Paradigmskiften

Jag har spenderat många år för att komma till någon form av paradigmskifte.
Senaste halvåret otroligt intensivt, på heltid! Men jag vet inte, visst jag blir klokare, förstår mig själv bättre. Men jag saknar den där dagen av att vakna upp och veta vad jag ska göra imorgon. Vad jag ska bli...

De som vågar, som kan och vet att de ska ta språnget. Bli författare, börja plugga på komvux när de är 30 för att bli läkare eller polis sent påkommet i livet. Hur vet de? Icketroende som jag är, är det en skänk från ovan? Jag har en utbildning, en karriär inom något annat och idag ibland önskar jag gjorde något tredje. Som person och arbetare är jag väldigt mångfacetterad. Egentligen spelar det ingen roll vilken dörr jag öppnar så vet jag att jag kan göra något bra av det hela. Det är både en tillgång och lite en black om foten.

Det gör att världens alla möjligheter är öppna, jag ser inte något stopp, ingen begränsning. Det innebär även att det finns oändliga möjligheter. Jag är otroligt bra på göra val i jobbet, snabba val med lite och fragmenterad information. Samma gäller val av färg och klinkers när jag renoverar.

Men i val av bio, pizza och större livsval är jag som sorbet, otroligt porös. Det är för många möjligheter och för stora val. Idag känner jag mig själv otroligt väl, sjukdomsinsikten är god som man säger... Ändå så kan jag inte bestämma mig, efter ett halvårs betänketid på heltid vad jag ska bli när jag blir stor. Stora händelser, extrema händelser, livsomvälvande händelser har kommit i min väg.  Ibland undrar jag om jag kan ha fått lite mer av den delen än gemene man?! Inte säkert men det lutar lite åt det hållet.

Saker och händelser som får en att fundera över sin plats, sin roll här i världen. Syftet att just jag är här. Vänner, vad är en vän och den otroligt dåligt använda möjligheten av feedback. Att ge och få feedback, att vara lite mer sann med sina känslor och våga vara ärlig. Att våga förlora? Är det den rädslan de som bryter ich byter liv och karriär har kommit till sans med? Är de orädda? Eller är de galna?

Då skulle jag i så fall vilja ha en skvätt galenskap. Den där ahakänslsn, den vill jag ha. Jag har tagit många "leaps of faith" gått på intuition, känsla. Både privat och atbetsmässigt. Men nu eftersöker jag en mer känsla av vetenskaplig grund. Inte ett forskningsresultat, facit är för fegisar... Men en övertygelse om vilken riktning livet skall tas och framför allt hur det ska levas.

Min bror är min idol, någonstans verkar han nöjd. Han har säkert drömmar och tankar om saker varit annorlunda om han gjort si eller så... Men i mina ögon har han hela kittet. Inte alltid, eg oftast kanske inte så spännande men det jag ser så finns skäl att vara lite nöjd över varje dag. Varje dag där man hinner med lite av varje, jobb, barn, egentid, träning you name it.

Vi är alla rn produkt av vår miljö och Ulf Lindell sa en gång något klokt. Visst fan är vi lik våra föräldrar, men vi kan alltid göra det lite bättre. Vi -70talister har så många vägar och stigar banade redan av våra föräldrar eller massa -60talister som velat skipa rättvisa i världen. Hitta sin egen stig och trampa den själv har jag nog gjort, andfådd och lite fundersam, var det inte viktigare... Alltså att hitta sin egen väg, att gå sådana sidospår som jag har gjort i mångt och mycket. Det gör att jag idag önskar att jag hade för egen del lite mer vetenskaplig grund, vad jag ska bli när jag blir stor, icke med facit dock.

Flow

Visste ni att vara i "flow" är likvärdigt som att bli stimulerad av droger...
Misstänker att en stor del av mitt arbete delvis av att jag försöker uppnår "flow", och därför gör det så beroendeframkallande...

Vad som driver oss? Jag drivs av till största del min inre motor, den motorn har behov av lite olika drivmedel.

