trulsanna

Flow

2010-07-04T17:47:00.002+02:00

Visste ni att vara i "flow" är likvärdigt som att bli stimulerad av droger...
Misstänker att en stor del av mitt arbete delvis av att jag försöker uppnår "flow", och därför gör det så beroendeframkallande...

Vad som driver oss? Jag drivs av till största del min inre motor, den motorn har behov av lite olika drivmedel.

Så mycket går ut på att lösa och fixa problem för mig. Det får mig att känna mig levande, ja, som jag förstår det nu, hög.

Känslan av att gå helhjärtat in i ett uppdrag och sen hitta lösningen på det är sjukt stimulerande.

Har jag även kollegor omkring mig som fungerar ungefär likadant så är det som balsam för själen.

Läste en bok av Pink, Drivkraft där det blir så otroligt tydligt. Jag behöver en lön, javisst som motsvarar det min kompetens står för, om jag inte har det så fokuserar jag sjukt mycket på andras löner och andras insatser.

OM jag har en lön som är relevant så jobbar jag bara för mitt eget höga nöjes skull. För att jag vill lyckas, för att jag vill göra bra saker.

Så många tror att vi drivs av massa yttre attribut, men jag tror det är många som är som mig, bara att vi inte alltid får utrymme att vara fria och försöka sköta vårt jobb på ett bra sätt, vi saknar bra förutsättningar.

Det jag förstått är att jag i alla fall ständigt eftersträvar det där flowet, och när det saknas så blir jag mindre engagerad, börjar hitta fel och syndabockar. Såväl som att vi bara kan vara lyckliga i korta perioder som max 3 månader enligt forskarna så kan vi inte vara i flow hela tiden.

Det är väl det som är så eftersträvansvärt i känslan av flow, då den kan liknas vid knark.

Vilja för mycket hela tiden

2010-07-04T17:39:00.002+02:00

Hur ser det ut det där ordet förnöjsam?

Jag önskar jag kunde stava, och leva efter den devisen, men icke.

Tyvärr hör jag till den sälla skara som aldrig är nöjd.

Det finns alltid tankar på vad jag hade kunnat göra, kunnat få men inte gjort istället för att titta på det jag åstadkommit.

Finns säkert ryggsäckar och annat från barndomen som kan förklara ett och annat, men inte ändrar det på faktum just nu.

På många sätt har jag fått det tydligt markerat för mig att mitt tempo inte är det tempo alla andra vill hålla. Hur många mail kan man läsa per dag och ändå har mailboxen tom?

Oansenlig mängd har jag lärt mig sista halvåret.

Visst hinner jag mycket i min effektiva liv, på bekostnad av säkert en hel del som jag inte förstår.

Jag ligger själv på semester, få förunnat men otroligt tacksamt, och försöker läsa.

Har spenderat 4 dagar till att komma ikapp,, från att inte ens velat prata med folk, nu dag 6 är jag rastlös som aldrig förr.

TRÅKIGT... Det är TRÅKIGT

Jag har tamefan aldrig tråkigt, jag undviker tråkigheten som om det vore paria. Det finns alltid något att sysselsätta sig med i tråkigheten och vips är tråkigheten borta.

Nu skall jag vara vis och ta lärdom och försöka förstå att jag fungerar såhär och hålla nere tempot en stund men redan bloggar jag ju... så vem försöker jag lura?!

Hälsa

2010-04-07T21:37:00.002+02:00

Vad är hälsa? Jag lever nog ett ohälsosamt liv, för mycket stress, sena nätter, oregelbunden mat, mycket jobb, mycket i huvudet, mycket av allt helt enkelt. Så har jag levt så länge jag kan minnas, full fart framåt. Det är osunt, man kan gå in i väggen och så mycket annat.

Jag är säkert nära flera gånger per år, men hinner ofta backa, bromsa innan jag touchar väggen, i alla fall hinner jag ta emot mig med handflatorna. Men har det med hälsa och göra? Har inte det med bara dåliga val eller prioriteringar som gått fel att göra?

Vad är då hälsa? Är hälsa att äta flera frukter om dagen, dricka vatten istället för kaffe, träna och ha en sjukt vältränad kropp?

Vår 12 årige systerson såg på Biggest looser och tyckte det borde vara farligt för de överdrivet tjocka medverkande att springa upp och ned för en backe. Jovisst om de har dåligt hjärta eller leder, men om de är ok i övrigt så tänker min lekmanna-doktorsexamen att det är väl inte så farligt. Jag sa att det är väl minst lika farligt för den som är pinnsmal och har dåligt hjärta, eller oavsett en jättetjock eller en jättesmal som inte har någon forma kondis så borde förhållandena vara lika att springa upp och ned för en jobbig backe.

Men icke enligt 12 åringen, det var svårt att hålla med om. En tjock måste ha dåligare hälsa... Men så är det inte anser jag.

Så var är då hälsa? Har hälsa bara med vår fysiska lekamen att göra? Hälsa är för mig även ett mentalt sinnestillstånd. Har jag bra liv omkring mig med vänner som berikar, jobb som stimulerar, familj som älskar och som jag får ge tillbaka till i samma mängd och form som den dos de ger mig, ja då anser jag att jag har hälsa.

Sen har jag några kilo för mycket, jag jobbar på tok för mycket, jag förstår inte att gå och lägga mig, dricker alkohol. Det finns många punkter som skulle tala för att jag har ohälsa. Men jag tycker inte det, jag vet inte ens om jag tycker hälsa är ett ord.

WHO säger följande i definition från 1946, som är den mest använda, är hälsa "ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande".

Är det ens möljigt att uppnå? Att alla funkar samtidigt? Lycka till då, ni som lyckas, säg till hur ni gjorde sen... och känner ni er då hälsiga?

Klirr??

2010-04-07T20:50:00.003+02:00

Med risk för att kasta sten i glashus, jag vet inte riktigt, enlighten me!

Men alla dessa floskler, just nu är jag lite road av alla som går med i alla möjliga grupper på FB. Varför gör man det?! Vad säger alla dessa grupper till slut, har de någon som helst betydelse längre. Jag gillar verkligen FB, har fått kontakt och följer många som jag tappat kontakt med, från mina resor med Cirkusen, från Turkiet och givetvis för en Umebo i diaspora, superkul.

Men en vän som man kan lita på, Grupp för vi som inte gillar de som snackar skit, Grupp för vi som har nog om oss själva och skiter i andra, politiska uppfattningar och någon grupp om Anna Anka?!

Spännande, för helst om man väljer som de första grupperna, herregud, hälften av vår tid går ju åt att snacka skit, de flesta av oss är både jättebra vänner och dåliga vänner. Snacka om att det inte

Om jag försöker återkoppla till mitt inlägg där jag själv i alla fall försöker leva som jag lär i frågan om vänner, ha de jag tycker ger mig något nära och de andra, ja de, har jag ingen kontakt med och låtsas heller inte bry mig. Varför skulle jag det? Ett spel för galleriet, för att det skall va så? För att jag är rädd att min bekanting skall prata om mig, ja, det gör den nog ändå.

Vi har en fallenhet att prata om varandra, de vi känner, i både positiva och negativa ordalag, ibland illvilligt, avundsjukt eller ibland rent skitsnack, men lika ofta om inte oftare för vi bryr oss. Vår vän kanske gör val i livet som vi är rädda för att de skall få betala ett onödigt dyrt pris för i efterhand och vår vän är just nu oresonlig, vilket gör oss frustrerade och därmed att skitsnacket låter mer illa. Men det kan ju bara vara omtanke i annan tappning.

Jag har i alla fall råkat ut för ovanstående, massor med gånger, bidragit och följt med i samtal. Men nu kom jag lite ifrån ämnet. Vet egentligen inte själv vart jag vill komma. Jag tror jag undrar lite varför man klickar på att gå med i en sådan grupp? Jag är nyfiken på vad man vill säga, till sig själv? Är det så man vill att verkligeheten såg ut eller gör den verkligen det för dessa människor? Rätt meningslös fråga också och inget som jag lär ligga sömnlös över, bara som vanligt nyfiken hur andra tänker och fungerar i de val de gör.

Effektiv med rätt att ha känslor

2010-03-28T21:41:00.003+02:00

Har nyligen fått insikt att många har svårt att se effektivitet kombinerat med känslor. Chockerande för mig som är en rysligt effektiv människa men även en känslomänniska. Människor, kollegor runtomkring mig tror jag är gjord av stål. Hur kan det komma sig?

Har de bara sett min effektiva sida? Jag förstår inte, hur kan man missa att jag lägger grymt stor vikt vid andra människor och deras väl och ve, deras känslor och att det är en stor ingrediens i mitt beteende att bry mig om andra?

Visst, jag är rationell, jag är synisk, pragmatisk i mångt och mycket. Målmedveten och otroligt uppgiftsfokuserad, så ja, jag kan lägga känslor åt sidan när jag till exempel arbetar. Inte hela dagen, absolut inte, det går inte, men i en uppgift som vi skall greppa an. En dag som är fylld av aktiviteter, jag går på som en bulldozer i många fall. Tycker ju inte att det nödvändigtvis behöver vara så att jag inte förstår och tycker känslor är viktigt, det är bara så, att där och då får de stå tillbaka.

När jag arbetade som Croupier och spelet gick bra, ja då gick inte jag och tog kisspaus, gick spelet dåligt, näää, inte då heller. Kisspauserna fick stå tillbaka. Det innebar inte att jag inte många, många gånger var sjukt kissnödig. Men om spelarna vann, ville jag ju vinna tillbaka och kunde väl inte bara stänga för en sådan liten sak, om det gick bra för mig, ja, då ville jag ju fortsätta vinna och inte heller då kändes kisspausandet viktigt. Jag hann ju, kissa sen liksom.

Det är i mångt och mycket det sätt jag angriper världen. Om jag vill något så går jag efter det, prestige, stolthet, behov, ja de finns ju, men får stå tillbaka en stund, det går allt som oftast justera på sikt. Men nu, just nu har jag större behov, det är att lösa en uppgift, att ta hand om en sakfråga, städa eller gud vet vad. Känslorna kommer ju ändå i kapp, inget man flyr från direkt utan bara ställer åt sidan, precis som kissbehovet och så får det lite särskilt längre tid på sig därefter...

Låter det inte bra?? Skämt åsido, jag förstår den inneliggande frågan, möjligen kritiken och japp, jag skall fundera på, smaka på, möjligheten att kombinera de två, en effektiv känsla?? Hur bra låter inte det ;)

Mod

2010-03-28T21:22:00.002+02:00

Jag tycker saker är otäcka, skrämmande. Jag är rädd och nervös, massor av gånger. Det finns saker som jag tycker är sjukt jobbigt och jag vill absolut inte bli besviken.

Men vad spelar det för roll tänker jag också, samtidigt som det pågår tvivel så pågår även en vilja, vilja att försöka, för hur skall jag annars vinna, få veta, vara med om saker.

Om jag aldrig frågar, visar eller bara gör saker så vad skall jag då basera mina tankar på?

Skall jag bli bitter och sitta och tänka, det är ändå inte lönt, det kommer aldrig att gå vägen, jag kommer aldrig att vinna, de kommer aldrig att säga Ja.

Om jag har förutfattade meningar om att allt kommer att skita sig för mig, vad är då meningen med att stiga upp från sängen? Då kan jag lika gärna ligga kvar och fortsätta ömka mig själv.

Så därför är det bara att våga, vinna, ta fram det inre modet. Säg det du vill, fråga om möjligheter. Säg det där lilla extra, säga att någon är snygg, fast det skrämmer häcken av dig. Säg att du vill ha det där jobbet, fråga efter vägen på ett obegripligt språk. Fråga vad du äter, vad det kostar, om det är särskilda krav som medföljer.

Fråga eller säg till, ta ett djupt andetag, och gå de korta stegen till killen, tjejen du gillar, våga visa att du har känslor. Vad kan hända? Du kan bli besviken, känslorna kanske inte är besvarade.

Din chef kanske säger nej, landsmännen i landet med det konstiga språket, ja, de kanske skrattar åt dig, vad gör det? Dog du? Nä, du blev lite visare och jag mår då i alla fall så mycket bättre, jag vågade i alla fall försöka!!

En som hade kunnat vara en vän

2010-03-01T21:38:00.002+01:00

Det var sååå länge sedan vi pratade om free bees, men så kom Matte härom veckan och smackade in en kvinna från USA, nyhetsankare, hon är cirkum 38 år och inte det läckraste men något lär hon ha om hon fångade Mattes intresse så jag får väl titta lite på CNBC.

Och så i lördags så kommer samtalet upp igen, en hur vi nu skall uttrycka det, vän till min sambo tar upp frågan, tjejen har tom ringt in till Radio och berättat vem hon har som free bee och jajamen, självklart har de sådana i sitt äktenskap.

Jag och Matte har säkert lagt ribban högt för vi har internationella människor, vi höll på att välja grannar för några år sedan, men minns faktiskt om det var free bees eller sådana vi kunde tänka oss ha Svenska Hjärtan med.

Oavsett, att tala öppet i sitt förhållande om ditten eller datten, behöver inte vara free bees, det kan vara att det är kämpigt just nu, jag är avundsjuk på ditt jobb och din framgång. Att kunna sätt ord på hur man känner och ventilera utan att det behöver ligga som en black om foten varje dag känns befriande och det är så himla härligt att höra att fler har det som vi. Det var ofantligt roligt att höra att andra har resonerat som vi när vi blev ihop, hur tankar gått och hur man vet att detta är pappan till mina barn även om barnen kommer som i vårt fall 7 år senare, planerat!

Jag är nog lite småkär, i en människa som jag skall ta till stora ord, förvägrats mig, tiden har sitt sätt att läka och allt som en dag kändes väldigt viktigt kan en vecka senare eller några år senare kännas helt sjukt dumt och meningslöst. Jag vet heller inte om det hade varit så dynamiskt för många år sedan men oavsett så är det en människa som jag känner är intressant, har ett sätt att resonera och se på händelser och livet som tilltalar mig och då blir jag per automatik lite småkär.

Oordnad ordning

2010-03-01T21:09:00.003+01:00

Kalkylerad felberäkning, är det en felberäkning eller ett strategiskt val?

Jag har en tendens att ha koll på rätt mycket, jag glömmer väldigt sällan detaljer och kommer ihåg när, var och om jag sagt eller hört saker. Ibland glömmer givetvis jag också, men då lyssnade jag inte från början utan var respektlös och tänkte på tvätt, morgondagens tvprogram eller något annat meningslöst.

Men att ha koll på mobil, börs (ja, jag är från norrland och får säga så 2010), nycklar, pennor och att komma ihåg att ta med anteckningsblock på möten är hopplöst. Tidigare behövde jag inte anteckningsblock, jag skyller på det, nycklar är också en onödigt ont, är från Norrland och har inte som vana att se nödvändigheten med att låsa dörren hemma för ett besök till Ica.

Förvirrad är jag också, snudd på virrig ibland, jag fattar personligen inte hur det hela går ihop. Vad är vad och vilket beteende, scenarios, tillfällen triggar det ena och ibland det andra?

Jag har skrivit tidigare att jag sällan missar en buss, däremot har jag koll när sista bussen går och att jag är på väg att missa den, jag blir således sällan förvånad när jag står där, för jag kan "missa" den. Även om jag nog blev lite förvånad i lördags då jag och min sambo vaknade 1,5 mil från hemmet då vi åkte med nattbussen, men det var ju en fadäs, vi hann ju med nattbussen men lyckades schabbla till det lite :).

Detta enkla exempel får stå symbol för många liknande beteenden, när jag väljer att gör en sak framför den andre så har jag ju för mig själv ändå gjort ett medvetet val, en prioritering. Som en helt sjukt galen tidsoptimist har jag förhoppning att jag skall hinna fixa allt, men någonstans har jag redan kalkylerat med att jag inte kommer att hinna allt. Hur jag prioriterar är inte alltid det mest optimala, har lite att lära och jobba på den, någon som vill vara lärare??

Så en oorodnad, kontrollfreak som är tidsoptimist så har ni Anna!

Men när jag är som mest ostrukturerad så är det sånt som går ut över mig själv, när det gäller jobbet eller andra som kan drabbas har jag en tendens att prioritera deras frågor och behov så det drabbar ju oftast mest mig själv men det är ändå inte försvarbart bara förklaringsbart!

Om potentialen verkar bättre än verkligheten

2010-03-01T20:54:00.003+01:00

Alla har vi potential, men mina tankar har senaste dagar och veckorna flugit över det faktum, att ibland är potentialen väldigt stor, man lockas till att tro att något är bättre eller större än vad det defacto är på riktigt.

Som projektledare så gäller det att ta fram det där lilla extra ur gruppen ibland, men att verka som man har koll och verkligen ha koll är ju inte alltid samma sak.

Eller som när du blir intresserad av någon, vad som först får dig att stanna kvar en lite längre stund kan vara en blick, som inger ett löfte, en lockelse om att här finns det mer att hämta. Vad som finns att hämta är oklart, en intellektuell diskussion, ett mysigt möte, en glad och spirituell tilllgivenhet.

Du lockas av det där du ser där och då, om du då inte är säker på vad du själv vill så kan du lätt bli berusad på någon annans livlycka.

Men när deras livslycka går ned av olika anledningar pendlar vi och många har svårt att hålla den höga nivån helst om man även i sin egen lycka skall bära många andras kanske inte olycka, men i alla fall någon annans drömmar.

Om du faller för intensiteten i ett par livfulla och uttrycksfulla ögon, innebär det ju inte att du är attraherad av hela paketet. Kroppen, hela personligheten, det finns så mycket mer att upptäcka.

Detsamma om någon verkar vara framgångsrik, ytan är otroligt imponerande, men klarar du att se förbi? Hur många släpper förbi andra, förbi det skal, den ytan man har, vilka är det som klarar av att se igenom de som har en högre mur?

Varför klarar en del av att se igenom muren? Är det för att lika barn leka bäst eller bara för att några har en högre förmåga att lyssna till det där som inte sägs, att händer vrids runt varandra i ett osäkerhetecken men att det döljs i en i övrigt väldigt stark personlighet och attityd??

Så vad händer på sikt om du lever genom någon annans livslycka och sen kanske det även visar sig att det var inte livslycka. Det var en äventyrare som åkt många mil kanot, många skidresor till Alperna och många många dykningsresor. Men att sitta i soffan och ha det mysigt finns det inte någon ro till.

Såg du bortom äventyren eller blev du indragen i livet i sus och dus som verkade så spännande? Tänkte du bortom resorna och tog reda på vad din partner har för ambitioner, för livsmål och absolut det för mig största, värderingar om livet. Hur ser man på att ta och ge, hur förhåller man sig till rättvisa, hur insiktsfull är man och det andra största för mig, hur abstrakta resonemang kan man föra.

Har du själv inte behov av mys, men ändå lever i någon annans lyckodrag så vad händer med dig när din partner eller vän dippar? När deras livslycka inte håller samma höga nivå? Vad händer med dig och ditt liv och dina drömmar?

Stirra dig inte blind på ytan, vi är de allra flesta av oss ytliga, vi vill ha vackra saker omkring oss, vad som är vacker varierar för var och en. Men ens partner tycker jag man vara stolt över, sitt jobb, om möjligt sin familj och givevis sina vänner.

Om du inte är stolt över dina vänner så skall du nog söka dig andra och ge upp de du har och låta de gå vidare... Jag skall inte säga att jag levt som jag lär i den frågan men jag börjar närma mig nolltolerans, allt annat känns så futtigt, varför skall jag vara vän eller kompis med människor som jag inte på något sätt håller högt?? Verkar superdumt att ha negativ energi och det är bara min inställning till detta som kan justeras.

Visualisera

2010-02-16T02:16:00.002+01:00

En bild flyger förbi på näthinnan, ni kanske blundar eller är fullt medvetna och tittar på vägen när nu är ute och kör. För mig kommer det tusentals sådana under en timme, i alla fall hundratals. Vet inte hur många gånger en bild dyker upp på näthinnan, angenäm ibland, pinsam ibland.

Det kan bara vara ett minne, jag ser egentligen inte själva händelsen men något dyker upp för mina ögon och framför allt så går en känsla av välbehag eller rysning genom min kropp. Ibland kommer kallsvetten, ångesten, ibland blir det till med ett leende på läpparna.

När jag läser en text, ett mail, när jag chattar så skulle säkert vem som helst som sitter brevid förstå av mitt minspel, vad jag läser, är det snusk, är det erotiskt, är det roligt, något sorgligt som någon delar med sig av.

Idag skrev en vän om en helg med besök av det motsatta könet, jag har inte sett dessa människor IRL, vet inte hur de ser ut, inte hur deras personkemi är tillsammans, men tyvärr kom en visuell bild över näthinnan, en instinktiv reaktion, det här känns konstigt, det här vill jag inse se mer av, ooops, kändes som att jag fick mer information än jag behövde. Egentligen hade jag inte fått någon information alls, bara mitt huvud som spelade mig ett spratt.

Att feltalet gånger visualisera en massa uttalade önskemål, tankar, behov, idéer, varje timme kan vara utmattande, men för mig är det något som driver mig framåt. Att snabbt, där och då kunna sätta mig in i den männsiskans situation, det är något som jag ser som en styrka och tack och lov så missar min näthinna en massa detaljer som jag säkerligen om de dykt upp blivit röd av rodnad över...

Varumärke?

2010-02-16T02:05:00.004+01:00

Om ni skulle sälja er själva, vilket skulle då bli ert varumärke?? Idag stjäl jag av en kompis, en vän som gav mig min slogan för min blogg...

det finns ett djup i din blogg, med en personlighet som kommer fram. sånt där som vi försöker lära våra barn; karaktär, värderingar och sunt förnuft.

Det finns massor av andra epitet jag kan tänka mig att sätta på mig själv i min varumärkesjakt. Lång, blond, glad, extrovert, frispråkig, rak.

Ett varumärke definieras tyvärr av lite färre begrepp och i jakten på dessa krävs det att definieringen eller rättare sagt att man har definerat, vad vill man sälja??

Jag har inte kommit på mitt varumärke ännu, just av den anledningen, jag har inte gjort någon intresseanalys, jag har inte någon informations eller interaktionsplan. Jag vet inte på något sätt vilken målgrupp som jag ser som den primära.

Men lite hjälper det mig att tänka i dylika banor i jakten på den där självmedvetenheten och självinsikten som i alla fall jag letar efter, ibland med ljus och lykta, ibland med stora strålkastare. Oavsett min framgång är det rätt intressant och spännande i jakten och i funderingarna, inte gör det en dummare i alla fall.

Tid

2010-02-16T01:24:00.002+01:00

Det fanns en tid så jag kunde hitta tid att blogga minst ett inlägg om dagen. Vad har förändrats??

Det skall villigt erkännas att jag mig veterligen inte gör så mycket mer vettigt nuförtiden, inte vad jag förnimmer i alla fall.

Men något måste vara annorlunda för klockan är på tok mycket inatt för att blogga, efter att ha skjutit upp det hela kvällen, då jag gjort annat, så kom jag bara till ett tillfälle då jag kände att nu är nog, nog. Upp ur sängen och hämta laptopen, mitt behov var så klart och så tydligt. Jag behöver skriva av mig. Det har jag förvisso behövt i massor av dagar, veckor men valt att prioritera annorlunda.

Så att säga att vi inte har tid med en massa har fått mig en längre tid att fundera. Vi har all tid i världen, frågan är bara vad vi gör med den? Idag har varit en supermaxad dag a la Anna. En dag som jag känner igen, jag känner igen mig själv och jag känner igen min känsla och kraft en sådan här dag.

Var tar allt detta vägen de tunga dagarna, de dagarna som där det är svårt att hitta fokus, de dagarna då jag i alla fall upplever att inget har hänt och inget har gjorts, inget som någon kommer att komma ihåg om några år.

