig, dricker alkohol. Det finns många punkter som skulle tala för att jag har ohälsa. Men jag tycker inte det, jag vet inte ens om jag tycker hälsa är ett ord.

WHO säger följande i definition från 1946, som är den mest använda, är hälsa "ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande".

Är det ens möljigt att uppnå? Att alla funkar samtidigt? Lycka till då, ni som lyckas, säg till hur ni gjorde sen... och känner ni er då hälsiga?

Klirr??

Med risk för att kasta sten i glashus, jag vet inte riktigt, enlighten me!

Men alla dessa floskler, just nu är jag lite road av alla som går med i alla möjliga grupper på FB. Varför gör man det?! Vad säger alla dessa grupper till slut, har de någon som helst betydelse längre. Jag gillar verkligen FB, har fått kontakt och följer många som jag tappat kontakt med, från mina resor med Cirkusen, från Turkiet och givetvis för en Umebo i diaspora, superkul.

Men en vän som man kan lita på, Grupp för vi som inte gillar de som snackar skit, Grupp för vi som har nog om oss själva och skiter i andra, politiska uppfattningar och någon grupp om Anna Anka?!

Spännande, för helst om man väljer som de första grupperna, herregud, hälften av vår tid går ju åt att snacka skit, de flesta av oss är både jättebra vänner och dåliga vänner. Snacka om att det inte

Om jag försöker återkoppla till mitt inlägg där jag själv i alla fall försöker leva som jag lär i frågan om vänner, ha de jag tycker ger mig något nära och de andra, ja de, har jag ingen kontakt med och låtsas heller inte bry mig. Varför skulle jag det? Ett spel för galleriet, för att det skall va så? För att jag är rädd att min bekanting skall prata om mig, ja, det gör den nog ändå.

Vi har en fallenhet att prata om varandra, de vi känner, i både positiva och negativa ordalag, ibland illvilligt, avundsjukt eller ibland rent skitsnack, men lika ofta om inte oftare för vi bryr oss. Vår vän kanske gör val i livet som vi är rädda för att de skall få betala ett onödigt dyrt pris för i efterhand och vår vän är just nu oresonlig, vilket gör oss frustrerade och därmed att skitsnacket låter mer illa. Men det kan ju bara vara omtanke i annan tappning.

Jag har i alla fall råkat ut för ovanstående, massor med gånger, bidragit och följt med i samtal. Men nu kom jag lite ifrån ämnet. Vet egentligen inte själv vart jag vill komma. Jag tror jag undrar lite varför man klickar på att gå med i en sådan grupp? Jag är nyfiken på vad man vill säga, till sig själv? Är det så man vill att verkligeheten såg ut eller gör den verkligen det för dessa människor? Rätt meningslös fråga också och inget som jag lär ligga sömnlös över, bara som vanligt nyfiken hur andra tänker och fungerar i de val de gör.

Effektiv med rätt att ha känslor

Har nyligen fått insikt att många har svårt att se effektivitet kombinerat med känslor. Chockerande för mig som är en rysligt effektiv människa men även en känslomänniska. Människor, kollegor runtomkring mig tror jag är gjord av stål. Hur kan det komma sig?

Har de bara sett min effektiva sida? Jag förstår inte, hur kan man missa att jag lägger grymt stor vikt vid andra människor och deras väl och ve, deras känslor och att det är en stor ingrediens i mitt beteende att bry mig om andra?

Visst, jag är rationell, jag är synisk, pragmatisk i mångt och mycket. Målmedveten och otroligt uppgiftsfokuserad, så ja, jag kan lägga känslor åt sidan när jag till exempel arbetar. Inte hela dagen, absolut inte, det går inte, men i en uppgift som vi skall greppa an. En dag som är fylld av aktiviteter, jag går på som en bulldozer i många fall. Tycker ju inte att det nödvändigtvis behöver vara så att jag inte förstår och tycker känslor är viktigt, det är bara så, att där och då får de stå tillbaka.

När jag arbetade som Croupier och spelet gick bra, ja då gick inte jag och tog kisspaus, gick spelet dåligt, näää, inte då heller. Kisspauserna fick stå tillbaka. Det innebar inte att jag inte många, många gånger var sjukt kissnödig. Men om spelarna vann, ville jag ju vinna tillbaka och kunde väl inte bara stänga för en sådan liten sak, om det gick bra för mig, ja, då ville jag ju fortsätta vinna och inte heller då kändes kisspausandet viktigt. Jag hann ju, kissa sen liksom.

Det är i mångt och mycket det sätt jag angriper världen. Om jag vill något så går jag efter det, prestige, stolthet, behov, ja de finns ju, men får stå tillbaka en stund, det går allt som oftast justera på sikt. Men nu, just nu har jag större behov, det är att lösa en uppgift, att ta hand om en sakfråga, städa eller gud vet vad. Känslorna kommer ju ändå i kapp, inget man flyr från direkt utan bara ställer åt sidan, precis som kissbehovet och så får det lite särskilt längre tid på sig därefter...