Så mycket går ut på att lösa och fixa problem för mig. Det får mig att känna mig levande, ja, som jag förstår det nu, hög.

Känslan av att gå helhjärtat in i ett uppdrag och sen hitta lösningen på det är sjukt stimulerande.

Har jag även kollegor omkring mig som fungerar ungefär likadant så är det som balsam för själen.

Läste en bok av Pink, Drivkraft där det blir så otroligt tydligt. Jag behöver en lön, javisst som motsvarar det min kompetens står för, om jag inte har det så fokuserar jag sjukt mycket på andras löner och andras insatser.

OM jag har en lön som är relevant så jobbar jag bara för mitt eget höga nöjes skull. För att jag vill lyckas, för att jag vill göra bra saker.

Så många tror att vi drivs av massa yttre attribut, men jag tror det är många som är som mig, bara att vi inte alltid får utrymme att vara fria och försöka sköta vårt jobb på ett bra sätt, vi saknar bra förutsättningar.

Det jag förstått är att jag i alla fall ständigt eftersträvar det där flowet, och när det saknas så blir jag mindre engagerad, börjar hitta fel och syndabockar. Såväl som att vi bara kan vara lyckliga i korta perioder som max 3 månader enligt forskarna så kan vi inte vara i flow hela tiden.

Det är väl det som är så eftersträvansvärt i känslan av flow, då den kan liknas vid knark.

Vilja för mycket hela tiden

Hur ser det ut det där ordet förnöjsam?

Jag önskar jag kunde stava, och leva efter den devisen, men icke.

Tyvärr hör jag till den sälla skara som aldrig är nöjd.

Det finns alltid tankar på vad jag hade kunnat göra, kunnat få men inte gjort istället för att titta på det jag åstadkommit.

Finns säkert ryggsäckar och annat från barndomen som kan förklara ett och annat, men inte ändrar det på faktum just nu.

På många sätt har jag fått det tydligt markerat för mig att mitt tempo inte är det tempo alla andra vill hålla. Hur många mail kan man läsa per dag och ändå har mailboxen tom?

Oansenlig mängd har jag lärt mig sista halvåret.

Visst hinner jag mycket i min effektiva liv, på bekostnad av säkert en hel del som jag inte förstår.

Jag ligger själv på semester, få förunnat men otroligt tacksamt, och försöker läsa.

Har spenderat 4 dagar till att komma ikapp,, från att inte ens velat prata med folk, nu dag 6 är jag rastlös som aldrig förr.

TRÅKIGT... Det är TRÅKIGT

Jag har tamefan aldrig tråkigt, jag undviker tråkigheten som om det vore paria. Det finns alltid något att sysselsätta sig med i tråkigheten och vips är tråkigheten borta.

Nu skall jag vara vis och ta lärdom och försöka förstå att jag fungerar såhär och hålla nere tempot en stund men redan bloggar jag ju... så vem försöker jag lura?!

Hälsa

Vad är hälsa? Jag lever nog ett ohälsosamt liv, för mycket stress, sena nätter, oregelbunden mat, mycket jobb, mycket i huvudet, mycket av allt helt enkelt. Så har jag levt så länge jag kan minnas, full fart framåt. Det är osunt, man kan gå in i väggen och så mycket annat.

Jag är säkert nära flera gånger per år, men hinner ofta backa, bromsa innan jag touchar väggen, i alla fall hinner jag ta emot mig med handflatorna. Men har det med hälsa och göra? Har inte det med bara dåliga val eller prioriteringar som gått fel att göra?

Vad är då hälsa? Är hälsa att äta flera frukter om dagen, dricka vatten istället för kaffe, träna och ha en sjukt vältränad kropp?