Vad som påverkar våra prioriteringar är säkerligen en massa kloka skäl just då. Matte sa idag att till hösten kommer det som just då känns viktigt att vara lika viktigt som det som känns mest viktigt just nu. Ingen av er där ute blev säkert kloka just nu, men det handlade om vår renovering, våra sovrums vara eller icke vara och när de är klara, vad är viktigast just då?

Säkerligen kommer jag att argumentera i höst för att vi skall prioritera det som återstår just då, trädgården, kantstenar, gräsmatta? Men att kunna rationalisera huruvida sovrum eller gräsmatta kvalar in på samma elitserie, det är oklart.

Behovet av att få gräsmatta kan säkerligen kännas lika angeläget till hösten som mitt behov av att få sovrum till oss alla känns just nu. Men de rationella argumenten för de olika sakerna är sannerligen olika. Alltså, vi prioriterar olika, för om det ena eller det andra ställdes mot varandra så skulle ju i min värld sovrum, vinna mot gräsmatta 24/7.

Alltså har jag just gett Matte redskap att argumentera mot mig i höst, lycka till då säger vi om det ;). Jag är en hyggligt effektiv människa, jag hinner en massa mellan köket och toaletten, mellan mitt skrivbord på jobbet och kaffemaskinen. Oavsett vart jag är på väg så hinner jag en massa, men ändå är min tid knapp och jag tycker den inte räcker till ens hälften av vad jag vill göra...

Som behovsstyrd människa måste jag utgå från att jag gör det som jag tycker är bäst just då, inte alltid så rationellt, inte alltid så klokt, men jag fyller min tid med det jag kan fylla min tid. En annan dag, en annan plats så får den en annan fyllning. En fråga jag tar med mig, är om det finns något annat som jag tänker låta påverka min agenda!

Kritiskt granska och analysera

2010-02-15T19:24:00.000+01:00

Kritiskt och kritiskt granskande är ju inte samma sak, eller?

Jag sticker hål på de flesta argument. Så fort det finns en liten liten öppning att det finns brister i argument eller sakframställan så vill jag beslysa att här saknas det lite.

Jag kan tex berätta om när jag får det efterlängtade inbjudningskortet till min brors bröllop. Nu kom ju inte kortet som en chock och informationen i detsamma men givetvis var det första jag gjorde att korrekturläsa det! Hittar jag då fel är det det första jag säger, nja, jag säger vad kul när jag ser kortet, sen kommenterar jag efter jag läst det eventuella missar.

Är jag negativ då? Jag tycker ju inte det själv, jag var och är glad, och för min brors skull vill jag ju att kortet skall vara creme de la creme, bara det bästa på ett sätt. Det finns inget ont eller illvilligt med det.

Likväl när det gäller jobb eller kompisar, jag vill att man tänker efter före, att man gör en analys om vad som är mål, mening och syfte. Hur saker går ihop och relaterar till varandra. Identifierar påverkan och beröringspunkter. Allt för att mininmera riskerna, det är så onödigt att hamna i situationer om de hade kunnat undvikas.

Det innebär att jag säkerligen uppfattas som jobbig, och det är lite spännande att försöka förstå, varför en del tycker så?! Vad är det om är så jobbigt med att tänka efter? Vad är det som är så jobbigt med att hitta goda argument för det man väljer att göra, likväl för det man väljer att inte göra?

Jag utgår från att man gör medvetna val, om man inte tänker efter före eller ha sakliga argument för sina handlingar så blir jag lite snurrig. Vad är då ett sakligt argument? Säkerligen olika för en massa människor, men för mig kan en känsla vara nog så sakligt argument.

Hur skall man kunna överhuvudtaget dissa en känsla? Om någon har en känsla så är den befogad, det får inte vara en tanke, utan något som ligger en och nästan fysiskt gör sig påmind inom en. Det kan för mig vara ett sakligt skäl, men att säga därför eller för att man inte hinner ta in alternativ, listan kan göras lång på dåliga sakskäl enligt mitt sätt att se det, och det är inte ett sakligt skäl.

Så än en gång, vad är man rädd för när man får frågor som kan slå hål på ens argument? Är man rädd att göra fel, att misslyckas?

Så vad sägs? Var jag bara kritisk när jag läste min brors bröllopsinbjudan, eller granskade jag inbjudan kritiskt? Inte för att jag idag kan förstå varför det spelar roll för mig, skadan är ju där och då redan skedd. Men det säger lite om mig, om mitt genuina förhållningsätt till det mesta, det är hjärtligt, men något med höjt ögonbryn, kritiskt granskade.

Förbud vissa dagar, triggerknappen är för lättåtkomlig!

2010-02-15T11:59:00.000+01:00

Ibland känner jag att jag borde låsas in, få dataförbud, beslutsförbud, kommunikationsförbud.

Efter en utan underdrift fysiskt, mentalt och alla andra ord man kan tänka sig december med betoning på arbete så ämnade det som uppfyllt mina tankar att upplösas på tisdag eftermiddag/kväll den 19 januari 2010.

En stor del av mig ville inte det, jag ville inte att det skulle ta slut. Detta som definierat mig, som fått mig att må som bäst och sämst samtidigt. Å den andra sidan, har jag längtat, kämpat och jobbat för att tisdagen skall komma.

Att vara sömndepriverad och emotionell samtidigt som man skall vara rationell och ta beslut och komma ihåg tusentals saker i huvudet är en utmaning utan dess like. Större prövning har jag nog inte utsatts för på länge, och absolut inte sedan jag fått redskap att förhålla mig till liknande händelser.

På ena sidan pågår en avvecklingsfas, en sorg och ett avslut, men lika mycket som jag är helt i projektet och mitt i den 19 januari så har mina tankar för länge sedan passerat tisdagen. Framförhållning är A och O i projektledning. Inte för att jag direkt visste vad jag skall göra efter tisdagen, vad jag skulle göra, däremot visste jag att jag skulle göra andra saker. Från att ha arbetat 11-13 timmarsdagar så skall jag gå ned till 8, åka hem, vara med familjen.

Oavsett var jag är längtar jag delvis till det andra, båda ger mig så mycket och är ställen där jag vill ge. Risken att jag skall sitta apatisk känns vida avlägset, hittar alltid på något nytt att göra eller att det är någon som vill ha hjälp med att öppna ett dokument, finns alltid nya projekt och nya effektiviseringsmöjligheter eller behov av rutiner.

Har alltid en baktanke

2010-01-06T19:25:00.000+01:00

Hmm, Matte säger att jag alltid har en baktanke med allt jag gör. Hmm, tycker inte om att det låter som att jag är så himla kalkylerande, beräknande.

För mig rätt negativa ord.

Det är möjligt att man kan kalla mitt handlings och agerandesätt för baktanke. Själv tycker jag min hjärna, mitt medvetande arbetar hela tiden på högtryck och tar ställning till varje ny detalj, ny nyans. Det bara händer av sig själv.

Jag tar ställning där och då utifrån all den kunskap, visdom, erfarenhet och möjlighet som stunden bjuder på. Jag har säkert tänkt då innan en händelse, ett event, ett möte att innan det hänt. Det finns ju rätt vedertagna scenarios, människor är vanedjur och påverkade av varandra, den miljö vi lever i och agerar rätt likartat.

Man behöver inte vara kärnfysiker för att räkna ut och ta ställning för sig själv för hur jag står i vissa frågor. Jag har skrivit om det förut.

Jag känner mig själv, vet verkligen vad jag tycker och står i saker, skrev för en tid sedan till en vän följande:

You might read my blog, I think Google translate can give you a heads up, maybe a laugh or two tough Google translate can’t fix everything. I am a person who has an open mind to everybody and everything around me but a distinct and determined will and view about it.

Kanske det är att alltid ha en baktanke, men jag har helt klart många exits klara för mig eller gör upp dem allt eftersom. Dessa exits ändras ju hela tiden.

Jag växer som människa, får nya intryck, nya insikter, ser nya möjligheter, ser andras och mina behov förändras. Vi måste anpassa oss. Jag tänker och vill då göra det, vad är alternativen och varför i så fall??!!

Så även till förändrade förutsättningar, ett ständigt anpassande, strategiskt för att jag ska nå mina mål, mina önskningar eller de förslag, idéer jag har i mitt arbete. Mina mål kan ju vara hela familjens mål eller tusentals kunders mål likväl. Deras intresse är i mångt och mycket mitt intresse, sen hur vi väljer att lösa det, vilken syn vi har på andras intressen och behov har vi alla väldigt olika angreppsätt till.

En kontrollmänniska javisst, är det något rakt igenom negativt? Om det tar tid, kraft och energi? Kanske, det är det sätt jag angriper min verklighet och min tillvaro på. Tänker inte be om ursäkt, känner mig förberedd och jag gillar inte oförutsedda händelser.

Känns bara onödigt, om man kunde ha tänkt till innan och undvikit en katastrof, onödigt arbete, resa eller dylikt så varför inte? Om man kan tänka ut 3 alternativa argument till ditt förslag, på olika sätt för att nå olika målgrupper, dvs prata så den du pratar med förstår och blir intresserad och lyssnar. Jag ser inget dåligt i det!

Nu tror jag bestämt inte att det är så illa som det låter att alltid ha en baktanke låter ju manipulativt och det är något helt annat.

Småkåt!

2010-01-06T16:53:00.003+01:00

http://filosofigruppen.se/sherpa/?p=184

P1:s Filosofiska rummet den 4/10 handlade om moraliska och naturalistiska felslut. Filosofen i sammanhanget, professor Per Bauhn, företrädde yrkeskåren lite väl entusiastiskt. Vi analytiska filosofer har vissa gemensamma uppfattningar som lätt kan övergå i dogmer.
Docenten i sociologi Eva Kärfve var mer ödmjuk och öppensinnig. Hon menade att ”möjligheten är att hela begreppsparet rätt och fel ligger på det sociala planet”. Hon pekade också på att idén om att rätt och fel finns eller borde finnas eller åtminstone kan finnas utanför tiden och rummet är en specifikt västerländsk idé och att man därför som sociolog inte kan ta den för given. Bauhn kallade snabbt detta för ett ”genetiskt felslut” i meningen att man blandar ihop en idés giltighet med dess tillkomsthistoria.

Det finns så många saker som jag hade kunnat bli, jobba med och få uppleva i en annan värld och en annan tid, som så många av oss.

Mitt intresse för människor och hur och varför vi agerar som vi gör går att hitta koppling till i princip allt känns det som. Jag har läst en del idéhistoria, för er som vill veta mer rekommenderar jag högskolornas A-kurs i ämnet, hur intressant som helst!! För er andra rekommenderar jag P1:s filosofiska rummet, ett grymt givande radioprogram och podcastar ni eller går och laddar ned mp3 filen för programmet kan ni lyssna när ni vill.

Just detta citat kommer från programmet 4/10 och länken ovan som analyserar själva programmet. Ämnet felslut är ju fantastiskt bara det kräver minst ett filosfiskt resonemang över ett glas rött!!

Måste erkänna att jag blir lite småkåt när jag hör och läser sådana resonemang som ovanstående. Det avslutas med, dvs inläggets resonemang av programmet med;

Det är härligt att se att icke-filosofer kan vara mer filosofiskt inspirerade än filosofer!

Så himla intressant och givande både radioprogram och därtillkomna inlägg som jag lyssnade på när jag var i Italien, Rom hos min vän och försökte sova!

Få saker driver mig, egentligen definierar det hela min person, jag vill veta, lära mig saker, jag vill resonera utanför sak och slippa personangrepp. I det finns det en problematik för de saker som människor gör är ju personliga. De är baserade på deras sätt att hantera livet och världen beroende på arv och miljö.

Det för inte så mycket mjölk till bordet men jag tror att vi, i alla fall jag skulle ha det ganska stimulerat i svälten på väg mot döden om jag fick sitta med ett hopkok av världens främsta analytiker, filosofer och kvantfysiker, astronomer, säkert kan jag göra listan ännu längre...

En ledig dag eller en dag ledigt!!

2010-01-06T12:31:00.002+01:00

Sitter och har vad jag just nu upplever som en fantastisk ledig dag!!

Efter ett omtumlande år, egentligen 2 senaste åren, de har varit en personlig rollercoaster för mig, personligen, arbetsmässigt, familjemässigt och hos och med vänner.

Efter en ännu intensivare höst och årets sista två månader med mycket arbete för att explodera i en maxad tillvaro under hela december så sitter jag här på en av de få dagarna jag upplever som att jag är ledig.

Jag var ledig innan jul och körde till skellefteå 73 mil den dagen, sen hem igen under julhelgen. Julen är en orgie av förväntan, av intryck och viss tidspress.

Hem och jobba, sen nyår, även det var en orgie i upplevelser med minst 8 rättersmiddag, massor av god dryck att korrelera med själva måltiderna och efterföljande krasch då batterierna är slut och det går åt hela 3 dagar att överleva, komma på fötter igen.

Sen jobba igen och nu en dag ledigt.

Det är svinkallt ute, ganska kyligt i vårt stora hus inne, sitter i vårt gemensamma sovrum där kakelugnen finns. Det rummet kommer att bli super när det är klart som sällskapsrum. Barnen kan spela dataspel, jag och matte sitta i varsin fåtölj framför kakelugnen, läsa, hjälpa med tv spel och surfa, prata och bara vara. Idag känns det som vi endast har 25 kvm stort hus.

Jag sitter med filt framför kakelugn, i en sacosäck, låter min spellista på 3000 låtar som jag håller på att sortera gå samtidigt, umgås, pussas och är nära men brevid mina barn. Jag har en bok om processorientering och 3 telefoner brevid.

Reser mig ibland för att hämta kaffe, surfar lite, bloggar som nu, tar in lite fakta, chattar på MSN och lite FB och HERREGUD, så himla skönt att vara LEDIG.

Att vara fri från jobbet, några dagar, ha semester eller annat är förvisso en tillvaro där du är "ledig" men att vara helt ledig, känna noll i skäl eller anledning att göra något. När dagens insats är att göra lunch eller middag och det är inte jobbigt eller ett måste, det är ett intet, det bara utförs i den avslappnade anda som du befinner dig i.

Jag når nästan bara det avslappnade läget när jag är utomlands, det är bara då jag inte kan förmå mig att skapa anledningar till en massa måste som jag måste göra. Jag är inte intresserad att se det antika templet eller annat. Gå och strosa, filosofera på stranden, bara vara.

Sola och njuta av värmen, duschen och balkongdrinken. Göra sig iordning, gå ned på byn, se folket, det glada semestrande folket, de serviceinriktade lokalbosatta med förstärkning av säsongspersonal.

MEN idag, idag har jag samlat en massa kraft. Vi har bara varit, inget upplägg, inget städ, inga besök, inga besökare, vi har haft en ledig dag helt enkelt.

Jag skulle önska att jag oftare kunde komma in i detta state of mind, men yttre omständigheter påverkar. Det är kallt ute som sagt, eldningen och behovet att inte röra sig för mkt i ett kyligt hus och bara lugnet att vi inte hade eller har en agenda idag!!

En ledig dag helt enkel!!

Oro i dess finast form

2009-12-30T23:54:00.001+01:00

Sitter med migrän, magkatarr och borde absolut inte sitt framför datorn, det gör jag inte heller ;). Jag ligger i soffan med laptopen i knät.

Vilade i soffan och telefonen väckte mig mer till liv, visst vore det bra om man gick och lade sig i sängen då direkt efter samtalet, men icke...

Så nu sitter jag här i någon form av mellanland där sängen känns hägrande men inte lockande, där det känns som ett nederlag att gå och lägga sig. Vafals, hur kan det komma sig? Vad är nederlaget, hur får jag ihop den tanken. Men jag antar att som i så mycket annat så har det inte varit tillräckligt med aktiviteter idag för att dagen skall få godkänt och har dagen inte godkänt kan jag inte gå och lägga mig.

Prestationsångest i sin renaste, finaste form.

Har senaste dagarna kommit i samspråk om olika diagnoser och vet att jag gränsar till en gränsdiagnos, men vi är många som kvalar in på dem. Få är helt utan någon form av störning vad den än må vara. Någon sak på listan till en diagnos går att hitta hos nästan vem som helst. Börjar man ha flera av symptomen så ligger man lite risigare till.

Genom att förkovra mig och tagit hjälp vid olika tillfällen jobbar jag ständigt med min egen utveckling, genom kognitiv hjälp med konkreta uppgifter som går ut på att finna mönster har det fått en rejäl skjuts i vår.

Att jag kunnat beskriva mig själv, det har inte varit något problem, inte sen jag var 15 år. Med åren mer utvecklat och med bättre terminologi och slutsatser men likafullt, insikten och beteendet med att se både mig själv och andra ur olika perspektiv har hjälpt.

Men även om man har självinsikt hjälper det tydligen inte. Det gäller även att identifiera när man triggas att betee sig på ett visst sätt. Att stoppa beteendet innan det står i full blom och inte agera i piken som jag fått lära mig.

Vare sig när det går bra och jag känner flytet och inte heller när stressen och uppgivenheten kommer. För vad spelar det för roll om man kan förklara och försöka rättfärdiga sitt handlande i efterhand när skadan redan är skedd. Om man nu vet allt detta om sig själv blir det ju ännu mer prekärt för en själv. Då borde man väl även kunna hindra det?

Vårens insikt och kunskap och redskap har hjälp mig enormt att behålla en ganska jämn nivå, givetvis för en känslomänniska ganska rörigt någon dag här och där men inte på något sätt liknande som det varit förut.

Ändå känner jag att jag är på väg att glida... ge upp på vissa fronter och vet inte varifrån jag skall få glädjen igen.

Grushögen försvinner inte av sig själv

2009-12-30T20:48:00.002+01:00

Om du inte har en spade och ingen sagt åt dig att skotta så kan du väl ändå gå till granne och fråga om du kan få låna en spade om du ser att någon har en stor hög som måste planas ut?

Blir galen på alla bekväma människor, människor som erbjuder sin hjälp men hoppas på att någon skall säga nej tack jag klarar mig själv. Som får ett svar på sin erbjudna hjälp och behöver höra om och om igen att jatack, hjälp mig gärna med att plocka ur bilen, duka fram eller ta disken.

It's not enough that we do our best; sometimes we have to do what's required.

Vad är det bästa vi förmår, vad kan vi som mest förvänta av oss själva och är vi intresserade av att ta fram det hos oss själva.

Genom magnituder, oceaner av samtal om personliga tillkortakommanden är det ändå få som ändrar sig. Om något fungerar, varför ändra?

Vi har så olika sätt att se på omtanke och engagemang. För att vara en som både ger och tar så har jag insikt om båda lägren. Men de som bara tar... eller egentligen inte tar, de bara är.

De väntar på keyword:et som gör att de avkrävs engageman, driftighet. De kan inte bara söka informationen, förstå situationen eller ta egna initaiativ, soffan är så mycket skönare. De är som Tjuren Ferdinand.

-Jag trivs bättre här, för mig själv där jag kan lukta på blommorna...

Jag efterlyser mer engagemang!!

En av grabbarna?

2009-12-30T00:44:00.003+01:00

Kan man som tjej och en tjej som är tjejig, dvs inte den manhaftiga typen med snusdosan i bakfickan vara en av grabbarna? Kan man vara rosafärgen personifierad och ändå passa in?

Jag pendlar och hämtar och lämnar sällan barnen på förskola och skola. Guud vet hur många gånger jag får frågan hur det går ihop! Men det är det ingen som frågar min sambo som också pendlar en bit, som jobbar skift osv. Men som mamma och kvinna så verkar det vara mer konstigt att inte ta hand om den biten.

Jag gillar att vara med killarna, med grabbarna, med IT konsulterna på jobbet. Jag gillar att sitta med Matte och hans kompisar istället för med hans kompisars partners.

Jag har ingen aning om varför det är så, om det är ämnena som avhandlas, jargongen som finns killarna emellan, sättet man är mot varandra. Det är där det känns som att det händer något kul.

Att gå ut med killarna, det är en märklig upplevelse. Ibland känner jag mig som värsta miffot som inte har tjejvänninor som är med eller som jag hellre går ut med. Tyvärr så funkar jag inte så, har delvis mitt nätverk rejält utspritt över sverige och jordklotet att det finns inte den där genuina uppväxten i en småstad där alla finns inom 5 minuters cykelväg.

Även om jag kunde välja mina tjejkompisar så skulle jag många gånger hellre gå ut med killarna. Jag känner att jag är friare då på något sätt, ingen är beroende av mig och jag behöver inte underhålla någon som för en gångs skull är ute och då vill ha en toppenkväll att minnas. Jag kan gå och prata med vem jag vill, hamnar jag med Kerstin 52 vid baren och stannar 15 minuter är jag inte saknad, ingen ifrågasätter varför jag varit borta. Råkar jag hamna i samspråk med Roger 67 eller 42 på väg till toan likaså.

Det är så skönt att bara få vara. Med tjejer är det sällan så, man skall gå arm i arm på krogen, på stan, aldrig ska vi dela på oss och aldrig kan samtalet bara handla om nonsens.

Nu hårddrar jag ju väldigt mycket, men det finns ett lättsinne och en frihet och tillåtande som jag attraheras av när jag är med grabbarna.

Sen är ju frågan om grabbarna känner likadant för mig eller om de tycker att de fått en kärring på halsen, jag är ju trots allt både kvinna, mamma och med allt som det kommer med.

Ha något att erbjuda?

2009-12-30T00:31:00.003+01:00

Kom i samspråk med en person inför en sammankomst om deltagarna för sammankomsten och frågan väcktes om en av deltagarna hade något att erbjuda. Inte för annat än att den deltagaren var okänd för den jag samspråkade med.

-Vaddå erbjuda frågade jag?

Vad skall någon erbjuda var min omedelbara tanke, fysiskt, mentalt? Men självklart, slog det mig, strax efteråt, i ett umgänge så måste vi väl alla ha något som tilltalar andra? Eller?

Hur är vi socialt kunniga? Hur minglar vi?

En person i min närhet har den där förmågan att alla vill gå dit den där personen går, jag vet inte vad det är som gör det men alla flockas runt personen. Personen har någon form av dragningskraft som är intressant, verkligen intressant att studera. Det slår aldrig fel, dit den personen går, dit går alla andra. När den personen går ut vill "alla" som kan följa med som blir tillfrågade. Lite som att den personen är garanten för att då händer alltid något skoj.

Men alla har vi inte den dragningskraften, den starqualityn. En del är till och med astrista i sådana sammanhang. Med det sagt inte att den personen vare sig är ointressant eller sämre. Det kan vara en person som är en underbar vän eller fantastisk partner eller förälder. Men i sociala sammanhang så kan den personen inte småprata, för inte samtalet vidare utan mer skapar den där obehagliga tystnaden, säger något, driver vissa ämnen för långt så det blir pinsamt ingen vågar säga emot eller byta samtalsämne.

Så frågan känns ändå när jag funderat ett tag rätt adekvat. Vad har den personen att erbjuda? Det handlar inte heller om att den personen har kanske utstående åsikter, utan mer att personen är trist och intressant och inte bidrar till att det skall bli ett bra flöde i samtalet, spirituell eller har den där fingertoppskänslan. Känns lite som kusin från landet, typ.

Vilket prestationskrav att vi alltid skall ha något att erbjuda...

Men jag tyckte det var en intressant vinkling och den person som inte har något att erbjuda är lika ogripbart och svårt att konkretisera som vad som gör den andre så poppis och den som alla vill vara med!

Människor som betyder mycket!!

2009-12-04T22:54:00.004+01:00

Jag är lite nyfiken på hur andra fungerar, helt klart att att jag tillhör det lite mer nostalgiska skiktet.

Genom Facebook har jag bland annat fått kontakt med några av människorna som jag jobbade med i Turkiet, Alanya 1992 på Art Bar!! Några av de jag mötte under mina månader där gav bestående intryck!! Jag har god hjälp av att ha bildminne, för mig är det inte ens svårt att blunda och se allt framför mig, människor, känna lukter och helt mentalt vara där, vara tillbaka. Det kan ta mindre än 1 minut så är jag där, precis som att det var igår.