Låter det inte bra?? Skämt åsido, jag förstår den inneliggande frågan, möjligen kritiken och japp, jag skall fundera på, smaka på, möjligheten att kombinera de två, en effektiv känsla?? Hur bra låter inte det ;)

Mod

Jag tycker saker är otäcka, skrämmande. Jag är rädd och nervös, massor av gånger. Det finns saker som jag tycker är sjukt jobbigt och jag vill absolut inte bli besviken.

Men vad spelar det för roll tänker jag också, samtidigt som det pågår tvivel så pågår även en vilja, vilja att försöka, för hur skall jag annars vinna, få veta, vara med om saker.

Om jag aldrig frågar, visar eller bara gör saker så vad skall jag då basera mina tankar på?

Skall jag bli bitter och sitta och tänka, det är ändå inte lönt, det kommer aldrig att gå vägen, jag kommer aldrig att vinna, de kommer aldrig att säga Ja.

Om jag har förutfattade meningar om att allt kommer att skita sig för mig, vad är då meningen med att stiga upp från sängen? Då kan jag lika gärna ligga kvar och fortsätta ömka mig själv.

Så därför är det bara att våga, vinna, ta fram det inre modet. Säg det du vill, fråga om möjligheter. Säg det där lilla extra, säga att någon är snygg, fast det skrämmer häcken av dig. Säg att du vill ha det där jobbet, fråga efter vägen på ett obegripligt språk. Fråga vad du äter, vad det kostar, om det är särskilda krav som medföljer.

Fråga eller säg till, ta ett djupt andetag, och gå de korta stegen till killen, tjejen du gillar, våga visa att du har känslor. Vad kan hända? Du kan bli besviken, känslorna kanske inte är besvarade.

Din chef kanske säger nej, landsmännen i landet med det konstiga språket, ja, de kanske skrattar åt dig, vad gör det? Dog du? Nä, du blev lite visare och jag mår då i alla fall så mycket bättre, jag vågade i alla fall försöka!!

En som hade kunnat vara en vän

Det var sååå länge sedan vi pratade om free bees, men så kom Matte härom veckan och smackade in en kvinna från USA, nyhetsankare, hon är cirkum 38 år och inte det läckraste men något lär hon ha om hon fångade Mattes intresse så jag får väl titta lite på CNBC.

Och så i lördags så kommer samtalet upp igen, en hur vi nu skall uttrycka det, vän till min sambo tar upp frågan, tjejen har tom ringt in till Radio och berättat vem hon har som free bee och jajamen, självklart har de sådana i sitt äktenskap.

Jag och Matte har säkert lagt ribban högt för vi har internationella människor, vi höll på att välja grannar för några år sedan, men minns faktiskt om det var free bees eller sådana vi kunde tänka oss ha Svenska Hjärtan med.

Oavsett, att tala öppet i sitt förhållande om ditten eller datten, behöver inte vara free bees, det kan vara att det är kämpigt just nu, jag är avundsjuk på ditt jobb och din framgång. Att kunna sätt ord på hur man känner och ventilera utan att det behöver ligga som en black om foten varje dag känns befriande och det är så himla härligt att höra att fler har det som vi. Det var ofantligt roligt att höra att andra har resonerat som vi när vi blev ihop, hur tankar gått och hur man vet att detta är pappan till mina barn även om barnen kommer som i vårt fall 7 år senare, planerat!

Jag är nog lite småkär, i en människa som jag skall ta till stora ord, förvägrats mig, tiden har sitt sätt att läka och allt som en dag kändes väldigt viktigt kan en vecka senare eller några år senare kännas helt sjukt dumt och meningslöst. Jag vet heller inte om det hade varit så dynamiskt för många år sedan men oavsett så är det en människa som jag känner är intressant, har ett sätt att resonera och se på händelser och livet som tilltalar mig och då blir jag per automatik lite småkär.

Oordnad ordning

Kalkylerad felberäkning, är det en felberäkning eller ett strategiskt val?

Jag har en tendens att ha koll på rätt mycket, jag glömmer väldigt sällan detaljer och kommer ihåg när, var och om jag sagt eller hört saker. Ibland glömmer givetvis jag också, men då lyssnade jag inte från början utan var respektlös och tänkte på tvätt, morgondagens tvprogram eller något annat meningslöst.

Men att ha koll på mobil, börs (ja, jag är från norrland och får säga så 2010), nycklar, pennor och att komma ihåg att ta med anteckningsblock på möten är hopplöst. Tidigare behövde jag inte anteckningsblock, jag skyller på det, nycklar är också en onödigt ont, är från Norrland och har inte som vana att se nödvändigheten med att låsa dörren hemma för ett besök till Ica.