Vår 12 årige systerson såg på Biggest looser och tyckte det borde vara farligt för de överdrivet tjocka medverkande att springa upp och ned för en backe. Jovisst om de har dåligt hjärta eller leder, men om de är ok i övrigt så tänker min lekmanna-doktorsexamen att det är väl inte så farligt. Jag sa att det är väl minst lika farligt för den som är pinnsmal och har dåligt hjärta, eller oavsett en jättetjock eller en jättesmal som inte har någon forma kondis så borde förhållandena vara lika att springa upp och ned för en jobbig backe.

Men icke enligt 12 åringen, det var svårt att hålla med om. En tjock måste ha dåligare hälsa... Men så är det inte anser jag.

Så var är då hälsa? Har hälsa bara med vår fysiska lekamen att göra? Hälsa är för mig även ett mentalt sinnestillstånd. Har jag bra liv omkring mig med vänner som berikar, jobb som stimulerar, familj som älskar och som jag får ge tillbaka till i samma mängd och form som den dos de ger mig, ja då anser jag att jag har hälsa.

Sen har jag några kilo för mycket, jag jobbar på tok för mycket, jag förstår inte att gå och lägga mig, dricker alkohol. Det finns många punkter som skulle tala för att jag har ohälsa. Men jag tycker inte det, jag vet inte ens om jag tycker hälsa är ett ord.

WHO säger följande i definition från 1946, som är den mest använda, är hälsa "ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande".

Är det ens möljigt att uppnå? Att alla funkar samtidigt? Lycka till då, ni som lyckas, säg till hur ni gjorde sen... och känner ni er då hälsiga?

Klirr??

Med risk för att kasta sten i glashus, jag vet inte riktigt, enlighten me!

Men alla dessa floskler, just nu är jag lite road av alla som går med i alla möjliga grupper på FB. Varför gör man det?! Vad säger alla dessa grupper till slut, har de någon som helst betydelse längre. Jag gillar verkligen FB, har fått kontakt och följer många som jag tappat kontakt med, från mina resor med Cirkusen, från Turkiet och givetvis för en Umebo i diaspora, superkul.

Men en vän som man kan lita på, Grupp för vi som inte gillar de som snackar skit, Grupp för vi som har nog om oss själva och skiter i andra, politiska uppfattningar och någon grupp om Anna Anka?!

Spännande, för helst om man väljer som de första grupperna, herregud, hälften av vår tid går ju åt att snacka skit, de flesta av oss är både jättebra vänner och dåliga vänner. Snacka om att det inte

Om jag försöker återkoppla till mitt inlägg där jag själv i alla fall försöker leva som jag lär i frågan om vänner, ha de jag tycker ger mig något nära och de andra, ja de, har jag ingen kontakt med och låtsas heller inte bry mig. Varför skulle jag det? Ett spel för galleriet, för att det skall va så? För att jag är rädd att min bekanting skall prata om mig, ja, det gör den nog ändå.

Vi har en fallenhet att prata om varandra, de vi känner, i både positiva och negativa ordalag, ibland illvilligt, avundsjukt eller ibland rent skitsnack, men lika ofta om inte oftare för vi bryr oss. Vår vän kanske gör val i livet som vi är rädda för att de skall få betala ett onödigt dyrt pris för i efterhand och vår vän är just nu oresonlig, vilket gör oss frustrerade och därmed att skitsnacket låter mer illa. Men det kan ju bara vara omtanke i annan tappning.

Jag har i alla fall råkat ut för ovanstående, massor med gånger, bidragit och följt med i samtal. Men nu kom jag lite ifrån ämnet. Vet egentligen inte själv vart jag vill komma. Jag tror jag undrar lite varför man klickar på att gå med i en sådan grupp? Jag är nyfiken på vad man vill säga, till sig själv? Är det så man vill att verkligeheten såg ut eller gör den verkligen det för dessa människor? Rätt meningslös fråga också och inget som jag lär ligga sömnlös över, bara som vanligt nyfiken hur andra tänker och fungerar i de val de gör.

Effektiv med rätt att ha känslor

Har nyligen fått insikt att många har svårt att se effektivitet kombinerat med känslor. Chockerande för mig som är en rysligt effektiv människa men även en känslomänniska. Människor, kollegor runtomkring mig tror jag är gjord av stål. Hur kan det komma sig?