Jag är dålig på namn, jobbar på att lära mig det bättre, det finns tekniker för detta så jag är på den frågan om vi säger så! Men ett ansikte, jag skulle känna igen andeväsendet av människan. Något som omger den människan skulle jag fånga upp, det där undermedvetna som talar till en och säger... du har träffat denna person förr!!

Misstänker att det i flertalet tidigare inlägg står att läsa om att jag har lätt för att komma människor nära. Jag finner rätt ofta att jag kan hamna i någon form av state of mind där en new age människa skulle kalla det zen eller något annat.

Detta zenmöte kan vara mer eller mindre intensivt, mer eller mindre djupt.

Med mina ord skulle jag uttrycka att jag har en alldeles speciell kontakt med en viss person som är på ett diffust plan, där en förståelse och en andemening finns alltjämt på ett närvarande plan!

Den kan vara erotisk, inte sexuell, inte platonsk heller, den är kraftfull och den är framför allt givande! Det handlar om mental samstämmighet!

Jag har haft turen att ofta komma och hamna i sådana situationer, mött många intressanta människor som har mycket att säga och många kloka tankar om livet och annat, allt är väl livet? Vad annars?

Det som förenar oss är nog bland annat den höga nivån av tillåtande. En fördömande människa och jag skulle aldrig kunna nå det nirvanat, ande eller tankemässigt. En trångsynt människa eller en martyr, ej heller rasist och nu blir varenda typ jag räknar upp bara en variant av föregående!

Misstänker att vi är fler, men jag är en sådan som alltid, ja ja, så gott som alltid blir vän med mina ex!! Hjälper dem på traven i deras nästa relation, reder ut begreppen och står många alltjämt nära.

Varför inte? Vad vi än har gjort mot varandra så har man väl en gång gillat varandra? Det finns bara ett fåtal som det inte funkat så med. Sen har vi alltid problematiken när man träffar en ny partner, då vill man ju allt som oftast inte att ens partners gamla ex svassar runt benen på ens nya relation.

Det är säkert ett sätt för mig att både ha och äta kakan. Jag vet att jag blir inte lycklig med den personen, jag vet att någon annan blir det. Jag tycker hemskt mycket om den personen och vill den allt gott som finns. För övrigt så vill jag i princip de allra flesta gott, utom martyrer... de belackarna som inte gör något för att ändra sin livssituation utan bara klagar, och klagar och klagar. De vill jag inget alls, de får vad mig anbelangar fortsätta i sina trötta spår!!

Men nu glider jag lite från ämnet!

Jag kan verkligen sakna vissa människor, men några som haft liknade situationer som mig, eller tom med mig verkar inte vara lika nostalgiska. Min undran är varför då? Har jag missat något, var det inte så närvarande som jag minns det, var det inte så betydelsefullt eller har jag svårt att gå vidare...

Säkert en definitonsfråga. Jag trycker inte att jag har svårt att gå vidare men jag kanske även är delvis kvar i det gamla, det ena behöver inte ta ut det andra.

Därför kan jag verkligen, i flera dagar leva på en kommentar från en sådan person.

you made me my day
i miss you a lot

Det jobbiga och knepiga är när du är viktig och betydelsefull för mig men behovet eller kanalerna för kontakt är svårare.

Jag prövade byta jobb i 6 månader, ens gamla kollegor kan man ha en särskild typ av relation. Man är inte vänner, man vet mycket om varandra, man anförtror sig, man gillar varandra, men forumet är svårt, kanske det är man och kvinna. Hur hittar man en zon att umgås i därefter? Den där speciella relationen bottnade kanske i att man råkade hämta kaffe vid samma tidpunkt, den kan bli svår att återskapa utanför arbetsplatsen.

Det är mycket som skall vägas in!

Jag vill bara säga att det finns många människor som betyder väldigt mycket för mig. Sen finns det de jag är mer nära, men detta inlägg handlar inte riktigt om vänner.

Det handlar om särskilda möten. De möten som kommer till när man träffas på en föreläsning och dyker ned i att prata om Hegel, men likväl kan samtalet handla om Tiger Woods otrohet. Det är nivån på argument, objektivitet, analys, reflektion som gör det. Det kan säkert lika väl handla om mjölkpriset.

Är det engagerade människor? Brinner vi mer?

Min teori är att många funderar i samma banor som mig, men utifrån olika preferenser, olika läggning så väljer man att söka efter andra eller möten på olika sätt. Jag har ju inga skrupler, ingen prestige, vad har man att förlora, att bli lite röd i ansiktet en stund, känna sig lite dum?

Det bjuder jag lätt på!

Men jag misstänker att jag kanske inte helt har lika många med mig, många tycker nog inte det är värt det.

Och nu närmar vi oss pudelns kärna.

VARFÖR är det inte värt det? Ja ja! Jag misstänker att det är jag som vill för mycket igen!

Å nej, misstolkad igen

2009-11-28T20:26:00.000+01:00

Vet inte varför det är så, men jag har mina aningar.

Jag upplever att man lägger på mig egenskaper, känslor, tankar som jag inte har. Att det är en frihet andra verkar tycka att de kan ta för att jag är ju så öppen och så "stark".

Visst är jag öppen och bjuder mycket på mig själv, visst har jag lätt att få andra att anförtro sig till mig. Jag har lätt för att få andra att vara särskilt ärliga med mig, visa sitt rätta jag till skillnad från sitt politiskt korrekta jag. Det beror tydligen på att jag är så öppen själv, bjuder på mig själv.

Det är nästan helt ok, jag har svårt med de som spelar spel, för jag själv anser inte att jag gör det, känner mig dock mer och mer tvingad till att i alla fall anmäla mig till samma match dock kan jag nöja mig med att sitta på avbytarbänken.

Just på grund av att jag lever för att rätt skall vara rätt och ingen skall misstolkas, missförstås, ingen skall bli orättvist behandlad så verkar det just bli en självuppfyllande profetia.

Mitt engagemang i sakfrågor kan lätt misstolkas som att det är viktigt, jag har sagt det förr och jag säger det igen. ALLT är viktigt, ALLT. Men inte så att jag ständigt går omkring och tänker på saker och ting. Utan på något sätt så har det alltid varit min Mindfullness. I en diskussion, i ett samtal är jag alltid i nuet. Jag är alltid medvetet närvarande i de mötena och därmed uppfattas saker som bara där och då vara verkligen viktiga för mig, typ som att jag ligger sömnlös.

Fast sanningen är att jag inte kommer att tänka en liten microtanke på det efter jag lämnat samtalet tills nästa gång ämnet eller frågan kommer upp.

Så HUR gör jag för att behålla min personlighet, slippa försvara mig då folk lägger på mig tankar och känslor som jag inte har och fortsätta vara sann mot mig själv men ändå delta i matchen?

Jag får ofta höra kommentarer som:

-Är det viktigt för dig så...

-Jag förstår att det verkar vara spännande för dig...

-Har du behov av det så...

-Känner du dig mer tillfreds så....

NEJ vill jag skrika, rätt skall vara rätt!! Inte för något jag känner eller för något jag har behov av. Rätt skall alltid vara rätt och när det gäller så skall både kollegor, relationer, partners baseras på att var och en gör sitt jobb. Jag kräver det av mig själv och jag förväntar mig det 100% av dig. Om du inte gör ditt jobb och jag gör mitt så blir det ORÄTTVIST!

Lovar du något så lev upp till det eller kom och berätta att du INTE gör det. Att inte göra det är helt okej det också, det är mänskligt, men att ducka för det är långt ifrån okej.

Ni får ha överseende med mina skrikningar eller saker sagda med emfas. Det är mitt sätt att bli just engagerad.

Visst, livet är inte rättvist och med den insikten, även om den funnits länge, så har mitt behov och framför allt ork att försöka få folk att vara ärliga och rättvisa lagt sig.

Men även om jag nu har den insikten och behovet minskat, lagt sig så har jag fortfarande en sak att få lärdom om.

Hur får jag folk att sluta lägga på mig känslor som jag inte har?

Hur mycket måste man ändra på sig själv?

Jantelag och att vara förälder

2009-11-28T20:10:00.002+01:00

Vår dotter har headhuntats till tävlingsträning i artistisk gymnastik... Hon är 6 år och har nu gått 4 gånger på 2 veckor. Hon är som objektiv mamma... otroligt duktig, det går fort framåt och på bara dessa gånger har hon lärt sig så himla mycket.

Men... så bor vi i Sverige, där det känns, vilket är mitt problem, knepigt att skryta om detta. Herregud, press på ett sånt litet barn, vill hon det själv, det får inte bli för mycket osv osv. Min dotter älskar träningen, fortsätter hjula och hålla på när hon kommer hem, verkar stundtals helt outröttelig. Självklart blir hon också glad och stolt när hon får beröm och det är vår plikt, vårt jobb eller helt enkelt grejen med att vara hennes föräldrar att hitta en balans för henne. En balans där självkänslan är baserad på annat än prestationer.

Jag är däremot superglad, jag gillar det här och att skjutsa och hålla på gör att det känns som att nu börjar jag blir förälder på riktigt. Låter kanske konstigt, men det handlar mer om att se sig som förälder i sådana sammanhang, det började för mig nog när vi var på föräldramöte på dagis första gången. På Amandas träning är jag ju där bara i egenskap av att vara hennes mamma, annars hade jag ju aldrig varit i det forumet. Det är något med den känslan, att vara en stolt engagerad och delaktig förälder som är så himla stark. Kanske kan det bero på att jag utöver grundskolan gjorde heltidsarbete på travet i många, många år och har letat länge efter det att fylla tiden med något vettigt och något uppfyllande.

Det är något att dela med sitt barn och så länge det inte är oljud som dominerar deras intresse kommer jag nog alltid oavsett vad de väljer att gå in med hull och hår i deras aktiviteter.

Men för en redan pendlande förälder så kan det ju bli lite spännande med tidsupplägget med att hon just nu har träning i olika evenemang 4 gånger i veckan och fortsätter hon med gymnastiken på den här nivån så finns det inget jul och sommarlov längre och träningsdosen lär öka från de 4 timmar som är i veckan just nu!!

Vad gör jag nuförtiden?

2009-10-16T23:50:00.001+02:00

Jag törs knappt säga något längre.

Med större och större insikt om mig själv vet jag att jag är de nyfrälstas språkrör!!

Inte för att jag riktigt vänder kappan efter vinden, men jag kan säkert hitta en del inlägg på bloggen från 2007 som får mig att undra om det verkligen är mina åsikter...

Jag går in och ur faser som andra byter lakan i sängen... Vet inte statistiken på detta, men en gång i veckan borde man väl, en gång i månaden tror jag att många gör det och var tredje månad är nog inte heller så ovanligt...

Oavsett så hinner jag inte blogga så mycket nu, så vad gör jag istället?

Jag är hör och häpna med mina barn till stor del. Läser saga på kvällen, sitter och pysslar.

Jag som bara sett allt sådant som en sträcka tills jag får slå mig ned i soffan själv, med laptopen, datorn och surfa. Att zappa på tv, ringa någon och maratonprata.

Städa gör jag ju när barnen är vakna så det är inte så mycket kvar när de är däckade i sängen...

Men så vet jag inte, men genom diverse uppvaknanden så tycker jag det är kul, kul att umgås och ge barnen 100%. Antar att det är ett led i att inte se allt som projekt.

Mindfullness, att vara här och nu i nuet, vara medvetet närvarande.

För skall jag vara helt ärlig så har jag nog inte tyckt och känt det på det sättet så himla mycket förr. Visst finns det fina stunder, men det var just stunder, gå in, gör mitt "mamma" jobb och gå ut igen från aktiviteten på något sätt. Visst har jag gjort en massa med barnen, men mest för att man skall göra det, inte för att jag vill göra det. Fast det är inte riktigt sant det heller, velat har jag men jag har som sagt sett lite krasst och pragmatiskt på det hela, ett jobb, ett uppdrag, ett projekt.

Däri ligger en enorm skillnad, ge mig ett uppdrag och jag går in helt och fullt, men vart mitt hjärta tog vägen och vart det väntar, det vete katten!!

Så låt hjärtat va med...

Hemsk låt, förutom att jag just nu som nyfrälst i frågan att vilja och gilla att vara med mina barn på ett här och nu sätt och inte bara ser läsandet av boken som en "läsa, läsa, läsa" upplevelse utan tar mig tid att resonera kring det vi läser eller gör i vidare utsträckning och vill beteckna det lite som att jag gör det mer med hjärtat nuförtiden.

Men är jag inte på nätet så är jag just, med mina barn ;)

Hålla kärleken vid liv genom förtroende

2009-10-16T22:59:00.003+02:00

Varför älskar vi någon? Vad är det vi älskar och vad gör vi för att behålla vår partner?

Är det att hålla oss i fysisk trim, stringtrosor för kvinnor, sockar utan hål för killar ;)?

Det finns så många sätt som man kan jobba på sitt förhållande men för mig så handlar det om oavsett vilken relation jag än har och med vem jag än har den, om att kommunicera.

Tyvärr har jag även ett stort behov av att göra bokslut och få closure som det heter, jag vill hellre få uttalat att vi tycker olika, vi tycker inte ens om varandra än att bara låta det ligga i luften, men den delen jobbar jag på, alltså att låta bygones vara bygones.

Jag ser en stor vinst i att säga vad jag känner men egentligen inte ställa så många ultimatum i detta. Visst, jag kastar sten, jag har ställt massor med ultimatum i mitt liv, men det är ju något jag och många med mig gör i desperation, då har jag ofta i kombination med ultimatumet även förklarat min osäkerhet, mina känslor, min syn på det hela och anledningen till att jag känner ett behov av att ställa ultimatum, jag har ofta även förklarat hur och varför jag tror att den andre agerar som den gör, jag förstår och ser att det finns andra synsätt även om jag inte håller med.

Vad vill jag ha sagt då? Jo, ett ultimatum får inte komma sol allena, då riskerar man att stöta bort den andre/andra, man riskerar att gå all in och bluffa och faktiskt bli synad.

Idag pratade vi på jobbet om svartsjuka, i lagom doser är svartsjuka något som är helt hanterbart men när vet man om ens partner till exempel är för svartsjuk? När uppdagas det, vem har den axeln och vet vart gränserna går?

Sen handlar det så mycket om vem de som de som är svartsjuka möter, herregud vad en del förstör för sig själv, hamnar i situationer som de lätt hade kunnat undvika genom, ja just det, kommunicera.

Ett exempel som jag tog idag var:

Om jag är lite svartsjuk och min partner är ärlig och antingen spontant säger att en kollega eller någon framför oss på gatan är riktigt snygg, kanske läcker, sexig, attraktiv eller dylikt så kan jag som lite svartsjuk känna mig trygg. Min partner är ärlig och står för att det finns andra attraktiva, att vara i den situationen där min partner ständigt skulle låta bli att säga något eller ännu mer neka till att han/hon tycker någon annan är attraktiv skulle göra mig mycket mer misstänksam. Det är väl klart att vi attraheras av andra, vi tycker många är snygga, läckra eller verkar intressanta i rimlig grad.

Men om jag är lite mer än lite svartsjuk, ja då kan jag ju få massor av konstiga tankar. Går den personen ofta förbi här, har ni setts förut, jobbar din snygga kollega också sent ikväll, har din snygga kollega familj osv. Genom ärlighet kan man förhindra en massa men kanske även skapa en hel del problem.

Men det värsta man gör är att nonscalera sin svartsjuke partner, att inte ta frågorna på allvar eller försöka förhindra ett svartsjukedrama genom att utelämna saker eller genom att försöka, jag säger inte ljuga men i alla fall undanhålla sin ärliga mening.

Men det handlar så mycket om vem vi älskar och varför. Varför vi vill vara i just den här relationen. Vad är viktigt för oss just nu, är det som är viktigt för oss just nu även det som är viktigt om 10 år? Är det därför en del "växer" ifrån varandra? Vi har kanske andra preferenser idag, och min stilla undran är om det hade kunnat undvikas. Att man gled ifrån varandra alltså.

Drygt sagt skulle jag önska att man gjorde samma gedigna undersökning och hade samma urvalsprocess som när man skall köpa nytt kök, nya vitvaror och annan elektronik eller varför inte ny bil. Det är intressant att följa alla på facebook i detta.

Men när det gäller val av partner och potentiell livspartner och förälder till våra barn så vet jag inte hur man gör. Varför skall det egentligen skilja sig? Det finns väl även där en prioriteringslista på egenskaper som vi värdesätter mer än andra. Vilka du än väljer så är det ju utifrån din rangordning. Utseende framför intellekt är ju en spännande motsats och jag kan ju inte himla med var jag står i den frågan, men för den delen är ju utseendet inte obetydligt. Bara att jag får leta vidare om den tilltänkte inte uppfyller kraven. Småsöt och hyggligt ok tankemässigt, jaha, hur gör man då då? Problemet är bara att ett kylskåp kan du byta ut när det blir gammalt... en förälder till dina barn... ja inte så lätt kanske.

Men om du köper ett kvalitetkylskåp och även underhåller det, servar det så håller det ruskigt mycket längre än det där billiga märket som såg bra ut på ytan men som hade alldeles för få hyllor att lagra sakerna på. Krasst sett så kan jag även tycka att om vi gjort ett dåligt köp men inser det lite för sent då garantin gått ut så får vi liksom suck it up och stå ut ett tag innan vi börjar leta efter nya.

En minst sagt lika intressant fråga som varför vi älskar någon är:

-Varför bråkar vi med någon?

Hålla kärleken vid liv genom aktiviteter

2009-10-16T22:22:00.003+02:00

I lördags kom samtalet delvis att handla om vad vi gör enskilt med vår partner, för att tex hålla kärleken vid liv.

Jag har länge avundats vänner och kollegor som åker på spa eller till någon herrgård i värmland en weekend. De lyxar till det, tar långa friska promenader i vår eller höstvindarna, värmer sig framför någon brasa med Irish Coffee i foajen, vilar lite på sängen och klär upp sig till middagen.

De kommer hem fulla av liv, de rosiga kinderna blossar ännu på måndagen, är nyfrälsta och rekommenderar till alla att göra samma sak, helgen har verkligen varit givande.

Andra har stående att gå ut några gånger per månad på tu man hand och äta, umgås.

Andra har svårt att få till det hela och pratar mest om massa saker de kan eller borde göra som par.

Personligen så drömmer jag och skulle kunna ge vad som helst för weekend som ovanstående, bara det att det ställer krav på mig, att nu f**n ska du ha kul! Du skall få valuta för pengarna och har du inte en underbar vistelse så är det ditt fel...

Jag och Matte har haft skitsvårt för den typen av aktiviteter. Innan barnen när vi försökte i Sthlm att gå ut och äta så blev det bara patetiskt och pinsamt, fast vi känner varandra utan och innan och normalt har hur mycket som helst att prata om. Men ensamma på restaurang får vi båda tunghäfta, i alla fall fick.

Så på något sätt måste varje par hitta sin nivå och sina aktiviteter som gör att kärleken hålls vid liv. Det går inte stirra sig blind på vad andra gör i det läget och tycka att man inte har det tillräckligt roligt ihop.

För mig och Matte har bilresorna varit en källa till att prata ihop oss, diskutera och skvallra, ett sätt få egentid. Vi har ju och fortfarande färdas många mil till norrland några gånger per år och till stugan på Åland som ger oss tillfälle att få magic moments.

Sen trivs vi båda rätt bra med var sitt glas vin, gärna i stugans lugna vrå när nuförtiden barnen somnat in och läsa lite på var sitt håll för att sedan efter 2 glas ha långa, spännande och givande diskussioner. Vi får och har en närhet, känner ett särskild tillhörighet i de situationerna.

Sen vi fick barn så är det även de tillfällen som vi ger barnen 100% av vår tid som ger mest och bäst långvarig effekt, som att spela kula inomhus, fixa och trixa med filtar för att få det att funka, förklara regler och tävla och ni som känner oss vet att i spel finns det ingen lojalitet bara för att man älskar varandra, där må bästa man vinna och den andra är en stor looser.

Man skall ju gilla samma saker också för att det skall funka som något som ger skjuts i förhållandet. Jag är något ointresserad av att se revy, musikaler, museum och dylikt, Matte har sina saker som han lägger in veto på.

Det får inte bli för pretantiöst och krävande heller. Det viktiga är att det funkar för båda.

En del tycker barnen är så stor del i det vardagliga och önskar komma bort lite, andra vill bara vara ensamma hemma.

Men om man har det bra, kärleken är bra, stabil, man grälar inte mer än på grund av lågt blodsocker någon enstaka gång, småtjafsar för man är lite trött osv. Ja, då tycker jag det är så tråkigt att man går omkring hemma och tycker att man borde hitta på något kanske till och med enbart för att man hört någon annan gjort någon aktivitet. Då har man det ju BRA! Varför skall man då leta anledningar för att ytterligare ställa krav i relationen?

Aktiviteterna på tu man hand skall man ju göra för att det antingen behövs eller tillför något. Supa sig redlös hemma och prata om allt möjligt från Idi Amin till Svenska Hjärtan och om man vet mjölkpriset kan ju vara lika givande.

Enligt mitt tycke är möjligheten att hitta det där zentillståndet i förhållandet i vardagen det som borde vara eftersträvansvärt, sen kan jag ju förstå och hålla med om att en herrgård i värmland låter hur mysigt som helst, bara det funkar för just er.

För mig själv kan det räcka med känsla jag får när jag vet att Matte är på väg hem, han har kanske jobbat kväll, han kommer med bussen, jag ser den passera från soffan och vet att snart kommer han att öppna dörren. Att då sitta tyst och bara på något sätt insupa att han är hemma, inte springa fram, utan jag sitter kvar i soffan, vill dra ut på mötet, förväntan och känslan att han snart kommer och den glädje jag känner att han har gått in genom dörren och som hålla den känslan lite, dra ut på det, tills han kommer in till mig där jag sitter i soffan.

Pusha och pusha?!

2009-09-26T20:50:00.003+02:00

-Se inte dina barn som projekt

-Pusha sina barn

Jag vet inte som de ungefärliga rubrikerna ovan är så motstridiga, beror som alltid vad man lägger in i det hela.

Vi har ungefär samma utgångspunkt som Linda Skugge, det finns många saker hon skriver som jag känner igen mig i.

Jag har nog även delvis sett mina barn som projekt, försöker låta bli och jobbar verkligen stenhårt för att leva här och nu. Det känns bra och ger mig så mycket mer, men jag har mycket att lära.

Jag tycker det Linda skriver om att utöka barnens sociala tillvaro, även den mentala tillvaron som det är att delta i diverse fritidsaktiviteter, träningar vid låg ålder är av godo. Genom olika aktiviteter får de fler "kompisar" sen är det upp till oss föräldrar om det bara skall vara simkompisen eller om man skall ringa och ta kontakt andra dagar för lek likväl.

Jag tror även på att motionen är av godo, att tidigt få in det som en naturlig del i livet gör att det kommer att öka möjligheterna att min lata tonåring som lägger av med fotboll för han/hon inte är tillräckligt bra, som lägger av med gymnastik börjar med friskis och svettis eller dylikt.

Alla mår bra av att röra på sig, jag är alldeles en för god soffliggare och pösmunk och har tyvärr fått min motion genom hårt arbete och inte svettas i grupp och är en grym periodare vad det gäller träning.

Vi försöker med att alltid ha färsk frukt och att själva visa att frukt kan man ta när man är hungrig, ni som känner mig vet att det är Matte som står för detta, jag tar hellre lite chips.

Ja, listan kan göras lång, klart jag vill att mina barn skall få allt som jag inte hade och även det jag hade, vad är fel med det? Våra barn, främst min dottern tränar 3 saker per vecka, men sonen kommer starkt han är ju bara 4 år och i Uppsala så kan man inte träna judo, taekwando och dylikt förrän i skolåldern. Hade vi bott i Sthlm fortfarande så hade båda redan tränat Judo för länge sen.