Förvirrad är jag också, snudd på virrig ibland, jag fattar personligen inte hur det hela går ihop. Vad är vad och vilket beteende, scenarios, tillfällen triggar det ena och ibland det andra?

Jag har skrivit tidigare att jag sällan missar en buss, däremot har jag koll när sista bussen går och att jag är på väg att missa den, jag blir således sällan förvånad när jag står där, för jag kan "missa" den. Även om jag nog blev lite förvånad i lördags då jag och min sambo vaknade 1,5 mil från hemmet då vi åkte med nattbussen, men det var ju en fadäs, vi hann ju med nattbussen men lyckades schabbla till det lite :).

Detta enkla exempel får stå symbol för många liknande beteenden, när jag väljer att gör en sak framför den andre så har jag ju för mig själv ändå gjort ett medvetet val, en prioritering. Som en helt sjukt galen tidsoptimist har jag förhoppning att jag skall hinna fixa allt, men någonstans har jag redan kalkylerat med att jag inte kommer att hinna allt. Hur jag prioriterar är inte alltid det mest optimala, har lite att lära och jobba på den, någon som vill vara lärare??

Så en oorodnad, kontrollfreak som är tidsoptimist så har ni Anna!

Men när jag är som mest ostrukturerad så är det sånt som går ut över mig själv, när det gäller jobbet eller andra som kan drabbas har jag en tendens att prioritera deras frågor och behov så det drabbar ju oftast mest mig själv men det är ändå inte försvarbart bara förklaringsbart!

Om potentialen verkar bättre än verkligheten

Alla har vi potential, men mina tankar har senaste dagar och veckorna flugit över det faktum, att ibland är potentialen väldigt stor, man lockas till att tro att något är bättre eller större än vad det defacto är på riktigt.

Som projektledare så gäller det att ta fram det där lilla extra ur gruppen ibland, men att verka som man har koll och verkligen ha koll är ju inte alltid samma sak.

Eller som när du blir intresserad av någon, vad som först får dig att stanna kvar en lite längre stund kan vara en blick, som inger ett löfte, en lockelse om att här finns det mer att hämta. Vad som finns att hämta är oklart, en intellektuell diskussion, ett mysigt möte, en glad och spirituell tilllgivenhet.

Du lockas av det där du ser där och då, om du då inte är säker på vad du själv vill så kan du lätt bli berusad på någon annans livlycka.

Men när deras livslycka går ned av olika anledningar pendlar vi och många har svårt att hålla den höga nivån helst om man även i sin egen lycka skall bära många andras kanske inte olycka, men i alla fall någon annans drömmar.

Om du faller för intensiteten i ett par livfulla och uttrycksfulla ögon, innebär det ju inte att du är attraherad av hela paketet. Kroppen, hela personligheten, det finns så mycket mer att upptäcka.

Detsamma om någon verkar vara framgångsrik, ytan är otroligt imponerande, men klarar du att se förbi? Hur många släpper förbi andra, förbi det skal, den ytan man har, vilka är det som klarar av att se igenom de som har en högre mur?

Varför klarar en del av att se igenom muren? Är det för att lika barn leka bäst eller bara för att några har en högre förmåga att lyssna till det där som inte sägs, att händer vrids runt varandra i ett osäkerhetecken men att det döljs i en i övrigt väldigt stark personlighet och attityd??

Så vad händer på sikt om du lever genom någon annans livslycka och sen kanske det även visar sig att det var inte livslycka. Det var en äventyrare som åkt många mil kanot, många skidresor till Alperna och många många dykningsresor. Men att sitta i soffan och ha det mysigt finns det inte någon ro till.

Såg du bortom äventyren eller blev du indragen i livet i sus och dus som verkade så spännande? Tänkte du bortom resorna och tog reda på vad din partner har för ambitioner, för livsmål och absolut det för mig största, värderingar om livet. Hur ser man på att ta och ge, hur förhåller man sig till rättvisa, hur insiktsfull är man och det andra största för mig, hur abstrakta resonemang kan man föra.

Har du själv inte behov av mys, men ändå lever i någon annans lyckodrag så vad händer med dig när din partner eller vän dippar? När deras livslycka inte håller samma höga nivå? Vad händer med dig och ditt liv och dina drömmar?

Stirra dig inte blind på ytan, vi är de allra flesta av oss ytliga, vi vill ha vackra saker omkring oss, vad som är vacker varierar för var och en. Men ens partner tycker jag man vara stolt över, sitt jobb, om möjligt sin familj och givevis sina vänner.

Om du inte är stolt över dina vänner så skall du nog söka dig andra och ge upp de du har och låta de gå vidare... Jag skall inte säga att jag levt som jag lär i den frågan men jag börjar närma mig nolltolerans, allt annat känns så futtigt, varför skall jag vara vän eller kompis med människor som jag inte på något sätt håller högt?? Verkar superdumt att ha negativ energi och det är bara min inställning till detta som kan justeras.