Har de bara sett min effektiva sida? Jag förstår inte, hur kan man missa att jag lägger grymt stor vikt vid andra människor och deras väl och ve, deras känslor och att det är en stor ingrediens i mitt beteende att bry mig om andra?

Visst, jag är rationell, jag är synisk, pragmatisk i mångt och mycket. Målmedveten och otroligt uppgiftsfokuserad, så ja, jag kan lägga känslor åt sidan när jag till exempel arbetar. Inte hela dagen, absolut inte, det går inte, men i en uppgift som vi skall greppa an. En dag som är fylld av aktiviteter, jag går på som en bulldozer i många fall. Tycker ju inte att det nödvändigtvis behöver vara så att jag inte förstår och tycker känslor är viktigt, det är bara så, att där och då får de stå tillbaka.

När jag arbetade som Croupier och spelet gick bra, ja då gick inte jag och tog kisspaus, gick spelet dåligt, näää, inte då heller. Kisspauserna fick stå tillbaka. Det innebar inte att jag inte många, många gånger var sjukt kissnödig. Men om spelarna vann, ville jag ju vinna tillbaka och kunde väl inte bara stänga för en sådan liten sak, om det gick bra för mig, ja, då ville jag ju fortsätta vinna och inte heller då kändes kisspausandet viktigt. Jag hann ju, kissa sen liksom.

Det är i mångt och mycket det sätt jag angriper världen. Om jag vill något så går jag efter det, prestige, stolthet, behov, ja de finns ju, men får stå tillbaka en stund, det går allt som oftast justera på sikt. Men nu, just nu har jag större behov, det är att lösa en uppgift, att ta hand om en sakfråga, städa eller gud vet vad. Känslorna kommer ju ändå i kapp, inget man flyr från direkt utan bara ställer åt sidan, precis som kissbehovet och så får det lite särskilt längre tid på sig därefter...

Låter det inte bra?? Skämt åsido, jag förstår den inneliggande frågan, möjligen kritiken och japp, jag skall fundera på, smaka på, möjligheten att kombinera de två, en effektiv känsla?? Hur bra låter inte det ;)

Mod

Jag tycker saker är otäcka, skrämmande. Jag är rädd och nervös, massor av gånger. Det finns saker som jag tycker är sjukt jobbigt och jag vill absolut inte bli besviken.

Men vad spelar det för roll tänker jag också, samtidigt som det pågår tvivel så pågår även en vilja, vilja att försöka, för hur skall jag annars vinna, få veta, vara med om saker.

Om jag aldrig frågar, visar eller bara gör saker så vad skall jag då basera mina tankar på?

Skall jag bli bitter och sitta och tänka, det är ändå inte lönt, det kommer aldrig att gå vägen, jag kommer aldrig att vinna, de kommer aldrig att säga Ja.

Om jag har förutfattade meningar om att allt kommer att skita sig för mig, vad är då meningen med att stiga upp från sängen? Då kan jag lika gärna ligga kvar och fortsätta ömka mig själv.

Så därför är det bara att våga, vinna, ta fram det inre modet. Säg det du vill, fråga om möjligheter. Säg det där lilla extra, säga att någon är snygg, fast det skrämmer häcken av dig. Säg att du vill ha det där jobbet, fråga efter vägen på ett obegripligt språk. Fråga vad du äter, vad det kostar, om det är särskilda krav som medföljer.

Fråga eller säg till, ta ett djupt andetag, och gå de korta stegen till killen, tjejen du gillar, våga visa att du har känslor. Vad kan hända? Du kan bli besviken, känslorna kanske inte är besvarade.

Din chef kanske säger nej, landsmännen i landet med det konstiga språket, ja, de kanske skrattar åt dig, vad gör det? Dog du? Nä, du blev lite visare och jag mår då i alla fall så mycket bättre, jag vågade i alla fall försöka!!