Skillnaden är väl hur mycket man pushar? Om min dotter en dag inte vill gå på baletten så är det helt okej för mig, hon är snuvig eller trött det går bra. Men bara tills jag får höra att hon tycker att övningarna är tråkiga... Då är det inte okej längre, för hon vill dansa, hon vill lära sig balett men har inte riktigt tålamod och ork att genomgå det "tråkiga" då gäller det ju att verkligen lyssna för möjligheten att sluta och börja träna något annat är alltid en realitet, fattas bara annat. Men om hon inte vill sluta utan bara vänta ut träningen, ja då tycker jag det är dags att pusha lite.

Men man måste känna sitt barn och vara lyhörd inför vad som är vad, så det inte blir min och min sambos drömmar som uppfylls. Nu har jag inga drömmar om vare sig just specifikt fotbollsproffs eller ballerina utan framgången per te om något. Men mest av allt valmöjligheten.

Jag är inte en gruppmänniska och skulle säga att min dotter inte heller är det, hon är en individualist på hög nivå som målmedvetet bet ihop på helt eget initiativ en söndag för drygt 4 veckor sen, tittade på en död punkt framför sig och hoppade hopprep i 2,5 timmar för att hon inte ens var i närheten av att vara bra eller bäst på det i skolan.

Nu dominerar hon både hopprep och rockring. Inget vi har uppmuntrat, däremot kan vi ha uppmuntrat den typen av beteende tidigt i hennes liv, alltså att vill man va bra på något så måste man träna, öva och inte ge upp.

Men så börjar hon fotbollsträning, på lek några gånger under hösten och hon stormtrivs, hon verkar även faktiskt kunna föra en boll framåt och gillar gruppträningen. Visst, balett och gympa och simning som hon gjort innan är även det i grupp men ändå baserat på att du gör din grej själv.

I fotbollen skall du passa osv, inte något jag skulle ha tippat på att hon skulle gilla men jag tror det kan bli en liten fotbollstjej av min dotter. Helt galet avigt och abstrakt för mig men jag tror att det finns många goda sidor mer att ens barn tränar både individuella sporter och ingår i en större gemenskap, en lagidrott. Det de lär sig i lagidrott, att alla bidrar till lagets framgång är så himla karaktärsdanande. Den individuella delen gillar jag ju som elitist, men jag vill ju inte fostra en odräglig, oödmjuk människa där jaget är det främsta.

Så att objektifiera våra barn och se dem som projekt är ju hårfint från att ambitiöst anmäla dem till diverse aktiviteter, ridning, träning, teatergrupper. Men inte ser jag mina barn som objekt, gillar de inte det ena så blir det det andra. Om det är jag eller barnen som vill?

Min dotter fick välja mellan 4 sporter i höst, hon fick möjlighet att gå två, valet var hennes, hon valde två som hon aldrig tränat förr, men hade stött på och provat någon enstaka gång. Så vem kan säga att det är mitt och min sambos val? Hon fick även valet att inte göra något alls...

När går gränsen mellan indoktrinering och egen vilja? Hon är ju en produkt av 6 år med sina föräldrar, det är inget i min värld som man börjar med när barnen är 12 år, det börjar när de föds, när de kommer hem från BB. Det är ju nu, när hon är 6 och lillebror 4,5 som jättestora delar av deras liv avgörs.

Sexårsverksamhet och skolan var verkligen ett uppvaknade för mig. Du kan vara hur söt och gullig som helst men kommer inte att bli populäraste tjejen i klassen om det inte är kombinerat med självförtroende och ännu hellre självkänsla. Den roll du får i sexårs, den "stämpel" som sätts på dig, grinar du för minsta lilla, är du blyg, inte så duktig i skolan den lär leva kvar, länge!!

Om du inte sett ditt barn och vet hur det beter sig med andra innan det börjar skolan så är du ganska lost. Det går fort för barn att döma andra barn. Men genom att barnet har deltagit i olika aktiviteter har du sett hur just ditt barn interagerar med andra, du ser hur ditt barn beter sig när den skall lära sig något, lyssna och så vidare.

Så ja, jag vet inte, projekt, pusha??

Är det inte bara livet? Livet som vi lever så olika och därför får olika barn?

Lätt för att påverka men ändå inte

2009-09-07T22:11:00.002+02:00

Kan inte människor bara göra som jag säger?! Så mycket enklare allt skulle bli då??!!

Jag hamnar rätt ofta i existentiella och personlighetsutvecklande samtal, har förstått att många tycker det är givande. Jag tycker det är grymt givande, helst när de gör som jag säger... och inte behöver må dåligt i onödan.

Men det finns även tillfällen då jag känner att, hjälp, ta mig inte på alltför stort allvar, gör verkligen inte som jag säger utan som du själv tycker.

Det är så lätt att falla för logiska resonemang men allt som oftast har de flesta en baktanke med sina argument. De baktankarna kan för mig inte vara särskilt uttalade eller genomtänkta men när jag ofta bara hör en sida av saken är det lätt att falla på eget grepp.

Det jag hör talas om kan vara något jag själv blivit utsatt negativt av och vill genom att råda en annan försöka göra om och göra rätt. Nu när jag har tillfälle och nu skall inte samma misstag begås på nytt. Saken är den att det är inte samma misstag, det är någon annans misstag, ett misstag de själva måste dra egna lärdomar ifrån.

Det finns en balansgång då jag ibland som "mentor" kan känna ångest för att det jag säger är bara humbug, något helt hopkokat och utifrån min egen misär eller tillkortakommande.

Never the less, så tror jag på det jag säger och jag gör det utifrån min det jag tror mig veta om oss människor och hur vi hanterar och reagerar i olika situationer.

Det känsliga är, när någon vill ventilera saker med mig och det eller den de vill prata och resonera om, den på andra sidan, en partner, en kompis, kollega har och är en lika "stark" kraft i den personens liv då är det lätt att den personen hamnar som en pingpongboll och studsar bara emellan.

Både mina och den andra personens argument är kloka och efterlevandsvärda, rätt och fel är ju som vanligt inte så enkelt att hävda i dessa sammanhang men i de lägena kan jag bli rädd, rädd för att säga något avgörande. Frågar man så får man svar och vad skall jag svara annars för om jag inte har en stark anledning till det jag säger, har jag inte skäl för det jag säger så måste jag med all fördel vara tyst.

Men hur mycket jag än vill att personen skall följa mina råd så vill jag ju att personen skall allra mest följa sina egna råd, inte vända kappan efter vinden, den personen blir ju helt vindögd av huvudbry, utan den personen skall ju ta informationen och göra något eget av det hela, inte det jag säger och inte det andra säger.

Så fast jag mest av allt vill hjälpa så kanske den största frågan jag borde ställa de jag pratar med, vad vill de ha hjälp med?

För att prata av sig är inte samma som att beklaga sig, att beklaga sig är inte samma sak som att man vill förändra saker, att vilja förändra saker är inte samma sak som att man är missnöjd utan det kan vara så att man den dagen inte hade något annat att säga och så kan det bli en höna av en fjäder.

New Age

2009-09-07T21:53:00.002+02:00

Under början av 90-talet var new age en het fluga i umeå, när jag läste religionshistoria doktorerade en av mina lärare i ämnet och det var en egen 5 poängskurs vad jag kan minnas.

Det var spännande och intressant men aldrig något som nådde mig, alltså som talade till mig och som jag riktigt förstod mening med. Hela new agerörelsen då ihopklumpad men som idag blivit vedertagna behandlingsmetoder och dylikt.

Runt omkring mig började bekanta och någon vän med chakramassage, det var healing och rosenmetoden. Det var spådamer och gummor och gubbar som kunde rensa bort dåliga energifält i ens lägenhet genom telefonen.

Jag prövade på någon gång och visst kunde jag känna energiflödet efter ett massagepass, vi både alstrar och avger energi, räcker med att vi håller en hand ovanför någon annans arm en stund så känner man att det blir varmt.

Men att man i det också skall nå massa nivåer som skall öppna upp en sinne, öppna upp ens dörr är för mig inte annat än gammal hederlig psykologi a la jung eller freud.

Kanske genom att bli mer kroppligt avslappnade så kan vi vara mer fokuserade och mer benägna att vilja öppna upp oss, men det kan ett motionspass, en stund på spikmatta eller att bara ligga tyst och andas på ett hårt golv likväl kunna åstadkomma.

Jag vill verkligen inte föringa någon och för alla som det ger mycket och som ser mening i det hela, kan jag inte annat än förstå att de fortsätter. Det är självklart, vi skall göra det som får oss att må bra så länge det inte är något som är fel mot någon annan.

Men lite fundersam är jag om en sak.

Vi har rätt mycket i denna värld, de dagar som går som de säger är livet. Vi skall fungera och räcka till för så mycket. Vi skall förstå så mycket och en dag ger oss mer intryck än nästan ett helt liv som levdes vid föregående sekelskifte.

Vem har tid att utforska andevälden då? Spelar det verkligen någon roll vem jag var i mitt föregående liv? Det är ju ändå här jag är som den jag är? Är det inte där kraften och energi och terapin borde genomföras? Jaha, tänker jag, okej då om jag nu var prostituerad, barnslav eller herreman i mitt föregående liv.

All min kraft borde gå åt till att leva i nuet, idag och försöka vara en så bra människa man bara kan för de som är omkring en idag.

Det där med energi är jag helt med på att det finns, men vad det beror på, tror jag tyvärr har fysiska förklaringar, helst om jag pratar med en partikelfysiker eller någon från teknisk fysikprogrammet.

Har inte ni gått in i ett hus eller en lägenhet och bara känt, nej, har kan jag aldrig bo. Det går inte säga vad det beror på men det är något, något med ljuset, något med planritningen, solen, väderstrecken, ja något är bara fel. Den kan nästan vara identisk med en annan bostad, men just den här bostaden ger dåliga vibbar!

Det är asspännade och kan någon verkligen ge en rimlig förklaring är jag mer än intresserad att lyssna, men att det skall ha med andar eller något annat att göra som att jag blev dräpt som häxa på 1600-talet på just den platsen kan jag tyvärr inte köpa.

Vill dock tillägga att det är pinsamt att jag då faktiskt är rädd för spöken, men det är ju något annat, jag tror ju inte på riktigt att spöken finns, men jag kan lätt jaga upp mig i fantasin och nästan övertyga mig själv om att så är fallet... men bara nästan :D

Skolungdomar...

2009-09-07T21:24:00.002+02:00

Vad olika det kan se ut och ändå inte.

Sitter på bussen i fredags, en gänglig tonåring, troligen gymnasielev sitter med sin lika gängliga kompis, i baggypants och munkjacka med huvan så långt dragen över huvudet som man kan ha.

Killen pratar med sin mamma i telefon, eller rättar sagt, han hummar och hon pratar högt och gällt.

-Du ska vara i skolan!

Killen säger lugnt att han skall snart gå dit, alltså till skolan och lägger på luren. Mamman ringer igen och samma procedur upprepas ett flertal gånger under bussresan. Killen stiger av och går mot stan med sin polare som lite sådär generat men ändå med tonåringens lättsinne skrattar åt killen och hans morsas konversation

Varför skolka? Varför skrika? Och ändå varför inte? Killen är väl less eller saknar något, någon utmaning och mamman kan inte nå honom, de lever i olika världar och gud vet, för man har tydligen inte kommit på det, de 20 år som gått sedan jag gick i gymnasiet, hur man kommer tillrätta med skolk och skoltrötthet.

I morse på bussen sitter 5 killar, antingen går de sista året i gymnasiet eller kan ha börjat på universitetet, skillnaden är hårfin men de flesta av killarna har babyhull och tyvärr gubbmage. Fem (5!!) av sex har säckiga skjortor och eller collegetröjor med mage i klass med 35-40 åriga killarna på jobbet!! Förutom den sorgsna passusen så verkar alla dessa killar ambitiösa, de verka sugna att gå dit de skall för dagen, en kille ser helt förstörd ut, blanka ögon, hostar, nyser och borde nog vara hemma, vila. Men den killen går till skolan trots förkylning medan en annan skolkar utan någon synbar anledning.

Varför är det så? Varför går det så? Jag skulle vilja ruska tag i killen i munkjacka, men det är meningslöst, det är som att tala till en både döv och blind. Alla, i princip alla måste få göra sina egna misstag, jag kan bara känna medkänsla för hans mamma som vet vad han förlorar och som inte kan nå sin son och inte förmå honom att förstå att det kommer en dag när han kommer att förbanna sig själv och sina föräldrar att de inte "fick" honom att gå i skolan.

Det kan hända vem som helst, vi tror att vi kan skydda oss men jag hör så mycket, helt vanliga familjer, där barnet kanske hamnar mitt emellan kompisar, är ensam, börjar skära sig själv, hamnar i bråkigare, småkriminella gäng och så är hela bollen i rullning. Allt det startade med var att det kanske inte fanns någon man passade ihop med i högstadiet, i gymnasiet, när nya klasser och nya roller skall manifesteras.

Något facit verkar det ju inte finnas, man kan ju försöka indoktrinera sina barn, få dem själva att vilja lära sig, men det kan å andra sidan bli för mycket av den varan och så har man en överpresterande unge som inte vet vad livet är och som bara skall vara tillags och göra det som är rätt. Ja, du slipper handskas med polisen men mycket troligt med ungdomspsykologin!

När jag är jag

2009-09-06T21:45:00.003+02:00

Jag är glad att jag landat i att det är kul med huset igen, att jag längtar hem för att renovera.

Jag är glad att jag längtar efter min familj och tycker det är kul att vara med mina barn.

Jag är glad att jag idag har kunnat börja skriva igen.

Jag är glad för en massa och jag är även glad över att jag är jag! Att jag kanske är något på spåren, att jag är i alla fall i samma universum, samma galax och till och med samma solsystem som någon form av balans.

För jag vill inte tappa bort mig själv igen, alltså den Anna 2.0 jag har lärt känna igen, den som är mer bekymmersfri och glad, som är mer outgoing och med den mognad som kommer med ålder, visdom och främst inre trygghet. Att jag idag väntar med att skicka det där arga sms:et till min mamma utan suger på texten några timmar eller någon dag så det blir mer konstruktiv och inte endast reaktivt.

Jag orkar inte känna ångest, men jag har det, jag orkar inte vara ledsen, men jag blir det, jag orkar inte tjafsa, men jag hamnar där, jag orkar inte förklara mig, men jag gör det!

Jag vill vara jag!

Jag satt på upptåget till Tierp i måndags, hade fått tid för röntgen, landstingets sätta att lösa något för någon, vem som tjänade på att jag reste mellan 11:44 till 16:30 kommunalt får gärna skriva till mig... inte gjorde jag det, förutom att jag fick ett trevligt samtal med min stolsgranne på upptåget till Tierp.

Vi kom i samspråk genast när dörrarna stängts i Uppsala och hade säker kunna prata gävle tur och retur. Vi pratade blan annat om att mångas hem ser ut som sidan 117 i Ikeakatalogen, eller som de när de gav sig själv Ikeaförbud kom på att deras hem såg ut som sidan 39 i Miokatalogen och nu hade de Mioförbud också och handlade på blocket och hade gjort riktiga fynd.

Men det roliga var att hon sa att hon var tveksam till blocket för hon var blyg och hennes man var mer social och hon tyckte det initalt var jobbigt att åka till folks hem och att behöva småprata en stund.

Men hallå... hon hade inte svårt att börja prata med mig, vilt främmande på upptåget..., så om hon var blygsam eller oinsiktsfull eller hade förändrats av blocketlivet lär jag inte få veta!

Det spelar ingen roll, men jag kände att då i det läget lever jag som aldrig förr, jag älskar nya kontakter, jag är kallpraterskornas okrönta drottning... ja ja det finns många bättre, men jag är i alla fall bra, gillar att småprata, kallprata givetvis och allra helst när det går bra. När det blir lite pinsamt och tyst och svårpratat då är det mindre skoj, men likväl inget som bekommer mig.

Det kanske skall vara min alternativa karriär? Någon som behöver en kallpraterska?

Jag får vara jag i ett sådant läge, hon vet inget om mig, har inga förväntningar på mig och samtalet byter naturligt ämne för sånt som är intressant för oss och förenar oss och om sånt vi kanske lär oss något av, ger oss nya insikter och intressen.

Jag är jag när jag pruttar mina barn i ansiktet, och ber dem lukta på min fotsvett, det har varit en period då jag inte varit så lekfull som jag brukade vara, faktiskt inte lekfull överhuvudtaget.

Jag är jag på en afterwork med kollegor, när jag nojsar på och som Matte sa igårkväll, när jag får hänga med grabbarna. Förra veckan var vi på kräftskiva hos grannarna och ganska snabbt satt grabbarna i ena hörnet och tjejerna i det andra, jag i mitten talandes med båda grupperingarna.

Jag måste få vara dryg, insinuant, sexistisk med grabbarna, kan finna många samtal bland tjejerna intressanta och givande, då är jag jag!

Andras bloggar

2009-09-06T21:36:00.003+02:00

Har tagit mig tid idag att läsa bloggar, få input hur andra tänker och känner och det är så många språkligt begåvade människor därute och jag hoppas att dej och mej generationen också kommer att bli sådana på sikt och typ, liksom och chilla hit och dit ungdomarna också kan använda språket för att uttrycka sig, rikt, intressant och givande!

Jag har känt ett fysiskt hinder från att skriva, jag har haft och har massor jag vill ge uttryck för men inte kunnat, det har stundtals stört mig men då så mycket annat tar min tid så har det också varit lätt att förtränga.

Det liknar rätt mycket min flykt från renoveringen av vårt missionshus, jag som älskat roomservice, äntligen hemma och dylika program och inte hade kunnat komma på hälften i huset utan dessa som förlagor har fått klåda, panikångest, stress och äckelkänslor av bara vinjetterna, av reklamen. Skulle jag råka zappa förbi så har mitt psyke inte känt några gränser för hur jobbigt en sådan upplevelse skulle vara.

Men att som nu vara tillfreds med både renoveringsprogram, vårt egna husprojekt och att återfå glädjen med skrivandet och läsandet igen känns mycket bra, strålande och underbart är superlativ jag ofta använder mig av, men jag känner faktiskt inte det, jag bara tycker det känns bra, jag går inte igång och känner den där bekanta storsvulstigheten, skenar iväg. Jag är nöjd med att jag idag, idag har orkat och haft lust och möjlighet att både blogga och läsa andras insiktsfulla texter!

Potentialen i dig, det bästa hos dig?

2009-09-06T18:12:00.002+02:00

Jag kan med bestämdhet, ärlighet och sanningsenligt säga att jag har haft och har en pågående 40-årskris. Jag har tagit ut den tidigt i förskott... njae men det började för nästan två år sedan och då hade jag ju mååååånga år till 40. Nu är det snart bara 2 år kvar.

Jag står här mitt i livet... den känslan och vad har jag gjort av mitt liv? Vad är jag bra på, vad skall jag jobba med och hur vill jag leva mitt liv?

Det är frågor som förföljt mig hela livet men tidigare alltid med det tillägget att det fanns så mycket framför mig, så många möjligheter.

Senaste åren finns en mer panikartad känsla, tanke, en mer konkret stress för att åren som gått är livet och vad har jag gjort annat än att undrat vad som kommer härnäst?

De förhoppningar och drömmar som jag har haft har inte 100%-igt infriat sig, inte ens i närheten på ett sätt och tusenfalt på annat sätt.

Jag jag tenderar att ständigt återkomma till den stora frågan, vem är jag och vem vill jag vara?

I det inbegriper så mycket, men enkelt är det jobb, familj och mig själv.

Vad skall jag jobba med? Vad är jag bäst på, hur kommer mina bästa tillgångar alla tillgodo på bästa möjliga sätt?

Vem ser potentialen hos mig? Vem ser potentialen hos andra och fångar upp dem? Låter den bästa göra jobbet istället för den som jobbat längst eller den som blir mest besviken om de inte får uppdraget?

Ibland när jag är på snabbmatsställena så skulle jag vilja skriva ned namnen på några i kassan, skulle det gå skulle jag gärna satsa pengar på att dessa kommer att gå tämligen långt, bli chef eller ha huvudansvaret på något företag en vacker dag. De kommer att komma på den där effektiva billiga lösningen som företaget tjänar stora pengar på. De är effektiva, planerar vad som skall i påsen, kommer ihåg och tar alla saker från samma ställe på en gång.

Ibland när jag är på snabbmatsställena så skulle jag även kunna satsa pengar att några knappt kommer att få behålla jobbet på McD!! De är så sävliga och disträa att hälften vore nog, de tar och hämtar en sak i taget och håller ena handen sådär spakt slappt hängande och plockar med den andra, ofta den högra handen. De följer kvittot efter inknappningen vilket gör att de kan gå två gånger efter dipsås, dressing till salladen osv...

Var de första kassörerna hamnar är väl inte så svårt att se framför sig, men vad är potentialen hos de sävliga, disträa? Var kommer deras resurser och tillgångar tillgodo bäst, för vem och hur plockar man så att säga russinen ur kakan på dem?

Vad vill jag göra? Vad vill de andra göra? Är vi lämpade för det vi tycker själva eller stirrar vi oss blinda på någon barndomsdröm som våra föräldrar tutat i oss?

Jag vill ju vara en lycklig och tillfreds människa, men vad gör mig lycklig och tillfreds då? Hur får jag ut det bästa av en helg, en arbetsdag, ett familjeliv, ett arbetsliv? Vad är eftersträvansvärt och varför frågar ingen mig?

Dementorer

2009-09-06T17:40:00.001+02:00

Har ni läst Harry Potter? Kanske ni sett filmerna, Dementorerna är ju rätt märkliga.

De suger mer eller mindre livet och livsglädjen ur offren. De tar alla glada minnen vi har och lämnar oss med det värsta vi vet, pinsamma och psykiskt jobbiga ögonblick, våra värsta minnen.

De måste har varit framme hos de som brukar kallas energitjuvar, är det månne så att de träffat på dementorer. De där som ser ut som de sålt smöret och tappat pengarna, de som räcker finger åt bussen för att den kör sin sedvanliga sträcka och du på cykel råkade hamna lite i kläm.

Du som tutar ilsket på den förbipasserande bilen som inte förstår sig på meningen med blixtlås principen i storstäder. Du som klagar, klagar, klagar, klagar på sen utbetalning av lönen, av kollegor som inte gör som dig och på butikskassörskan som inte ge fullgod service och mest pratar med sin kollega i kassan brevid.

Du som i veckan surt, kastande slog dig ned på golvet på uppsalapendeln, smällde med din väska, suckade, suckade, suckade för att det är dåligt med platser och som dunkade några gånger till med kropp, skor och väska... Jag hoppas det gjorde din resa lite lättare men för oss andra undrar jag vad du ville uppnå? Ska vi känna oss skyldiga till att vi kom i tid så vi fick en sittplats, skall vi upplåta den till dig som verkar förtjäna den bättre eller skall vi alla stämma SJ som har minst en kupévagn förlite mellan Uppsala och Stockholm i rusningstid?

Jag har skrivit om det förr men i somras kom vi in på samtalsämnet och där vi kom fram till att det finns miljöer där det känns som att dementorerna dragit fram och det är miljöer som inte känns så attraktiva och eftersträvansvärda att sukta efter. Umgängen eller rent frankt människor som gör en helt matt av blotta åsynen.

Jag är helt övertygad om att det är jag i vissa lägen, det kan vara du och du och du. Men det kan också vara ni, som aldrig kommer ur det negativa energifältet. Ni som fastnar där, jag minns faktiskt inte hur offren i Harry Potters värld återfår sitt fulla sinne, men de som fått livslusten ursugen verkar bli mer eller mindre koko. Det verkar inte finnas någon form av återvändo.

Det är ju en fiktiv värld med fiktiva händelser så jag hoppas att de som idag hamnat i dementorernas klor i verkliga livet, de så kallade energitjuvarna får insikt och tar reson och försöker ge lite, ett leende till sig själv när man stiger upp. En positiv kommentar och en inställning om att idag är en annan dag?!!

Det är märkligt vad provocerande det kan vara för andra att man tar saker lätt och är glad, vilket gör att jag lätt blir negativ själv. När jag som i våras fick kommentaren att vad jag verkade ta lätt på en massa saker som jag då inte såg något komplicerat eller konstigt med så verkade det bara så mer frö för vissa att bryta ned min inställning. Vilket de tyvärr lyckades med och då även med hjälp av andra komplikationer Det är väl här jag eftersöker föregående inläggs balans, att jag då inte själv åker raketfart mellan svart och vitt utan stannar lite längre i gråzonen och inte låter mig påverkas så lätt.

Hahaha, skulle så gärna vilja skriva... att egentligen... är jag en glad människa... *ASG*.

Jag ÄR en glad människa som har väldigt lätt för att pendla mellan heaven and hell och jag undrar vad det heter däremellan för det är dit jag är på väg!!

Street smart

2009-09-06T17:40:00.000+02:00

Hur blir man street smart? Vilka är och blir street smarta? När blir man street smart? Finns det någon praxis, åldersrelaterat eller beroende av social grupptillhörighet?

Har det bara med ens livserfarenheter att göra, de saker man utsätts för och är med om och lärdomar man drar av detta. Hur förklarar det människor som om och om igen blir lurade eller som hoppas att just idag är det deras tur och de är minsann värda ditten eller datten och är så naiva att det skiter sig rejält och ofta för de personerna?

Vad statuerar en street smart person?

Är det logiskt tänkande personer, de som snabbt i teveprogram som the amazing raze, hittar en lösning och förstår uppdraget? Är det egentligen samma sak eller en variant av street smart?

Hittade följande beskrivning när jag googlade street smart:

”Street smart” brukar man kalla den som utnyttjar genvägar och oskrivna regler som finns, på bästa sätt, inom sitt verksamhetsområde.

I övrigt tycker jag mig inte finna så många förklaringar när jag surfar, inte som beskriver fenomenet så väldans ingående eller bra.

Någon som vet??

Tom

2009-09-06T17:35:00.000+02:00

Har känt mig tom inför bloggandet en längre tid, det har blivit en ofrivillig lång paus från bloggandet.

Det finns en kista av skäl att ösa ur varför det blivit så och det är inte intressant egentligen då det mest handlat om mig och min inställning och ork och lust till skrivandet.

Det som är jobbigast i de stunderna är att min vilja för att skriva är stor, ämnen finns det gott om men på något sätt när jag sitter framför datorn är jag bara tom. Det måste vara fasansfullt om man som författare eller journalist har samma problem. De livnär sig på detta och att få skrivkramp kan inte vara lätt att tackla. För mig har det tagit några månader, vilken skribent har råd med det?

Känslan av tomhet är inte heller den kul att handskas med. Jag har känt mig tom inför en massa saker medan jag då har fått lust för en massa andra. Den där balansen som vi letar efter, var är den?

Den jag letar efter är en lagom lust att träna, bygga och renovera i huset, umgås på min "egentid", umgås familjevis, umgås på tu man hand med sin partner och lägga lagom energi på jobbet.

Men, det verkar ju bestämt omöjligt, helst för mig som har en fallenhet att engagera mig galet mycket i varje enskild liten bit för att låta det uppsluka mig och sedan falla pladask ned.

Kanske är receptet där jag börjar vara nu... Inte så brydd i nått??!! Men ganska engagerad i det mesta? Men känner jag mig själv rätt så är det mer en form av melankoli för mig. Något som för andra är en underbar tillvaro och en balans känns för mig ganska blek och intetsägande även om det enligt kbt-terapi och vänners synpunkter verkar vara något bra. Jag provar på det mesta som vanligt.

För vem vaknar en morgon och tänker att idag vill jag ha en skitdag, vara misslyckad, olycklig, negativ och trist? Strävan efter välmående är väl allena rådande för de allra flesta, bara att vi har olika vägar och ofta ganska svårt att hitta dit.

Idag tex har jag surfat i säkert 4 timmar, sådär planlöst, letande efter något, men nöjdkänslan infinner sig inte, för jag vet inte vad jag letar efter. Jag kommer aldrig att hitta det, för det är mer en inre stress om gör sig påmind och som förstärks ytterligare genom att slösurfa... Det är ju sjukt dumt, och fast jag vet att det är en negativ kombination så fortsätter jag mitt planlösa surfande för jag vet och orkar inte göra något annat just då.

Men så tog jag mig i kragen idag, ni vet, när man är sådär rastlös, uttråkad och slö. Jag gick ut och sågade lite av veden som skall klyvas, och jag sågade förhand med sågblad! Svetten lackade men det kom ett höstregn som tyvärr gick över fort men höll i sig tillräckligt länge för att jag skulle gå in.

Men den där omedelbara rastlösheten bara försvann. Vad motion är nyckel till sååå mycket, men jag skjuter ständigt upp möjligheten att göra mig av med den meningslösa överskottsenergin. Nu har regnet sköljt förbi och jag sitter och grämer mig lite för att jag inte gick ut tidigare, nu är det ju söndag och en helgdag till skulle sitta som ett smäck för att fixa i trädgården...

Är tom lika med att man är deprimerad? Jag är inte helt övertygad om det, utan det kan vara ett nödvändigt tillstånd för att komma ikapp och inte bli deprimerad, att vi liksom tar en paus från allt omkring oss. Vi är kanske inte så roliga, i alla fall jag, i de perioderna men för mig som lever med så mycket känslor 24/7 kan det vara skönt att vila lite.

För mig är just engagemanget i alltomkring mig det som tar och tagit mycket energi genom åren och att hitta en balans för detta skulle vara önskvärt. Jag vill ju vara engagerad utan att det tar över mig, tänker att det mål jag siktar mot är att bara få vara, vad nu det är för tillstånd.

Sommar i P1

2009-08-21T23:17:00.004+02:00

Sitter och lyssnar på Hanna Hellqvist´s sommarprat i P1 på tåget till jobbet. Det är ett bra och fängslande sommarprat i mitt tycke och förutom att jag känner igen mig, så berättar hon det hela bra, det löper utan att bli trist eller känns tillgjort.

En sak hon säger som fångar mig, något jag lägger på minnet, jag rycker det lite ur sitt sammanhang men hon hade ungefär fått följande påstående till sig.

-Varför är du som du är om du inte vill ha det som du har det?

Där kom kniven, jag kände den, rakt in i bröstet, oj, jomen det är ju delvis så det ligger till.

Alltså för mig, i mitt liv, att som jag sår får jag även skörda men ibland för att

fortsätta med metaforerna, tänker jag inte på hur frön sprids för vinden och verkar föröka sig,

det ingick liksom inte i min ursprungliga plan.

Jag är tex en extrem känslomänniska men jag vill inte dömas därefter, jag vill vara go och kramig

utan att någon missuppfattar det hela, jag vill få vara sann mot mig själv utan att jag skall betala

alltför högt pris ifall jag lever ut och är helt äkta och sann mot mig själv.

Som att ha och äta kakan kan det ju verka som, men så ser jag inte på det hela. Min fundering är

om det måste vara så självklart vilka konsekvenserna är? Om jag är yvig och flamsig, tar på folk,

skrattar högt, är ärlig, måste jag då automatiskt vara en dum bimbo, störande, något att skämmas för.

Att bete sig mer sylfidlikande och värdigt verkar vara melodin då istället, i alla fall om man vill få

den respekt som jag kan tycka skall komma av det man gör, om man ser sina medmänniskor, försöker

ge andra komplimanger, visa sitt gillande, göra saker bra vart man än är, på jobbet eller hemma eller på resande fot.

Sen om man gör det med den tantiga stilen, flamsiga eller sylfidliknade och svala personligheten bör

spela mindre roll. Kan man inte vilja vara som man är och även ha rätt att vara som man är

utan att ha det som man har det?

Känsla kontra i symbios med intellekt!!

2009-07-11T00:14:00.003+02:00

Om jag skulle måsta börja räkna för hur många gånger mitt känslomässiga intellekt börjat rusa så skulle jag få räkna tills jag dör.

Inget vi gör är annat än en kombination av vårt intellekt och vår känsla.

Vissa är bättre eller kan leva mer i känslolandet och några lever bättre i det intellektuella.

Jag kan många gånger försöka reda ut det mina känslor kommer att ta ställning till låååååååååång innan det har hänt. Det är för mig att jag intellektuellt tar ställning till händelsen på ett eller annat sätt.

En vän till mig har börjat träffa en ny tjej som eventuellt kan leda till något mer långvarit. Det är ett nytt förhållande som i dagarna definieras. Ändå har min vän intellektuellt vidtagit mentala åtgärder huruvida möjligheterna är, chanserna är att de kommer att tänka sig bo ihop om några månader…

Det är ju inte lite att gå händelserna i förväg men det är ju rätt naturligt för mig!!!

Givet att relationen blir mer allvarlig, exklusiv så kommer ju ofta att man spenderar i princip varje natt ihop, ju äldre vi blir ju mer rationella blir vi och oftare flyttar vi ihop av massor av ekonomiska skäl som minst som argument och som rationaliserar det hela.

Men…

Jag måste säga att min erfarenhet som drygt 20 åring med liknande beteende blir ju närmast kallad Glenn Close från farlig förbindelse… kaninkokerska.

Den tjejen har bråttom osv…

Men det är här inlägget går ihop med föregående.

Jag har bara tänkt mig in i situationen rent intellektuellt och förekommit vissa händelser innan de har hänt.

I de trevliga stug diskussioner och annat som kommer upp gäller det död, otrohet och allmän misär.

Men det gäller ju även saker som driven en framåt, som tankar på att flytta ihop, det är ju naturligt och problemet för många blir när man säger det innan alla inblandade har hamnat i samma läge.

Jag tycker det är så töntigt, men jag förstår det nu, oj vad jag måste ha skrämt många förr om åren…

För det innebär säkert att jag fått saker att låta som jätteviktiga då de inte är de minsta viktiga bara för att mitt intellekt kommit före mina känslor och därmed försökt skapa bra förutsättningar för framtiden medan andra uppfattat det som att det är det viktigast i livet och som att jag känslomässigt är enormt engagerad och där jag inte är de minsta mer engagerad än någon annan men jag går händelserna i förväg för jag är sååååå himla praktiskt och jag kan idag förstå att sånt agerande kan missförstås.

Men hey, finns det några unga människor därute som läser min blogg så hepp, förstår ni??

Allt är viktigast och inget är viktigast och intellektuellt kan saker fås att låta bra mycket mer än de är känslomässigt.

Känslomässigt har de kanske inte ens kommit hälften så lång som intellektet.

Jag skulle önska att jag levde mer efter känslorna, för känslomänniska som jag är så är många av mina agerande faktiskt intellektuella hur galet ni än kan tro det låter. Men genom att intellektuellt ha gått igenom hur min syn på död, otrohet, arbetslöshet och annat jobbigt står sig så är det ju tusenfalt lättare att hantera känslomässigt när det väl dyker upp, för det är ju inte helt otänkbart att många av livets vedermödor innebär lite sorg och lite annat jobbigt.

Men när det är pushigt, mot att driva någon annan mot något, ja då blir det lite Glenn Close över det hela alltför snabbt kan jag tycka!!!

Argumentationens dunkla skäl

2009-07-10T23:52:00.002+02:00

Detta och nästa inlägg lär ha vissa systerliga likheter.

Satt med svärmor i sedvanligt läge inomhus på stugan, hon i en av fåtöljerna, jag halvliggandes med ena benet utsträckt i träsoffan från gamla Ollas, dvs en av mangårdarna i Hastersboda, Föglö men numera placerad i svärmors allrum.

Samtalar om samma saker som kommit upp senaste 13 åren men med en helt annan ton, med en mer neutral ton och där inget känns lika infekterat eller känsligt längre.

Vi talar om släkt, vi talar om händelser och så kläcker jag ur mig att jag inte tror att hon alltid förstått mig men det är viktigt att hon vet att jag i en argumentation alltid har samma inställning...

Det är att allt är viktigt och inget är viktigt!!

Menar jag verkligen det blir frågan? Ja, det menar jag och när man förstår det, då förstår man mig säger jag.

Oj, vilket statement tänker jag därefter, det är stora ord, är all lika viktigt och inget?? Är jag aldrig mer personligt engagerad i en dispyt?? Vem försöker jag lura? Men utan att ljuga alltför mycket för mig själv eller andra så vill jag nog säga att faktum är… I en dispyt, en diskussion, en argumentation så är det så.

Visst finns det mer känsliga ämnen, men vid en uppenbar provokation så skulle jag inte reagera på det känsliga ämnet, jag kan typ stålsätta mig. Jag är inte fylld av prestige och stolthet och därmed så måste jag inte alltid få säga min mening om ett visst ämne. Däremot måste jag alltid få säga min mening om massor av ämnen. Hänger ni med?? Jag kan tycka något är extra känsligt eller behjärtansvärt och i en diskussion kan jag fångas med men mest på grund av diskussionen som sådan. Känner jag att någon fångat upp mitt särskilda engagemang i frågan kan jaga kyligt arrogant backa och låtsas som inget har hänt och att jag skiter fullkomligt i frågan för att få fram deras syn utan påverkan från mig.

Men allra mest i uttalandet menar jag att jag i en diskussion kan få det att låta som att det är lika viktigt för mig att man byter disktrasan regelbundet och vid minsta spår av lukt som pedofili. Hur galet det än låter för en del, för tro mig att det satt mig i klistret på stugan många gånger så är det lika viktigt och faktiskt lika oviktigt.

Ingen jag känner just nu vet jag är utsatt för pedofili och finner jag en odörluktande disktrasa slänger jag den vart jag än är hos vem jag än är!!

Hur menar jag nu? Jo att så fort jag stöter på ett problem är just det problemet eller den problematiken viktigast. Det innebär inte att allt jag skall göra i morgon är mindre viktigt, det innebär inte att jag prioriterar någon annat. Det innebär bara att jag ofta här och nu, just i diskussionen lever mig in i frågan som att det händer just här och nu. Min inlevelseförmåga känner inga gränser och därmed blir allt alltid viktigast och inget viktigast för det kanske inte ens har hänt!!!

Jag vet inte om någon annan än jag själv blev klokare just nu.

Men kort sammanfattat vill jag mena att jag kan få saker att låta som de är det viktigaste i livet för mig i en diskussion och ställer man det mot riktigt hemska saker blir det patetiskt. Men jag vill mena att ställer man de sakerna mot varandra blir det patetiskt, för skall man alltid rangordna mot det mest viktiga så blir inget viktigt.

Alltså blir allt viktigt!

Det känns som en bättre utgångspunkt än att vi skall skita i vissa saker bara för att andra måhända är mer livsviktiga men de kan dock vara lika levnadsviktiga!!!

Tjurig kontra envis

2009-07-07T20:35:00.002+02:00

I min familj så finns det två tjuriga personer och två envisa!! Hmm, vad skiljer oss åt då? Marginellt där med men jag anser att tjurighet är lite sämre än envishet om man måste gradera men allra mest anser jag att tjurighet tar sig litet annat uttryck än envishet.

Min son som är envis kan ropa Mamma, säkert 15 gånger utan att höja rösten utan att ändra något utan att entonigt ropa –Mamma!!! Jag kan bli tokig för det går inte bort, han kan hålla på hur länge som helst om jag inte svarar, börjar jag svara då blir det annat läge och då kan det gå lite hur som helst men det finns något där som är mer rakt, jämnt över envishet.

Tjurighet är mer bita ihop, kom igen, ska faaan klara det här, jag kan, jag vill. En massa pepp, men ger INTE upp!!

För den envise så pågår och föregås inte en situation av annat än att de bara gör, de bara är de bara vägrar.

Rationella argument och annat biter inte på envisa, de bara står solid fast i sin övertygelse om sin egen rättfärdighet, de ger sig INTE.

En tjurig person ger sig inte men kan hänga upp sig på detaljer och fastna där medan jag upplever att en envis person av hela sin inre övertygelse anser att de har den rättighet som de kräver eller hävdar eller vad det nu kan vara. Det är mer naturligt på något sätt.

En tjurig person kanske till och med skiter i om de står bakom eller verkligen vill det de påbörjat utan det blir mer principiellt, har man påbörjat får man minsann fullfölja.

Oavsett, i ett hushåll fullt med sådana människor är det ju ständigt en pisstävling skulle man tro, men så länge jag och barnens far inte tycker det är av vikt att mäta oss mot varandra så kan all kraft läggas på att fostra våra barn. För det är inte helt lätt när vi både beundrar och vill att våra barns viljestryka skall växa sig starkare och finnas där och samtidigt måste sätta gränser för det är ju ändå vi som bestämmer och så mycket mer är det ju inte säga om det, de skall absolut inte kontrollera oss och styra vår tillvaro men gärna någon annans en vacker dag ;)

Stjärnor förr och nu

2009-07-07T20:35:00.001+02:00

Sitter och ser på Bambi, Micke och Molle och andra äldre Disneyfilmer med mina barn. Det är färre reklamfilmer innan och det tar tusen år innan filmen börjar för eftertexterna kommer först, alla rösterna osv. Mycket är irriterande och som tur är kan man ju hoppa förbi men det finns en sak som jag gillar.

På nyare Disneyfilmer är det ju alltid rätt avgörande om vem som gör rösten till figuren, nu förtiden gör de ju även figurerna i filmerna efter röstens ägare vilket jag inte vet om det är en i längden god utveckling.

Anyhow, i förtexterna så står det ju vilken som är röst åt vilken figur och med nyare filmer får man sitta och gissa, för den texten kommer först i slutet.

Så jag undrar stilla, var stjärnorna viktigare, större förr eller vad har hänt? Är det en del av poängen att man skall sitta och gissa vem som är vem nuförtiden?

Hmm, jag kan omöjligt veta om stjärnorna var större förr men onekligen förd de med sig lite mer glamour och skimmer som det filter de sätter på Days of our lives när det äldre skådespelarna dyker upp i bild, ja Glamour och det finns tusen andra exempel också. Men det filtret tycker jag representerar den bild jag har på gamla stjärnor istället för att se oredigerade upclosebilder på Britneys celluliter i trashiga shorts och t-shirt.

Fördöma eller döma

2009-07-07T20:34:00.000+02:00

Ja, är det någon skillnad på att döma, fördöma eller bara tycka till om folk? Vi delar in människor, vi kategoriserar för att kunna identifiera andra och förhålla oss till dem. Vi generaliserar när vi ser och hör andra på gröna lund och på stan.

Men att döma, vilket man delvis gör när man generaliserar och uttalar sig om människor som man inget vet om, bara för att de väljer att stoltsera med sina Key West eller Florida t-shirt för att visa att de har råd att åka till Florida… Eller?

Är det då samma sak som att fördöma, var jag fördömande när jag uttalade mig om de där Floridasvenskarna? Jag tycker gränsen är hårfin och kan säkert vara föremål för många retoriska debatter på var gränsen egentligen går.

Jag skyddar mig själv med att hävda att så länge jag inte medvetet ser ner på dem utan just generaliserar och kategoriserar och ändå gör det lite med glimten i ögat är det ok, men så kan det ju vara att alla inte uppfattar den där glimten och vips så har samma uttalande blivit ett fördömande i någon annans ögon.

Så facit skulle vara kul ibland, så man kan förhålla sig på rätt sätt på rätt gång mot rätt människor… Eller? Nä jag gillar ju kaos, så jag föredrar att det finns utrymme för lite diskrepans och att vi är olika och har olika hangup´s så vi går igång på olika saker.

Spelade spel med goda vänner och där vi fick frågor typ, om våra karaktärer och trekanter, gick förbi, stöld, snatteri och annat man kan tycka att det finns massa moral men det som blev bästa och roligaste och största diskussionerna om var att jag nog kan ha backat in i någon bil någon gång på någon parkering och orsakat någon form av buckla i nummerplåt eller nått, jösses vad livat stämningen blev, för det minsann får man inte göra :D och inte heller rösta olika i riksdags, landstings och kommunalvalet, men ljuga, ja det kan man tydligen få göra ;)

Vad jag menar är att med att vi är olika och hänger upp oss på olika saker för något i vår historia har gjort att det blivit en viktig fråga för oss så får vi dynamik, men facit så sitter vi ju alla som den introverta utan personlighet som jag skrev om i förra inlägget och gud förbjude inte under min livstid!!!

Utan personlighet

2009-07-02T13:35:00.002+02:00

Har sökt upp några från Turkiet sommaren 1992, antagligen för jag är en succer på nostalgi, kan ju inte hjälpa det.

Men guud tänk om de inte minns mig, tusentals turister har säkert varit där och stannat och jobbat och som de haft en kanonsommar med!!! Hur skall just 1992 skilja ut sig för dem som det gjorde för mig??

Så går väl tänkarna, men så har jag självförtroende och hybris och tänker att det är klart att de minns mig, hur kan man liksom inte göra det? Hade jag varit en blyg viol, en vacker sylfid, en vän jungfru hade jag förstått om de inte gjort det, men när en tornado sveper in så är det väl lite svårt att missa den??? Så tänker jag också :D

Skämt åsido men visst känns det bra att de känner igen mig, minns mig, tycker jag är mig lik. Jag hoppas ju att min personlighet är så pass stark att det är den som gjort det, lägg till då min öppenhet och ärlighet så fick jag rätt bra och djup kontakt med många och höll delvis kontakt några år efter Turkiet via snigelpost innan tekniken som underlättar kontakter dök upp.

Men att vara social och vara en som man kommer ihåg behöver ju inte vara förenligt med öppenhet, det finns många som är väldigt stängda och döljer mycket inom sina egna väggar och som har svårt att anförtro sig åt andra.

Men tänk om man både är introvert och utan personlighet vilken mardröm tänker jag, hur ter sig livet för den personen? Är de det som jag skrev om som alltid sitter i ett hörn på en fest och som ser ut som de sålt smöret och tappat pengarna och sedan bara klagar på en urtrist fest??

Eller, vad liksom? Hur frustrerande måste det inte vara? Och vad är personlighet egentligen? För att inte ha en personlighet är ju också att ha en personlighet typ??

Att inte ha en personlighet är det att vara grå och trist? Ja det finns många fördomar hör ni som både jag och andra får lov att stå för.

Mindervärdeskomplex kontra överlägsenhet

2009-07-02T13:00:00.003+02:00

Ojämnvikt, det lider många förhållande av. Skrivit om det förr, många älskar mer eller kanske är mer för-älskad än den andre i sin partner.

Men det finns många varianter på det och att känna sig antingen förmer eller underlägsen sin partner är kanske ännu värre än att vara den som älskar mer.

Hur tokigt det än låter så är det även svårt för den som BLIR älskad mer, det låter förmätet kanske men för den personen finns alltid en sorg att inte kunna ge lika mycket tillbaka. Därav eftertrycket på att man kan älska mycket och starkt men kanske man känner inte samma beroende, pirr och annat som en för-älskelse ger. Man skulle önska att man kunde ge samma tillbaka och det finns alltid där tyst, som ett skimmer över ens relation.

Men när man antingen ser upp eller ner på sin partner då handlar det lite om andra saker än kärlek och är lite lättare rent praktiskt att ordna, genom att tala ut och jobba på frågan. Förälskelse är inte lika lätt att fixa om den inte finns där. Men oavsett om det är lättare att tala ut om ojämnvikt i respekt så verkar det ändå vara så mycket mer prestigefyllt och svårsmält än att det är ojämnvikt på grund av kärlek.

Jag hörde en farmor/mormor med 4 barnbarn sitta på tåget och guuud vad hon underbyggde att barnen var dåliga på ditten och datten. Ena barnet hade inte smutsat ned sig kl var 9:00!!! och farmor säger först att oj, vad duktig du har varit som är ren men SÅ måste hon tillägga att och trycka in i barnets huvud -Du som aldrig kan hålla dig ren!!

Varför var den sista kommentaren nödvändig? Andra exempel som jag hör är tex att Jocke inte äter svamp, mamman sitter vid bordet, Jocke sitter med sina kompisar Johan och Lars, Johan och Lars mamma severar maten och på tallriken finns svamp.

Jamen då skall ju Jockes mamma tala om för alla och påminna Jocke om att han inte gillar svamp, men si du, när Jocke sitter med sina polare så kanske han kommer att äta svamp, grupptrycket you know och genom att ständigt påminna och trycka in i barns huvud vad DE gillar och vad DE är dåliga på så blir det ju en grym självuppfyllande profetia. Why? Vad är det som gör att vi gör så, lägger till detta? Bort, bara bort med de dumheterna, vänta och se och beröm det positiva istället, kan vi inte ha det så?

Detsamma gäller våra partner, vi misstror dem, underminerar dem och berättar hur dåliga de är på att borra upp saker eller annat händigt, vi underskattar deras allmänbildning och deras sociala kompetens. Eller så ser vi upp till vår partner och undrar hur kan DU tycka om mig, älska mig, vara intresserad av mig?

Båda lägena är lika destruktiva och jag ställer mig frågande till varför det blir så? Ska inte alfahanen och alfahonan finna varandra? Träffade en sjuksköterska nyss som citerade Darwin, förvissa helt galet elitistiskt men idag råder det väl inget tvivel på naturens urval men vi gör allt vi kan för att motarbeta detta.

Hur tokigt det än låter där oxå så är inte inte mer kul att vara den som ens partner ser upp till än att vara den som känner sig mindervärdig. Båda skapar massor av skuldkänslor och ångest.
Jag vet av min egen erfarenhet att när jag varit i något av lägrena så har det ständigt handlat om min självkänsla som varit alldeles för låg och där mitt självförtroende ibland har löpt amok för att kompensera och så hamnar jag lite hip som happ och inget blir bra, det finns ingen substans.

Hela förhållandet går ut på en kamp att antingen komma ikapp eller jobba på att försöka möta sin partner så den inte känner sig underlägsen. Det finns sällan någon ro och vila i ett sådant förhållande och det är sällan man lever här och nu och bara är i ett sådant förhållande och genom att tala om för våra barn, pränta in i våra barn vad de är dåliga på så låter vi bara detta fortsätta pågå generation efter generation.

För oss själva kan vi ju hantera tänker vi, vi är sällan snälla mot oss själva, vi kan ofta offra oss men om vi tänker på att vårt barn skulle vara i samma situation med sin blivande partner hoppas jag fler än mig ryser till och börjar jobba för att öka våra barns SJÄLVKÄNSLA och vilja att pröva och försöka allt nytt!!!!

17 maj 1990 - Anna 18 1/2 år

2009-06-30T01:49:00.006+02:00

Känslor som bara tränger sig på. Hjälplös tar man emot. Hjärtlös ibland. Ett omen på att något inte är bra. På att något händer som man måste ta itu med.

Men känslorna är mäktiga. Den gör som den vill, tyvärr går den ej att styra. En dag i sänder, men när man vill blicka över hela livet...

Ta livet som en utmaning då, men icke sa nicke. Allt går i en cirkel, snurrar runt oändligt många varv runt himlavalvet.

Var dag börjar bli den andre lik. Tänk om jag skulle försöka sträva mer efter ensamhet. Ta det lungt, rå om mig, sitta hemma, läsa, vila, skriva istället för att svassa runt på city?. Vad ger det?

Nu har två vänner flyttat till Stockholm, en annan sticker till hemavan i sommar. Vän och vän, men kompis likväl.

Andra har stadigt sällskap. Jag skulle vilja förändra i lägenheten men det kostar pengar vilket jag inte har.

Nu är det snart fest i hela umeå, brännboll nästa helg.

Saknar värme och gemenskap. Tycker det börjar kännas viktigt. Är väldans less på att gå ut. Köttmarknad, alltid de samma personer som går ut.

Folk går hem med nya vänner varje helg. Tur man inte är fullt så lättfotad. Skämt åsido, nog har det blivit en hel del men det har jag skött snyggt.

Saknar X kunde vara roligt att ha honom här i Umeå.

Jag saknar nog ordentligt många men man kan nog inte få allt här i livet. Men tänk att jag är vän med så många av mina fd, utan de skulle nog livet te sig ganska tomt.

Kärlek är viktigt. Men innan jag skall kunna binda mig mig måste det kännas väldans rätt. Nog skulle, nog kan jag få värme och närhet. Det är bara ringa till den ena eller den andra. Men jag skulle vilja ringa till någon som är min. Ring och säga att jag älskar dig, jag tycker så väldans mycket om dig.

Skriva en liten lapp, ge någon blommor och få lika mycket tillbaka. Någon för vilken jag är dennes. Någon som någon älskar tillbaka lika mycket.

Tänk så underbart att vara kär och galen, saknar det så otroligt mycket.

Tänker tillbaka på hur det var på cirkusen. Där är det möjligt att vara kär. Men jag tog lärdom, aldrig ska vi vara så långt ifårn varann. Älskande som är åtskilda lider nå ohyggligt hemskt.

Klockan lider det blir sent omsider. Nog har jag ett ordspråk som räcker till men jag tycker det spelar ingen roll för det är jag. Nog, jag pratar alldeles för mycket ibland. Fel kan det bli men vad gör man åt det?

Love or don´t. Just as simple as that. Simple Minds, enkla tankar är ju oxå ett namn på en gruppp. Men tankarna är nog många gånger kanske enkla men betyder så väldans mycket.

Allt handlar slutligen om kärleken. Nog så sant som aagt, vad gör vi välan åt det?

Vi lever och förälskar oss egentligen alldeles för ofta. Tänk om man kände starkt och äkta kärlek för ens "första" kärlek som höll i alla år, vilken lättand det skulle vara.

Telefon ring, ring och låt det vara någon som håller mig kär.

Analys och eftertanke

2009-05-27T18:30:00.002+02:00

Fick en insikt idag, det roliga är att jag vet inte om jag fått den förut och om jag fått den förut så är säkert den insikten jag fick idag en vinkling av just den insikten jag kan ha fått förut. För insikten gick just ut på att jag hela tiden hittar en ny vinkling och så tror jag att jag nått en ny insikt men förmodligen inte.

Varianter på teman osv har jag bloggat om tidigare. Men hur tar jag hand om mina insikter? Inte så värst bra, för jag vet inte riktigt vad meningen är med att ha insikten, det är inte alltid jag efterlever och förändrar saker.

Det är som att själva insikten är nog, att jag vet om att jag kan göra bättre eller andra val, att jag är medveten om den handling jag gör. Men det är inte alltid jag väljer eller utför den bästa handlingen. För mig är vetskapen om att jag hade kunnat göra ett bättre val lite grejen, även om jag ändå gör på ett annat sätt.

Det hänger lite ihop med när jag bloggade om barn och hur vi föräldrar kan skapa en bra grund på. Om man har valet att bli det mesta men ändå väljer att lägga ribban lägre är det en enorm skillnad mot att inte kunna välja alls utan bli hänvisad till en nivå eller ett yrke och där men hellre velat ha ett yrke som krävt lite bättre betyg eller dylikt.

Jag hamnar så ofta i lägen där själva utforskandet är lika stor del som själva poängen och när man kommer till poängen så känns det som ibland att den är betydelselös, den används inte, den efterlevs inte, men nu har jag vetskap i alla fall, lite om nått, vad det än är.

Enkelhet efterlyses

2009-05-22T14:59:00.002+02:00

Någon som har bättre kolla än mig får väl rätta mig där jag har fel, verkar som att min självinsikt är oklar. Den är i alla fall under granskning just nu.

Spontan och en vilja att göra saker har alltid varit lätt för mig. Alltså då menar jag om jag får ett förslag att göra ditten eller datten så är det bara på med kläderna och dra. En fest i någon stugan långtbort i ingenstans, paddla kanot eller åka madrass i bräntbergsbacken (liten,liten knöl i Umeå för slalomåkning).

Jag gillar äventyr, jag gillar att göra saker och är det inget annat konflikterande bestämt så gör jag det, åker. Innebär det en resa på 10 mil så det heller inget problem.

Större problem hade jag när jag var yngre och något hade planerats. Gick inte planerna som det var planerat så rev jag upp himmel och gjord. Livet gick under och min kontroll var ur funktion och jag hade svårt att förhålla mig till det nya. Sen som jag sagt tidigare så går det fort över men just där och då är jag förkrossad, otröstelig, livet är slut. Den chock jag fick och även Mattes familj första gången vi missade färjan till stugan eller från stugan, vem vet. Men herregud vad jag skulle vilja slippa det minnet och händelsen för den delen.

Det är även jättestor skillnad, eller var stor skillnad om jag fick veta om att planerna gått i stöpet ett tag innan, det kan räcka med några timmar så då fanns det möjlighet att reparera skadan.

Idag så har jag missat hur många färjor till stugan som helst och med åren inte något större problem med att hantera den typen av besvikelser. Senast i onsdags inträffade det hela och klart det var inte optimalt men inte hela världen heller. Det kommer fler dagar, livet är långt.

Att ställa upp för mina vänner har varit givet och att resa långt eller så för den skull har aldrig varit ett problem. Jag ser inte det jobbiga i det hela. Jag ser sällan det jobbiga i sådana saker. Jag kan sova i bilen om jag bara har sovsäck så man inte fryser. Finns det ok förutsättningar att klara av det hela så kör jag på.
Det går sova i bilen utan sovsäck också men det blir en mycket jobbigare upplevelse om man ligger och småfryser hela natten.

Finns det hjärterum finns det stjärterum! The more the merrier!

Tyvärr är inte alla likadana och det krockar rätt ofta. Har några i min närhet som kan få hjärnsläpp om en fest flyttats 5 km. Dag, tid eller annat är inte ändrat bara den geografiska riktningen de skall bege sig. Nämen då får vi tänka om.

Många som ser hinder och att saker är jobbigt, svårt att få in. Jag är uppvuxen med den attityden. Det är hinder, hinder, hinder, det kan regna, på fråga om vi ska på bio, får man det att låta som ett besvär vilken film man skall se. Alltid framhäva det negativa i sådana situationer. Busstider är dåliga, tiden är knapp. Man försöker leta hinder också, finns verkligen rätt grejer osv. Istället för att bara gå och kolla om man har det man behöver eller åka och köpa det man behöver.

Voilà säger jag om det. Vill man något så har man alltid tid. Vill man inte så har man aldrig tid. Det är inte svårare än så, tveksamt till hur många som skulle tacka nej till något som de är intresserade av, då är tiden inte lika knapp. Då kan man prioritera.

Problemet för mig då är att varför kan man inte vara rak och ärlig eller vet dessa människor inte om att de visar på hinder istället för att svara på frågan? Har de inte riktigt koll på hur de fungerar eller vet de inte om att de inte vill än? Vad är det som gör att de rabblar en massa skäl som kan förhindra det hela, skäl som jag lätt krossar då de går lösa?

För att allt är så jobbigt? Eller för att det är inte värt det?

Just otydligheten lämnar öppet för tolkning, vill man detta om hindren röjs? Eller är hindren ett förtäckt sätt att säga nej?

En annan sak som hindermänniskorna bidrar med för mig är att det finns inget positivt i det hela, det är bara dålig karma raktigenom. Att varje förslag som de får är att det låter som att man har besvärat dem. Är det bättre då att de aldrig får frågan? Njae den gubben går inte den heller utan då får jag höra det, att de aldrig blir konsulterade.

Konsulterade för att dividera hinder?

Snacka om att både ha och äta kakan.

Som sagt vi är olika och jag är inte bättre antar jag åt mitt håll, jag vill maximera varenda situation, jag vill få ut så mycket av vare tillfälle att det i sin tur har tidigare skapat problem främst för mig själv då jag inte vilar så ofta som sig bör. Men även för andra som "måste" följa med i samma tempo.

Det jag känner med de som ser hinder är att deras upplevelse måste vara av någon form av extraordinär händelse för att de skall entusiasmeras. De gör å sin sida inget innan de vet att det blir toppen. Men vilka garantier har man på det liksom? Nästan aldrig, det blir delvis vad man gör det till och den inställningen man kommer till händelsen med.

Jag hatar verkligen bortkastade dagar när man bara degar, är lite halvbakis och inget händer åt något håll. Jag åker inte och gör något, tar inte en promenad, städar inte, leker inte med barnen och vi äter typ skräpmat.

Hatar, hatar, hatar verkligen sådana dagar. Till vilken nytta var en sådan dag? Därför försöker jag skapa lite tvång på mig själv att göra saker, boka upp. Men enligt föregående inlägg så är det inte så många som har lust att boka upp längre och när man håller allt löst så blir det oftast inget för man har det ju rätt skönt där i soffan med mjukiskläderna.

Det finns andra saker jag ser enkelt på. Som om vi inte trivs i Ramstalund eller vill sälja huset. Jamen då gör vi det. Vi är inte kopplade till huset på det sättet. Det är ett jättefint hus, speciellt och annorlunda och vi trivs jättebra men det är ett hus, ett hus och det som är inuti huset det är vi. Det är vi som skapar vår miljö genom hur vi har det hemma och den stämning som finns i huset. Det är inte exteriören eller så som gör det hela. Det är vi så därför tar vi med oss det till nästa hus. Det är bara att sälja inte mycket mer med det.

Man måste chansa för att kunna veta vad som är rätt. Man har tyvärr inte de garantierna på förhand. Ni som har de garantierna får gärna dela med er isåfall...

Många sådana saker som är svåra för andra har jag och Matte haft lätt för. Kanske för att båda haft många uppbrott i livet och det finns inget annat logiskt sätt än att gå vidare. Nostalgisk kan man va men det får inte överträffa logiken när det gäller rationella beslut.

Jag efterlyser mer enkelhet, att se på saker själv mer enkelt, jag misslyckas på många fronter, jag skall bara identifera dem och korrigera dem. Jag efterlyser enkelhet hos andra i alla fall de som ser hinder, om inte annat så efterlyser jag tydlighet.

För med enkelhet kommer en mer positiv vibb, entusiasm och bra energi oss alla till godo.

Sejfa upp tillvaron

2009-05-21T19:41:00.000+02:00

Tycker vi är allt fler som har svårt att ta det där riktiga beslutet om vad vi skall göra. Det gäller väl i stort, jag upplever det som ett allt mer förekommande i allt vi gör, jobb, boende, familjesammanhållning och evenemang.

Inlägget här gäller mer bara vad vi skall hitta på nästa kväll eller till helgen. Vi är många som börjar vara trötta, alla kommenterar att det är mycket nu och hur går det när ett helt samhälle kraschar?

Jag har nått nivån med mina vänner och de flesta kompisar att man kan vara väldigt öppna och ärliga idag. Det finns oftast en färdplan när vi skall ses eller höras. Men det finns inget krav eller måste längre. Förut när jag var yngre så var det heller inget som kändes som ett måste för någon annans skull än min egen. Jag ville ha kontakt av något skäl, prata eller hitta på något.

Idag är det galet mycket och vissa dagar blir verkligen inte som man tänkt sig, och då känns det rätt skönt att kunna ställa in fikat man planerat eller dylikt.

Jag har skrivit om det förr tror jag i alla fall att vi är många som tittar på telefonen för att se vem som ringer och beroende på tid och sinnestämning väljer vi att ta det sen. Har vi missade samtal likaså, vi ringer inte upp direkt och även sms har börjat att hanteras så.

Ibland kan det ju vara så att den som ringer bara har en enkel fråga och får man veta det på något sätt via FB eller sms,jamen dåså då blir det så mycket lättare att ringa upp för man har även då inneboende rätten att snabbt avsluta.

Men vi halvbokar med en massa människor och det kan bli att det allt som oftast inte blir något alls. Genom att gardera oss så blir det lite som den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket.

Visst vore det skoj med att grilla, en afterwork eller parmiddag hemma hos någon och sen så, vips sitter i alla fall jag hemma i soffan utan något alternativ.

Men att planera upp en massa kvällar och helger är även det för mig och de jag pratar med ganska stressfyllt. Det är en dubbelsidighet som inte är helt enkel att få ihop. Vill inte låsa mig men heller inte sakna alternativ just den där kvällen man har ork och lust. Men det är även jobbigt att ha något uppbokat då mjukisbyxor och soffan hemma lockar som mest.

Därför kan jag avundas de som bor i radhusträsket, hmm jag är bara dryg, tycker faktiskt det verkar mysigt med den typen av boende. Där finns alltid någon granne inom en liten distans där babyvakten når som man kan hitta på något med.

Vi har ju valt ett annorlunda boende lite för oss själva och får därmed även ta konsekvenserna för detta.

Det är väl även mitt inneboende behov av förändring som gör att jag vill träffa massor av olika människor regelbundet för att få stimuli på alla plan. Som sagt den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket.

Min spaning är dock att vi alltmer har svårt att riktigt bestämma, det finns oftare idag än förr ett skimmer över att det är ok att ställa in, men som vanligt är det något jag får fråga mina föräldrar om hur det gick till på det glada 70-talet.

Favorit i repris

2009-05-20T16:55:00.002+02:00

Kom över en händelse över ett inlägg från förra året!
Tyckte det kunde vara bra att påminna både mig själv och andra om följande.
Det gäller både vänner, kollegor och partners!

Respekt! Kärlek! Förtroende!

I och med att jag och Matte träffades fanns det något nytt i relationen som jag inte riktigt varit med om tidigare.

Jag fick och gav respekt, fick och gav kärlek, fick och gav förtroende.
Får och ger man dessa tre så blir allt annat så enkelt.

Ingen behöver hävda sig, båda är kompromissvilliga, lyhörda och engagerade. Ingen älskar och kräver mer, ingen behöver vara missunsam och jämförande.

Ge kred och framhäva andra

2009-05-17T18:37:00.002+02:00

Många har svårt att dela med sig till den som det bör.

Om jag får hjälp med att ta fram viss information på något sätt så tar jag alltid och nämner den personen. Att ens för en liten stund försöka låtsas som att det inte finns någon annan som bidragit känns helfel.

Men tyvärr många gör så, många tycker att det är de vi har att tacka för typ allt, de kanske till och med tror på det hela, why not.

En tillvaro där alla skor sig på alla skapar en mindre bra miljö och där oviljan eller i den egna jakten på bekräftelse nästan tvingar alla att spela samma spel kan bara vara av ondo. Även om man skulle vara lite lagd åt hållet att framålla andra så går det inte för den du framhåller kommer att hugga dig i ryggen och det enda som är rent i det läget är ditt samvete.

Personligen tycker jag det är pinsamt helst när man står brevid personen man hjälpt och den inte erkänner dels att hon/hann fått hjälp och ännu hellre varifrån de fått hjälpen inför andra.

Just konsten att framhäva någon annan är ett enormt bevis på självkänsla och en förståelse att om vi behöver varandra och kan dra nytta av varandra och lyfta varandra.

Alla behöver bekräftelse i någon form så varför inte bara ge varandra det då där det lämpligtvis är en självklarhet.

Energitjuv

2009-05-17T18:11:00.005+02:00

Jag fick den hemska obehagliga självinsikten att jag är en energitjuv i torsdags.
Det har verkligen gått mig helt förbi, att jag är jobbig, att det är svårt att argumentera mot mig och att jag kan pressa människor i den dialogen det visste jag ju.

Men att man i vissa lägen skulle kunna kalla det energitjuv har aldrig fallit mig in. Men helt klart är det ju ett sätt för vederbörande att se det hela. Jag som ger så mycket, jag ger av mig själv, jag delar mer än gärna med mig av all kunskap jag har. Jag ser dig och jag vet allt om dig, jag lyssnar och jag tänker in så många människor jag bara kan om det är en föreläsning eller något annat så att så många som möjligt skall kunna ta del av det braiga som jag får.

Jag ger komplimanger, jag tröstar, jag kramar och jag är kärleksfull, omtänksam och uppmärksam.

Hur gick det till att jag blev en energitjuv? För mig är ju diskussioner något energigivande, kanske en lite stund är jag helt matt, uttömd beroende på kontext och innehåll i diskussionen. Men för mig är det bara en källa till mer kunskap om en sakfråga och om dig som deltagit i diskussionen. Det är stimulerande och jag har nya intryck, mer information att ta ställning till, analysera mitt förhållningsätt gentemot frågan och gentemot dig.

Vända och vrida på massor av alternativa tankar och sen komma till en slutsats om hur jag skall agera och hur jag förhåller mig.

Men hepp, alla tycker tydligen inte det är lika kul, de om inte gör det känner sig pressade och kan till och med inför bara tanken att dryfta något med mig känna motstånd. Ni vet de där som man nästan hukar sig för rent fysiskt tydligt inför personen när den kommer och skall fråga något.

Tydligen är jag en sådan person. Självinsikten kan vara ruskigt dålig för jag har inte rikigt fånat upp energitjuvkänslan. Jag har inte sett någon huka sig direkt, kanske för att jag är rätt glad som person och kommer in med en positiv öppning men sen... när själva ämnet tagits upp så sitter de där med skägget i brevlådan som lät mig kliva över tröskeln.

Herregud, den självinsikten hade jag gärna haft för en massa massa år sedan.

Detta gör i alla fall att jag funderar lite på hur jag nu vill förhålla mig till behovet av svar på frågan varför i varenda samtal som jag deltar i.

Som sagt min förmåga att se även mig själv ur många synvinklar gör ju min resa så mycket lättare än många andra som bara går hem och tycker att Anna, den där tjejen är jobbig hon! Som inte ser sitt bristande underlag i diskussionen och som inte ser sin roll kontra innehållet i samtalet.

Jag har ju för länge sedan förstått att människor inte fungerar så och är lika självanalyserande och försöker se om de kunde gjort eller sagt saker annorlunda. Men att man kunde ponera ett antal scenarior hade jag hoppat på att människor skulle göra lite oftare. Att människor mer skulle reflektera över sitt eget bidrag även om det inte är med inställningen att de vill lära sig och göra det bättre nästa gång trodde jag var given. Att man ändå förstår att man är subjektiv i situationen och att objektivt försöka titta på vad som hände kunde vara intressant var för mig en självklarhet.

Men tydligen funkar man inte så, tydligen är det inte intressant och då är det ju himla dumt av mig att i alla år hoppas och tro att man kan få upprättelse eller ens en konstruktiv dialog om den föregående dialogen och vad som eventuellt gick fel. För i de andras ögon är det bara jag som varit sådär jobbig igen!

Som sagt de gör det enkelt för sig, och varför skulle de inte göra det? Kan avundas dem en stund men för mig är jag helt övertygad att om jag kunde få välja att göra om allt igen och så skulle jag göra som jag gör 100 av 100 gånger för att det är lite väl enkelt att bara skylla på andra.

Varför

2009-05-17T17:42:00.004+02:00

Jag måste alltid förstå varför, det är källan till allt och först då kan jag förhålla mig till det hela.

Varför är det så?

Se ni, jag kan inte ens där och då låta bli. Det är det som fått mig att gå i polemik så många gånger. För jag kan argumentera och exemplifiera och om den som har en annan synvinkel eller helt enkelt bara inte är såld på min idé eller mina råd inte kan göra samma lika. Det vill säga kunna motivera sina åsikter, sitt förhållningsätt på ett tydligt verbalt sätt och med konkreta exempel så blir det svårt att övertyga mig.

Det är för att jag inte tror att de är övertygade själva. Om man inte kan definiera för sig själv och inte kan definiera inför andra det man vill, tänker och tycker så har jag nog tagit det som att man försöker göra det lätt för sig och att man bara vill hitta ett enkelt sätt att dra sig ur något.

Ett sätt som inte fungerar på mig och de har inte några ytterligare argument att tillägga och då sticker jag in min dolk och helt sonika informerar vederbörande att då är det de säger inte genomtänkt och något att ta på allvar.

Jag kan förstå om folk blir provocerade, jag kan förstå att jag hamnar i polemik. Det har bara så länge varit helt främmande för mig att man inte kan motivera sina handlingar och åsikter. Genom åren har jag alltmer förstått att det är jag som är outsidern, det är jag som gör saker annorlunda.

Jag är så himla klar med vad jag känner, tycker och tänker. Jag gör vedertagen research när det gäller och jag har så lätt att förhålla mig till fakta som komplement till tankar och idéer.

När man är som jag så himla klar över vart jag står, gud vet varför jag är det, det vore intressant att veta, men när man är så klar, är det väldigt lätt att i alla nya situationer snabbt analysera dem och mitt förhållningssätt gentemot det nya.

Det är provocerande att jag så tidigt kan uttala mig om något nytt eller en händelse som inte skett men eftersom jag tänker i flera led samtidigt, analyserar ständigt mig själv och ser saker ur flertalet synvinklar hela, hela, hela tiden så är det inte så svårt, det är inte ens tillstymmelsen till svårt.

Jag har lätt att finna orden i en diskussion, i ett samtal och som jag nämnt tidigare så har jag lätt för att bekänna färg, jag är ärlig och säger vad jag känner och tycker.

Men som utgångspunkt för allt detta agerande är det hela tiden en stor fråga som driver mig och det är just varför. Denna varför, om jag var motorintresserad skulle jag kunna hur varenda liten bult var uppbyggd och vilken funktion den fyllde för att motorn skulle fungera, gå sönder, bli bättre.

Nu fungerar jag på samma sätt som motorfantaster men jag förhåller mig till känslor, tankar och idéer.

Det är väl det som gör det lite annorlunda. När det gäller motorer så finns det nästan ett facit, det finns manualer och det finns den logik som man kan luta sig mot. Hur kraft och effekt kan ställas mot varandra och en massa teknik därimellan som man kan visa på rent matematiskt att si eller så kan man göra.

Jag menar nästan helt sonika att man kan applicera samma lika på relationer. Jag säger inte att jag har facit men det finns rätt tydliga vägar att gå och deras inneboende konsekvenser, bra eller dåliga sådana.

Detta varför är viktigt för mig och nu går mina funderingar på om det rent strategiskt för mig själv skulle vara bättre att inte hela tiden söka denna kunskap. Jag har nyss börjat snudda vid idén och är inte helt såld men inser att det kan vara gångbart i framför allt arbetslivet.

För den mest skrämmande insikten av detta fick jag i torsdags och det är att jag är en energitjuv.

Lättförälskad

2009-05-17T12:37:00.002+02:00

En bloggkommentar på ett blogginlägg blev ett eget inlägg där min kommentar på det blev detta inlägg...

Snurrigt, här är det jag svarade på

När man träffar en ny vän av samma kön, för mig som kvinna när jag möter en annan kvinna kan jag bli väldig uppfylld av henne, jag är i princip kär, förälskad, jag vill vara med den personen jämt, tänker pratar om henne hemma. jag tycker om att ta på msk och jag vill ta på min nya vän hela tiden, kramas.

Pratar till alla om hur lika eller olika hon och jag är, hur mkt relationen ger osv.

Det är en ny person, en intressant person som också är intresserad av dig. Så du får både nya intryck och får ditt ego tillfredsställt samtidigt.

Med din partner är går livet sin gilla gång och just nu är det kanske lite extra tråkigt.

Vari består skillnaden när du träffar en ny "vän" av motsatt kön? Jo, det blir en intressekonflikt för här kan det också leda till sex, det är svårt att veta var den intellektuella förälskelsen och egots uppfyllnad tar slut och vart den egentliga sexuella attraktionen tar vid. Det är också konstigt för din partner kan ju bli svartsjuk på ett mer legitimt sätt.

Är det en ny kompis av samma kön så kanske din partner är glad för din skull för den ser att den nya vänskapen ger även er i ert förhållande något.

Men om den nya vännen är en av motsatt kön finns även risken att din partner skall förlora dig och därmed antar jag skillnaden för din partner och därmed också skälet till svartsjukan och ditt behov att vara mer dold med själva relationen.

Det är därför du intellektuellt efter ett tag inser att din nya "vän" och du inte skulle passa ihop, förälskelsen svalnar något.

Det är även däri skillnaden ligger i varför du valde att gå längre och bilda familj med din partner. För att hon/han gjorde skillnad en gång i tiden. Du har mött många som din arbetskamrat som du blivit förälskad i innan du gick in i din långa fasta relation och valt bort dem rätt fort då också, ibland innan sex, ibland efter.

Så intellektuellt och sexuellt och massor av andra skäl tyckte du din partner var något att satsa på. Om det finns möjlighet i ert förhållande, kanske inte just nu, men om ni pratar ut så kanske du nästa gång kan vara mer öppen med din nya romans, vän, förälskelse, bara genom att vara mer öppen så dämpas några av de blinda förälskelsekänslornas dolda fällor och det kanske till och med är en person som du kan behålla som vän en längre tid för att det ger dig och den personen så mycket och samtidigt så vinner ditt förhållande på det?!

Skyldigheter och/eller ansvar

2009-05-17T09:43:00.004+02:00

Har fått fråga sprungen ur inlägget om Valfrihet:

Det skulle vara kul att höra mer om vad du tycker om det du kallar skyldigheter i ett förhållande. Jag antar att ett annat ord för det är ansvar?

Den frågan var även delvis aktuell under fredagskvällen som gav inspiration till föregående inlägg.

Om jag spinner vidare på begreppet respekt så är det där som rättigheter, skyldigheter och därmed ansvar i ett förhållande formas.

Jag tror inte de frågorna får så står plats i ett förhållande om respekten är på en jämn balans. De frågorna löser sig av sig själva för båda vill ge och ta för den andre. Båda vill låta den andre sova ut när den behöver det, det behöver inte vara någon varannandagprincip om vem som stiger upp med barnen som bevis på att det är rättvist.

Idag gör jag mer, någon annan dag gör du det. Sen kommer de där dagarna när båda är skittrötta och stressade och det blir lite gnabb, höjer rösten och ifrågasätter och säger att jag alltid får göra allt, och du gör inget!! Känslan av trötthet och vanmakt över tillvaron är så stor att allt känns oändligt och att jag står så ensam så ensam med sådana bördor och måsten.

Det måste man se där och då ganska snabbt att shit, det är ju inte realistiskt det jag nu säger, jag gör det för att jag är trött och stressad. Det är inte så lätt att komma på sig själv där och då och ännu svårare blir det om ens partner mår på samma sätt samma dag. Då är ingen av oss stark och kan säga att den andre är orealistisk och att man kanske tog i lite för mycket.

Har man då en jämnvikt och balans sedan tidigare så blir det inte så stor sak, rösterna dämpas rätt fort och båda inser att de är trötta och vi tar det här sen. Eftersom känslorna var sprungna ur just det mötet och tröttheten i samband med kanske en jobbig arbetsdag så kommer aldrig SEN, för det finns inget att prata om.

MEN om man inte har jämnvikt och balans sedan tidigare, då blir det en helt annan femma, då läggs denna händelse till alla andra händelser och risken att man tar upp gammalt skit då den andre partner kommit tillkorta förr, snart bråkar man om saker som hände för 4 år sedan och det enda den här konflikten handlade om var att någon glömt köpa något viktigt när de handlade, typ kaviar. En skitsak helt enkelt.

Så min skyldighet i ett förhållande är att förstå min partner, kanske veta vad som är viktigt för henne/honom och då göra den saken, så att min partner känner sig sedd. När min partner känner sig sedd så känner den sig lite mer respekterad. Min skyldighet är att komma ihåg vissa saker som är viktiga för min partner, som visar på att jag har lyssnat. Saker som är betydelsefulla, är familjen viktig, dvs ursprungsfamiljen så är det din förbannade skyldighet att följa med hur illa du än tycker om farbror Kent eller dylikt. Du gör det för din partner. Med åren kommer din partner att tycka att och känna att Du inte behöver följa med, jag vet att du inte trivs så bra och vill du slippa är det helt ok och mena det när hon/han säger det.

Det blir en växelverkan där partner tillslut inser "uppoffringen" du gjort av kärlek och respekt. Hur lång tid det tar, hur många år det tar att komma dit, är inte intressant för är det det man har som fokus så kommer det inte att bli ett bra upplägg ialla fall då räknar man bara dagarna tills man slipper. Utan gå in med hull och hår i din partners behov. Om din partner gillar katter så lär dig några raser då, du behöver inte få samma intresse själv men ge lite, visa på att du är intresserad av det din partner är intresserad av.

Vill din partner prata, så låt din partner prata, ta dig tid, visa att du lyssnar. Det innebär inte att du behöver göra allt din partner tycker att du skall ändra på dig själv utan det innebär att du i alla fall visar att du är beredd att lyssna på argumenten, ta in dem och reflektera om det finns någon sanning i orden och dina tillkorta kommanden och säg att jag hör vad du säger, jag skall fundera på det hela och försöka. Mer kan man inte göra, men din partner känner sig sedd.

Dina rättigheter är desamma, dina rättigheter är att vara dig själv, ha ditt liv, dina intressen göra det som känns bra för dig. Men här är det också så lätt att man går ut på krogen eller åker på något event bara för att det skall vara så, jag skall minsann visa att jag kan göra vad jag vill attityden. Stopp säger jag om det, gör det DU vill göra, om det är att vara hemma med familjen va det då! Gör inte saker bara för att din partner gör saker, ni är olika, låt er vara olika. Gillar en att flänga runt på stan på massor av teatrar, utställningar mm och du gillar att vara hemma, spela städa och läsa någon tidning, GÖR det då!

Dina rättigheter är att du också skall få respekt tillbaka och samma engagemang av din partner i saker som är viktigt för dig.

Med ansvar kommer då att se till att så sker enligt ovanstående. Man har ansvar för att familjen skall ha mat på bordet och gemytligt hem. HUR man får mat på bordet och gemytligt hem är hur ni lägger upp arbetet i er familj. Kanske skall man börja med att identifiera vad den andre gillar och ogillar i hushållsarbetet och sen försöka dela upp det??!!

Men jag tycker det är fel fokus, för om båda känner respekt så blir inte hushållsarbetet ett problem för du har redan dammsugit för att din partner som brukar göra det skall få komma hem en fredag och bara känna sig fri. Du gör saker din partner normalt gör i er uppdelning för att du vill glädja och visa på att vi är två om helheten och vi hjälps åt och genom att dammsuga åt dig så förväntar jag mig att du gör samma lika åt mig en annan gång.

Har man den typen av inställning så är inte det längre ett stort problem. Men visst kommer alltid hemmets arbeta att vara en källa till mindre konflikter för det är jobbigt som heltidsarbetande småbarnsförälder att orka med allt. Men konflikterna kan se så olika ut och handla om den nu uppkomna saken eller så kan man väva in årvis av problematik i samma konflikt.

Tyvärr så tror jag inte att alla gjort samma val på samma insiktsfulla sätt som jag gjorde med Matte så tyvärr tror jag att en del måste göra det valet lite senare i livet och då med en helt annan typ av konsekvens, barn som kan fara illa. Här kommer min hybris in och därmed att jag låter som kategorisk men risken att barn skulle fara illa var för mig ett av de allvarligaste skälen till att jag gjorde valet innan. Därmed inte sagt att det är försent för barn far illa i förhållanden där föräldrarna inte synkar också. Men gör ett val, lär er leva med er partner på nytt, ta nya tag och se inte tillbaka.

Respekten i ett förhållande

2009-05-17T09:29:00.003+02:00

Jag är som bekant lite bestämd i mina uttalanden och det kan få andra som gör annorlunda att känna att de gör fel. Jag låter fördömande och jag låter som att jag äger sanningen.

Tidigare har jag inte brytt mig så mycket om hur andra uppfattar det hela eftersom det varit viktigt för mig att stå för det jag gör och det jag tycker är rätt. Men idag skulle jag väl säga att jag tonat ned emfasen något. Jag säger samma sak, men lämnar lite mer utrymme för att det kan finnas alternativa vägar att gå.

Varför denna emfas då? Jo, för jag tycker ju att mina idéer är bra och jag mår bra i det som denna fråga gäller, mitt förhållande. Jag har haft problem som alla andra i mitt förhållande men jag kan lugnt säga att jag aldrig haft problem av den typ som vänner och bekanta har med sina partners.

Oftast handlar de problem som jag hör talas om, om bristande respekt. Man känner sig inte respekterad av sin partner och då börjar allt möjligt löjligt smått bli viktigt. Det är ju ett sätt att försöka ta tillbaka makt eller balans när partner träter och tvingar sin andra hälft till familjemiddagar eller klädbytesdagar eller vad det nu kan vara.

MAN ska VA TILLSAMMANS på allsköns evenmang för det blir då ett bevis på kärlek, DU offrar DIG för mig, du går på Monster Jam i Globen eller dylikt. Då vet jag att du älskar mig.

Om jag känner mig respekterad och mår bra i mitt förhållande kommer man nästan aldrig i sådana situationer där ultimatum och den typen av uppoffringar behövs göras.

MAN gör det man tycker om, respekterar man sin partner följer man med ibland, ibland inte på den andres intressen. Vilken mängd energi går inte åt att först förhandla om evenemanget där ultimatum ställs, man åker, en är lite negativ och förstör mest för sin partner. Vad är vinningen för den som "tvingat" jo, att man på något sätt tycker det blir rättvist, men det är ju helt fel rättvisa och den är ändå inte en god rättvisa som man mår bra av utan en rättvisa som gör att man kan rättfärdiga att fortsätta leva med den man har exempelvis sina barn med för alternativet, uppbrott är för stort och jobbigt att tänka på eller ta.

Tänk istället om båda då fått vara på var sitt håll och göra det som ger dem energi, vilket bättre möte får inte de två då?

Varför jag så hårt uttalar mig att det i princip saknas utrymme för andra argument är för att MITT val av livspartner och ja, jag har sagt det förr, det är ett val, jag gjorde ett val 2002, det valet var toktydligt. Matte gjorde också ett val, det får han stå för och berätta om.

Mitt val baserades sig på att vi levt ihop i 7 år och vissa tillkortakommanden som min sambo har hade jag svårt för, jag vill och hade försökt ändra på dem i många många år utan egentlig framgång. De var en källa till problem och en källa där jag kände att det var ojämnvikt i förhållandet.

Det var säkert mer därtill 7 årskris och annat men oavsett detta så dryftades separation som ett alternativ, Matte tänkte åka och bo hos Fredde ett tag, det var allvarligt, det var på riktigt. Inte tokmånga vet om detta för att jag har haft förmånen och även inställningen att den här typen av problematik är mellan mig och Matte och det är bara vi som kan reda ut den och dryftar vi den med fler så blir det ringar på vattnet och vänner blir färgade och kommer vi sen att leva samman så kommer ändå mina vänner att se mig i ljuset av det jag berättat och hans samma lika om mig.

Keep it in the family eller med din terapeut. Jag tror inte att det är så bra alltid att prata med sina vänner om sin partner, inte om man tänker fortsätta leva med den personen. För vad händer när min kompis partner inte förändras. Hur blir min syn på parterner, min syn på min vän som fortsätter leva med en person som inte behandlar min vän rättvist och med respekt?!

Jag lyssnar gärna och kommer med råd, absolut, det är inte det jag menar här utan att det kan vara bra att tänka efter före ibland gällande detta.

Men jag gjorde ett val 2002, jag visste om att Matte hade dessa sidor som skulle innebära att jag fick ta ett större ansvar för vissa saker. Saker som är av mer praktiskt, strategisk karaktär. Vad är jobbigast att laga mat varje dag eller komma ihåg varenda tid och möte och deklarationer och räkningar som finns? Kan inte göra den vägningen.

Hur mycket väger en middag för dig och byta däck samt stryka och hur mycket väger att betala alla räkningar ha koll på alla anmälningsdagar till barnens gympa, simning osv samt storstädningen av huset, alla undanplock.

Ja, ni ser ju själva, kanske det står lika många saker men det är ju vad det sakerna kostar för MIG inte DIG som är viktigt, vi tycker ju olika om saker och olika saker är olika jobbigt för olika människor.

NI måste hitta er balans mellan alla dessa saker där det känns bra för er.

Så mitt VAL som jag gjorde kom med en konsekvens för mig själv. Jag valde Matte medveten om att han aldrig kommer att förändras och jag kommer ALDRIG mer att bråka med honom om de sakerna. ALDRIG i samband med diskussion om dessa saker säga att jag kan inte leva med dig för att du inte...

Jag gick in i familjebildandet med helt öppna ögon och det valet kunde bara jag göra!

Jobba i motvind

2009-05-13T22:16:00.002+02:00

Hepp

Efter ett möte idag så satte jag mig och läste gårdagens Computer Sweden och såg denna artikel!! Samma argument kunde ha och har kommit över mina läppar flera gånger.

"Beslut fattas ofta känslomässigt"

Alla kan forma sin egen verklighet, sitt eget liv, genom att ta ansvar för sina beslut – sitt agerande. Att fatta så kloka beslut som möjligt, att ta ansvar för sitt liv och sina affärer, är var och ens uppgift. Det anser forskaren och konsulten Ari Riabacke.

– Enda sättet att styra våra liv på är genom kloka, medvetna val.

Problemet är just att jag har fått intrycket att en del av de som hör mig tro att jag framlägger argumenten för egen vinning eller mina känslomässiga skäl.

Det kan säkert vara rätt ibland, hur vet man det? Men det är i alla fall inte så jag tänker, vilket då fick mig att tänka att de jag hamnar i dessa situationer med kanske inte heller är särskilt medvetna om att de agerar subjektivt och inte så rationellt och inte alltid utifrån företagets eller om det är privat sitt eget bästa.

Jag vill alltid ha tre exitutgångar, gör långa listor när jag skall köpa något av lite högre kostnad som tex nu en jordfräs som varit på tapeten. Allt måste vägas in, djupet som den går, bredden, hur effektiv den är kontra pris mm. Listor och jämföra och sen göra sitt urval som även det kan bero på om någon av alternativen är nedsatta från sitt ordinarie pris.

Det är som sagt rätt många saker att ta ställning till och analysera för och nackdelar. Jag överarbetar säkert en massa men jag är rätt säker på min sakframställan när den väl görs. Jag kan svara på många många följdfrågor.

Tyvärr verkar det inte vara så uppskattat, folk uppfattar det som jobbigt och att det orsakar en massa jobb.

Hur kommer jag då tillrätta med det?

– Det gäller att kunna identifiera vad som ska analyseras och hur problemen ska struktureras och det kräver ett analytiskt angreppssätt för att hantera den del av verkligheten som man väljer att fokusera på.

Här är pudelns kärna för mig, jag anser att jag jobbar på detta sätt men upplevs som alltför kritisk, det är ju inte min mening utan det jag utgår är ju just att man skall tänka efter före så slipper man brandkårsutryckningar senare.

Just nu är jag nog rysligt uppgiven gällande detta och på väg in i en existentiell fas när det gäller detta. Artikel säger att man skall ställa rätt frågor, förvisso men där är väldigt känsligt för hur man ställer frågorna också. Mycket uppfattas som kritik och även om det inte är min mening och jag inte lägger någon som helst värdering i en fråga så kan det ändå uppfattas så av den som är mottagare av frågan och där vet jag verkligen inte längre hur man skall göra.

Jag blev i alla fall rysligt glad när jag läste artikeln att jag inte är ensam om att tycka på detta sätt även om det för mig inte har varit särskilt lönsamt att fungera på det sättet både arbetsmässigt och privat.

Som tur är har jag goa vänner som dragit fördel av just den analytiska och uppbenande sidan hos mig, sen som jag sagt tidigare har jag ju så välvilligt även försökt ge det till de som inte är lika mottagliga men det har ju rätt fort visat sig varit fel beslut...

När det gäller jobbet är det ju en lite knäckfråga då jag kan bli galet frustrerad att inte tas på allvar men jag överjobbar väl som vanligt...

Helt klart har det varit kontraproduktivt många gånger för mig och stångat min panna blå.

Jag vill bli överbevisad att mitt förslag är fel och senaste veckorna så har jag förstått att jag borde lägga ned min röst mycket tidigare. Ja, vad skall jag svara på det? Människor till mans funkar inte lika som mig tydligen, bummer...

Utan folk ger upp lite tidigare än mig och då jag inte köper deras skäl medan deras ork och intresse är kvar så uppstår ofta en lite eller större irritation tyvärr från båda håll. Jag kan hålla på rätt länge, så länge ingen visar på väl underbyggda argument, oftast får jag till mans att de tycker si eller så men tyckande är inte ok för mig när beslut skall fattas. Det måste även finnas goda sakskäl. Men med det sagt så kanske det finns fler sätt än mitt och att de tycker jag är jobbig och tjatig och jag tycker de är oengagerade och ointresserade.

Men ytterligare en insikt rikare och nya mål att arbeta mot är aldrig fel och alla kan vi bli bättre och utvecklas och jag skall försöka ta och hitta min egen väg som inte gör avkall på mig som person men ändå kanske fungerar bättre och uppfattas som lättare.

Twitter i twatt!

2009-05-12T17:45:00.002+02:00

Varför skall man twittra, frågorna om detta brinner som en löpeld genom cyberrymden.
Hajpat, en modefluga, blotta sig ja, samma grej som för bloggen för något år sedan, flödet av frågor och svar känns igen.

Varför twittrar jag? Hm, samma lika som för bloggen. Lite exhibitionist, lite för att knyta vänner och bekanta närmare och lite för att nätverka och lite för att hänga med i utvecklingen.

Men jag vet inte om frågan måste besvaras ens med så mycket?!
Det jag har svårt för är att en del gör det och sen påstår att de inte ser meningen och slutar. Men herregud, det är ju som grupptrycket när jag gick i skolan och en del började smygröka.

Ska detta aldrig ta slut tänker jag? Jag har skrivit om det förut och tydligen nu igen.

Först måste man väl göra sin egen research, inte bara hänga på?! Eller tänker jag helt fel här?

Självklart skall man prova på och ge upp är ju inte alltid något fel eller ett nederlag. Det är många saker som inte varit min grej och för att veta att det inte är min grej måste jag prova, eller?

Så därför tycker jag att själva argumenten som en del fäller efter att ha provat blir att de då försöker dissa twitter. Jamen det är här jag är lite frågande.

Men som sagt det är inte en stor sak för mig utan en kul grej som känns bra och svårare behöver det ibland inte vara och är det inte en kul grej som inte känns bra så skall man definitivt sluta upp det det vad det än må vara, men helt klart kan andra se mening i det några dissar och vice versa.

Tricks your mind plays

2009-05-10T16:11:00.000+02:00

Tricks your mind plays
Monday, May 04, 2009 by Dave Winer.

It's confusing when your mind plays tricks because it's playing many roles.

1. It is the subject of the trick (it's doing the tricking).

2. It is the object of the trick (it's being tricked).

3. It is perceived by the mind to be something other than what it is (the trick worked).

4. And the mind perceives itself misperceiving (it's aware the trick worked).

5. You can see this never ends.

Inspirerat inlägg om relationer

2009-05-10T10:50:00.005+02:00

Inspirerad av ett blogginlägg som jag så sällan skall läsa för det blir så tokigt, känns som att man stjäl någon annans idéer och tankar bara för att jag inte kunnat verbalisera dem på samma sätt.

Det känns verkligen som Heureka när jag stöter på sådan texter.

Hur många är genuint intresserade av att lära känna en annan människa?
Verkligen, verkligen lära känna någon?

Jag har vänner som just brukar ta upp detta som en del i problematiken i förhållandet. Att partnern inte verkar veta vem man är och hur man fungerar. Vid en direkt fråga till min kompis partner att be de beskriva sin partner så skulle hälften av kvalitéerna inte komma med. De kan inte beskriva sin partner rättvist.

Varför är det så? Det är för mig inte en fråga om det är så eller ej, att man inte är helt djupt intresserad av att veta vem andra till fullo är. Det är ett krasst konstaterande.

Varför vet man inte allt, och då menar jag ju att jag förstår att det är bra om det finns lite mystik i ett förhållande. Men i ett livslångt förhållande där man är tillsammans, bor tillsammans, borde man veta vad ens partner skrattar åt, vad de tycker om dödsstraff eller att de faktiskt är jätteduktiga på att vika svanar av tygservetter. Om det gör det hela tydligare.

Jag tycker ni skall gå hem till er partner, väl medvetna om att svaren ni får kanske ger ett ljus över ert förhållande som ni inte visste och kanske inte är jättekul att höra, eller så blir ni glatt överraskad om hur mycket er partner faktiskt vet men inte visar eller uttrycker.

Vi är ju alla så olika och många är inte så kommunikativa men snappar upp en massa ändå.

Jag har som skribenten för blogginlägget jag citerat några gånger funderat många gånger varför jag tillåter att de jag ger en massa själva har så lite intresse i mig och vad som tynger mig.
Jag är en väldigt dubbel människa, jag har lätt för att visa känslor, lätt för att prata om allt mellan himmel och jord. Jag blir sällan generad och det finns inget ämne som är tabu. Jag ger en massa genom att exemplifiera och det är mitt sätt att tala om vad jag känner, vad jag tycker.

Men eftersom jag så ofta gör det är min teori att folk tror de vet en massa om mig och att jag genom detta också fått utlopp för mitt behov av att ventilera.

Men vid en tydlig uppmaning, vad vill du ha, vad känner du just nu? Ja, skulle jag få en sådan fråga så skulle det vara väldigt svårt för mig att svara. Jag litar inte på dig, jag litar inte på att ditt intresse är genuint och jag litar inte på att jag kommer att få stöd när jag berättat det jag känner. Att du skall finnas där för mig och att det inte är annat som kommer i vägen som gör att fokus flyttas en stund och att du sedan inte är på mig igen och uppmanar mig att berätta igen.

Moment gone alltså och jag är blottad utan att fått hjälp! Det är verkligen något som jag är jätterädd för. Med det sagt så är det också väldigt sällan, nästan aldrig som någon ställer en sådan fråga till mig och sen verkligen verkar både vilja och ha tid att lyssna.

Jag har insett att män ytterst sällan är intresserade av andra människor sådana som de andra är… men när de blir förälskade, så kan de i alla fall uppbåda en viss besatthet kring kvinnan.

Och sedan har jag grunnat över den andra änden av samma linje… den som handlar om, att värdesätta sig själv så högt att man inte nöjer sig med mindre än att faktiskt bli både älskad, accepterad, respekterad och sedd som den man är.

Det vanligaste som händer när kvinnor sätter gränser mot män på det sättet, är att mannen inte är tillräckligt intresserad av henne för att idas kämpa för hennes kärlek.

Jag kunde inte sagt ovanstående bättre själv. Just att jag värdesätter mig själv rätt högt, jag är värd ett bättre pris på något sätt. Jag har aldrig haft en annan inställning vad jag kan minnas. Jag har inte kunnat ingå in någon form av grupptryck och dylikt. Jag är mainstream har jag fått höra, lite på skoj men visst i mångt och mycket är jag det, en produkt av min tid.

Visst har jag sålt mig kort många många gånger i jakten på ett större pris. Olycklig kärlek kan ju få de flesta att betee sig galet irrationellt, utlämnande och pinsamt.

Men som person har jag ständigt tyckt att det är en självklarhet att just bli älskad, accepterad,respekterad och sedd för den jag är. Jag har inte ens i yngre år tyckt att det varit något konstigt men eftersom den inställningen har satt mig i många konflikter så har jag genom åren fått fundera lite och insett att det är inte helt enkelt att det är så och jag har kommit att få kämpa för min sak och kämpa för att det skall vara så.

Den kämparglöden har falnat lite med åren. Det tidigare inlägg handlat om, att ge och ta och i de möten jag har. Jag har alltid varit förlåtande av naturen och fast jag inte känt det utrymmet att jag har fått vara den jag är utan att någon vill kuva och ändra eller dämpa vissa drag eller som de allra flesta vill ta del av de egenskaperna jag har för att hjälpa dem men när jag sätter gränser verkar det precis som i citatet ovan att jag är uppenbarligen inte värt att kämpa för och då krav även kommer på deras engagemang så backar de.

De människorna har jag blivit bättre och bättre på att syna tidigt i en relation/vänskap och blivit mycket bättre på att dra mig ur innan jag själv är dränerad.

Jag är känslig, öppen och mottaglig för det som människor är, jag har något av ett “sjätte sinne” som gör att jag uppfattar signaler som de flesta inte ser… och det gör mig sårbar, att jag har den här öppenheten för människor. Samtidigt… jag har provat att stänga mig.

Mina “prat-kvinnor” genom åren har försökt få mig att lära mig att skydda mig, och jag har tyckt att eftersom ingen annan än jag själv kan göra och ta ansvar för att jag inte ska ta för mycket skada, så måste jag försöka hitta “nycklarna” till hur just jag ska göra för att skydda mig… men jag undrar mer och mer om det egentligen är möjligt.

Antingen får jag vara öppen, och då går jag på nitar då och då när jag möter människor som faktiskt lyckas lura mig (trots min uppmärksamhet), eller så får jag stänga mig… och då blir livet väldigt fattigt.

Detta får mig att gråta, rysa, ta ett djupt andetag och bara säga AMEN!
Jag har medvetet för länge länge sedan valt att hellre gå på nitar om och om igen för alternativet har aldrig varit attraktivt för mig. Jag tycker att de som inte är emotionella liknande mig, givetvis vore en bättre balans av detta att föredra, att de riskerar att leva fattigare liv.

Att inte få ta del av den glädje Busschaufför sänder tillbaka när man är glad och ler, att inte känna och få ta del av den uppskattning och genuina respons man får när man ger någon en kommentar om hur fin de är idag, eller hur smart, duktig vilken skön/bra människa de är.

Att ge ifrån sig, boosta någon annan ger dig tusenfalt tillbaka. MEN det måste finnas en balans och även om det räcker långt att få tillbaka glädjen i mötet så behöver jag ju samma dos själv. Det räcker inte att självmedicinera utan andra måste även ge mig vitamininjektioner. Hur de skall se ut och fungera är ju som allt annat olika från person och gång till annan. Men i varje relation måste det finnas ett givande och tagande som båda är nöjda med.

Jag är absolut inte ute efter att någon våg skall väga 50/50 det tycker jag är feministiskt mumbojumbo på något sätt. Det skall kännas bra för båda. Båda i en relation oavsett om det är jobbrelation, kompis, vän eller partner ska vara nöjda med det de får. Är båda nöjda med det relationen ger finns det en balans.

I vissa relationer behövs det inte mer. Allt är inte djupt och analyserade, vissa lägen är man bara. Det är ju bara när det kommer till att någon ger mer som det uppstår problem, det är då man måste hitta balansen.

Om jag är alltid den som föreslår att vi skall göra saker, alltid är den som ringer så är det inte ett problem om den jag ringer till oftast alltid hänger på och är den person som gör just det eventet till något värdefullt roligt och något att minnas.

Det blir ju inte bättre för att jag får en kompis som ringer lika ofta men som jag inte cynkar med just kanotpaddlingen som vi skall göra. Vad är då vinsten? Att lika skall vara lika? Hmmm, nää sån är inte jag och jag har verkligen lite svårt att se den typen av millimeterrättvisa.

Sen bör man inte bli för provocerad, klart man kan ha ett rikt liv på många sätt oavsett hur man är som person. Jag tycker bara att vara i kontakt med sina känslor, delge andra dem och vara ärlig mot sig själv är att föredra.

Vi återkommer, jag återkommer ständigt till detta med stolthet. Det finns så mycket dum stolthet, man sätter upp gränser för sig själv och barriärer som man sen när man faktiskt vill göra tvärtom inte kan göra det för då blir det ju principiell konflikt inom en. Jag har ju sagt nej och då måste jag stå fast vid det. MAN får inte ändra sig för då har man misslyckats på något sätt.

Svälj stoltheten, den är bara dum, dum, dum. Du skall vara stolt som person, över den du är, stolt över det du åstadkommer, din familj, dina vänner. Men inte stolt i sak! Du skall stå för det du tror på och ha moral, principer gällande ideologi och övertygelser.

Men sätt inte upp en massa hinder utan öppna upp för alternativ och MAN får ändra sig, man kan ha fel. Jag har fel hela tiden och jag som ständigt tycker mig sitta på sanningen och har tvärsäkra uttalanden skulle få det mycket jobbigt om jag skulle vara stolt, då skulle jag ju bli synad när jag har fel och då är det mycket bättre att sakna stolthet och bara resignera och säga att jag hade fel och jag ändrade mig.

Jag vill vara med dig, jag vill följa med, jag vill. Jag har sagt det förr många skulle behöva träna sig i att börja varje mening med Jag!

Ärlighet varar längst!

Han höll på att drunkna i våra samtal, när han insåg att jag inte bara kunde argumentera för det jag kände och tyckte, utan dessutom hade rätt i det mesta som jag sa… och han hade inga verktyg för att möta mig på samma nivå. Det tror jag provocerar honom en hel massa… så, om han kan få mig att reagera starkt och sårat, så känner han att det återställer balansen lite, från hans perspektiv

Detta citat är även det huvudet på spiken!

Vad folk är rädda för konfrontation, för argumentation, för att deras resonemang inte håller och att de skall bli synade.

Det är därför jag håller mig till ärligheten, den går inte att syna. Den går att argumentera om, den går att ifrågasätta men det är ändå alltid med bakgrund av att det är såhär jag tycker och känner. Att försöka linda in det hela i bomull gör bara skit värre i min värld. För en person som vill ha svar måste få ärliga svar hur ont det än gör.

Det är bättre i mina ögon att säga att min kärlek är inte tillräckligt stark för dig, du är inte tillräckligt viktig för mig, du är inte tillräckligt duktig, du är inte tillräckligt snygg, du är inte den jag tänker mig ett liv med, du är bra men inte tillräckligt osv osv.

I relationer hålla på med trams och säga att det är inte du, det är jag, jag vill vara singel eller vi är inte i samma fas just nu är ju bara en massa dumma omskrivningar. Eller när man söker jobb eller tar med en annan vän till en resa osv.

Jag skulle verkligen välja dig om jag kunde eller om det fanns fler platser eller om man hade råd. Ja, det kanske är delvis sant men det som är mest sant är att man valt en annan att umgås med eller att resa med eller att ge jobbet till. En annan som man tycker i alla fall där och då är och ger mer. Sen om det är ett klokt val och om man inser att det ibland kan få konsekvenser är något helt annat.

Jag tycker då att man skall säga att just nu gör jag detta val på grund av detta.
Som sagt jag har valt ärlighet för då är jag fri, jag kan inte bli synad bara ifrågasatt och det är för mig något helt annat.

Jag äger ingen sanning och är helt öppen att höra andra alternativ även om jag är lite mer tjurskallig och envis än vad som är bra för mig och tror mycket på mina egna idéer och lösningar.

Ursprungligt inlägg källa till inspirationen

Citat

2009-05-10T09:42:00.001+02:00

Tänk på i ditt möte med människor. Så som du bemöter så blir du bemött.

Om jag vill lyckas föra en människa mot ett bestämt mål,
måste jag först finna henne där hon är och börja just där.

Den som inte kan det lurar sig själv,
om hon tror att hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad hon gör, men först och främst måste jag förstå det hon förstår.

Om jag inte kan det,
så hjälper det inte att jag kan och vet mer.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan,
så beror det på att jag är fåfäng och högmodig,
och egentligen vill bli beundrad av den andre,
istället för att hjälpa henne.

Äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa, och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa, inte är att vilja härska, utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta.
kan jag inte heller hjälpa andra.

Är det Potentialen man egentligen blir kär i?

2009-05-09T16:02:00.004+02:00

Jag hade grannen över igår och ett av många samtalsämnen som hann snuddas vid...
Vi har en hel sommar att gå lite djupare så just nu har vi lite bråttom för vi verkar kunna prata om allt :D!

Lite blev det om folk bråkar och så, hur förhållanden ser ut och lite lätt om våra egna förhållanden kom på tal.

Det fick mig att reflektera lite. Jag har ju stött på några människor och några som faktiskt betyder ganska mycket för mig som är lite känslomässigt stängda.
Jag skrev om det tidigare och antar att det är lite av utmaningen som triggar mig för att engagera mig i dessa människor och där min både hybris och välvilja gör att jag vill tränga igenom skalet.

Men om man nu blir kär i en sådan person, en person som är ganska kall i de känslomässiga yttre betingelserna, vad blir man då kär i egentligen?

Visst kan man bli kär i någons sätt att argumentera, man kan bli intresserad av sättet man skriver, många gör ju så i nätdejtingen antar jag, vad jag förstått.

Man kan bli kär i en persons ideologi, andra beteenden, det finns mycket givetvis.

Det yttre är ju ganska avgörande inledningsvis men jag tänker ändå, en människa som inte uttalar vad den tycker, eller ännu mer känner och ofta kan dessa gå hand i hand blir ju svår att lita på.

En sådan person kan ju ha en massa åsikter men det är när man frågar mer på det personliga planet som svårigheterna med att uttrycka vad man tycker blir en svårighet.

En sådan person skulle jag nog inte kunna tillåta mig bli kär i, jag skulle försöka förhindra det, för jag skulle väldigt snabbt bli lite rädd då jag inte vet vart jag egentligen har den personen.

Jag tror att många som träffar sådana personer blir lika fascinerade som mig och hoppas på att man skall kunna vara den som bryter igenom det där skalet. Att just jag är så viktig eller har förmågan, att få se vem som döljer sig därbakom, att släppa ut och egentligen inte ha den blekaste aning om vad f**n man sysslar med.

Jag förstår att man kan bli kär i sådan person, allt beror ju också hur tidigt man bryter igenom och hur mycket man får då och hur man då hanterar det hela.

Jag har lätt att prata med människor och även sådana känslomässigt stängda människor har lätt för att anförtro sig, spontant är det en verklighet och det kan bli många laddade ögonblick, jag fick höra för någon vecka sedan att jag är gemytlig att prata med och det var en fin kommentar. Men när en person som vanligtvis inte har så lätt för att släppa fram känslor gör det så är mötet så starkt att jag har svårt att skilja på vad som är vad. Det är så laddat och attraktion, känslor och bara zen-anda blandas i en himla mix och det kan se rätt olika ut.

Sen kan man ganska lätt se det för vad det var men just där och då är man väldigt fångade av själva mötet.

Men vad jag tror många av oss blir oavsett om vi träffar en känslomässigt stängd person så tror jag vi ofta blir kär i POTENTIALEN hos den partner vi träffar.

Vi skall ju oftast formera oss i ett förhållande och första året brukar antingen vara fyllt av lyckorus och man springer på eller fyllt av massa bråk för att man skall kompromissa fram ett liv ihop som båda skall känna sig bekväm i och där båda har lika stor del.

Men när den där POTENTIALEN inte infriar sig, när ens partner går åt ett helt annat håll än vad man själv tänkt sig eller vad som verkade troligt när man först träffades.

Är det då man kallar att man växer ifrån varandra? Den förstår jag inte, någon får gärna förklara vad det begreppet egentligen bottnar sig i.

Jag tror att det är just det som är problemet för många att potentialen aldrig infinner sig och där finns det mycket kopplingar till de som leker mamma, pappa, barn och de som de facto lever livet.

Det är då jag tror att det blir en massa bråk som fortsätter efter det första formerande året och det är där jag tror att man aldrig kan lyckas i sitt förhållande.

Man vill ändra sin partner så till den milda grad att det egentligen då blir en helt annan. Man blev kär i kärleken och drömmen och de just då föreliggande möjligheterna till ett särskilt liv ihop.

Eurovisionvecka

2009-05-09T15:35:00.002+02:00

Jag är som allmänt känt en fan av Melodifestivalen och Eurovision.

Men jag gillar att se själva bidragen på själva speldagen. Jag googlar inte så mycket och följer sällan vad som skrivs i pressen. Rubriker är svåra att undgå men jag är inte intresserad av fenomenet på det sättet.

Många gånger i bloggar, lite överallt när jag googlat runt så dyker Norges bidrag upp Alexander Rybak.

Jag brukar se genomgången på SVT, de bidrag som några av våra artister får kommentera. I år så har jag inte gjort det och gick helt sonika in på SVT play och tänkte komma lite ikapp inför veckan som komma skall.

Anledningen är att jag vill spara mig lite, jag vill lyssna på låtarna med öppet sinne, utan att vara alltför subjektiv redan vid entrén. Genom att höra våra artister kommentera så kanske jag påverkas, men det lilla de kan bidra med är helt ok. Sen så är de flesta låtar bättre efter några genomkörare och många låtar växer ju som bekant.

Av den anledningen i alla fall så följer jag inte alltför mycket fenomenet och brukar ha lyssnat på låtarna en gång.

Som vanligt var det en låååååång förklaring till det som komma skall och jag har nu hört på Norges bidrag, det är det ända förutom Svenska bidraget jag hunnit med.

Det har en egen länk på SVT´s sajt och jag blev då nyfiken eftersom låten och numret verkar så hajpat och därmed måste även jag stilla min okunskap.

Först när jag hörde låten nu för ca 10 minuter sen så var min spontana tanke. What the f**k, vad är detta? Varför skall detta vara så bra? Var tvungen att lyssna på låten igen, dvs har nu hört den två gånger och planerar att lyssna på den en tredje.

Jag har just frångått min egen praxis men praxis är väl till för att brytas? Låten växer, förstår inte riktigt hur den skall kunna vinna, har ju inte hört någon annan låt ännu. Men detta skall bli spännade att följa kommande vecka.

Tyvärr har jag bara lite väl mycket planerat så jag får väl äta lunch framför SVT play för att jag tror att jag missar kvalen på grund av lite personalfest och dylikt.

Hej hopp

Är verkligen alla sätt bra?

2009-05-06T22:38:00.003+02:00

Hmm, mamma säger att jag och Matte är elitistiska, jaha, något nytt under solen eller?

Klart vi är, vi är mycket, många människor är mycket men bara för att man är egoistisk, narcissistisk eller elitistisk så kanske det inte dominerar en människa.

Alla bär vi på många olika delar och alla är ju inte 100% miljöpartist, dvs står bakom hela manifestet in till döden, jo kanske just miljöpartisterna. Men inte alla andra manifest, de är ju ofta en kompromiss och man står bakom en del personligen men kanske hela kittet för ideologin eller nått.

Oavsett så är jag en faan av högre eller ytterligare utbildning och förkovring. Det räknas inte i examenstitlar i mina ögon, det räknas inte i poäng utan i förmågan att kritiskt granska och analysera den information du får framför dig oavsett om det är att borra för bergvärme, din löneförhandling eller din kompis partners tillkortakommanden.

Många har en förutfattad bild vad ordet och andemeningen står för så jag förslår som oftast ett besök in på wikipedia, elitism

Visst, men för mig handlar det mycket om utbildning eller mera korrekt kunskap.

Jag brinner för kunskap på alla sätt och vis och då det kommer till våra barn och deras möjligheter så känner jag att jag är lite kluven.

Vilka incitament skall man ge sina barn för att de skall prestera bra i skolan?

Jag lovade Mattes syskonbarn en glassig resa från skolgården om betygen var höga, mycket höga, enligt min tids räknesätt, över 4,5 i snitt. De har bra betyg de flesta men någon helikopter eller dylikt har det inte blivit.

Men det är mest en kul grej. Incitament måste grundläggas tidigt, i uppfostran. Vilja skall komma från barnet att lära sig för sin egen skull. Att betala pengar för varje godkänt prov är kanske en bra väg att gå för vissa, att få andra gåvor eller möjligheter för bra utfört arbete, ja kanske.

Men för mig är det inte en väg jag vill och tänker gå. Om mina barn inte vill och kommer att läsa läxor osv, om det kommer att vara en ständig källa till problematik, tjat och annat så kommer jag att anse att jag misslyckats för länge sedan.

Sen hur jag då kommer att gå tillväga med min tonåring som jag misslyckats med att inspirera, ja, då kanske pengar eller annat kan vara ett alternativ.

Jag ser ju redan nu tendenser främst hos vår dotter att hon har en egen vilja att lära sig och kunna själv. Sonen på sitt sätt också men de har rätt olika approach till det hela även om jag nog tycker mig skönja ett liknade uppsatt mål. Det är mest vägen dit som de tar som är annorlunda.

Så i den frågan är jag elitist, och om mina barn har lätt för att lära så anser jag att de skall stimuleras, inte på bekostnad av andra som har svårare men absolut inte att man skall hålla tillbaka mina barns utveckling på grund av att man saknar resurser eller den jämlika tänket att alla skall lära sig tillsammans och de som är duktigare får vänta in de andra.

Min elitism grundar sig i att man skall ha individuella målsättningar för barnen i skolan, i fotbollsträningen osv. Är man en talang så skall det stödjas, svårare än så är det inte för mig. Inget som handlar om att se ned på andra och annat dumt, det är inte elitism för mig.

Men oavsett så anser jag att jag skall skapa ett intresse och en vilja hos mina barn som de sedan väljer att göra vad de vill med. Om mina barn väljer lågstatusyrken, väljer lågutbildade yrken, så kommer jag inte att vara glad men det viktiga är att det var deras val, att de hade möjlighet att välja mellan veterinär och bilmekaniker, mellan ekonom och vårdbiträde.

Men om deras betyg inte räcker för att kunna göra val utan blir hänvisade till att jobba 15 på Ica, upppackandes varor, då kommer jag att bli besviken riktigt riktigt mycket, på mig själv!!!

Valet måste vara deras och förutsättningarna att kunna göra det valet skapar jag från dag 1 i mina barns liv och inget jag kan komma på sådär när de är 13 år!

Rädda mänskligheten

2009-05-05T22:39:00.003+02:00

Trodde att jag lagt ned världsamvetetgrejen, trodde till och med att jag snart skulle gå upp en version och därmed få titulera mig Anna 2,5 men jag vette katten.

Jag hittar ständigt nya små projekt, liv jag måste rädda. Spenderar fortfarande alldeles för mycket tid med att boosta andra, lyssna på andra och få dem att inse livets verklighet.

För det är ju ett som är säkert, född Pettersson så är det på något sätt så himla lätt att veta vad som är rätt.

Skämt åsido. Jag vill verkligen att alla skall må bra, att alla skall inse sitt marknadsvärde och jag vill verkligen att alla skall ha all information tillgänglig och därmed göra sina val utifrån fakta och analys.

SÅÅÅÅÅ många har såååå mycket stolthet och så kan de hålla på en massa med ditten och datten om det och det är så mycket prestige och vem vinner och hallå...

Men för mig, personligen är detta väldigt frustrerande och stimulerande. Jag mår bra när jag får agitera, lära upp, undervisa, informera, instruera någon som är frågande.
Jag mår mindre bra om folk då inte följer mina råd och sen återkommer med samma problematik om och om igen.

Jag fattar varför man gör så, jag kan kanske ibland hålla med men beklagan är så himla negativt, att försöka omvända någon annan också.

Det är bara du som kan sluta röka, banta, träna, bli mindre svartsjuk, få självförtroende, självkänsla. INGEN annan kan tala dig till rätta. Det kan bara ske om DU verkligen vill det.

Kände bara för något år sedan att alltför många ville mest bara prata om sig själva och prata av sig och beklaga sig utan egentligen få råd. Herregud, då kommer man ju jättefel om man kommer till mig. Då måste man faktiskt verkligen säga det, tjena Anna, jag vill bara prata av mig. Ingen analys önskas tack!!!

Det är schysst för då kan jag säga nej tack, jag orkar inte höra om din ouppmärksamma partner igen eller din kollega som inte ställer in kaffekoppen i diskmaskinen osv. Det är schysst för då kan jag även säga, ja tack, jag finns här, jag kan lyssna, säg till om du vill ha en annan syn eller vinkling på det hela.

Ja, ja, vem vet, man går några steg framåt och något enstaka bakåt. På det hela taget så har jag utvecklats enormt för varje år och dramatiskt sista åren. Nu är det inte så många liv som är mina projekt längre, det är ju väl det då. Desto mer energi och kraft kan jag ge till mig själv och de få som är kvar och som kommer i min väg ;).

Inte missa något

2009-05-05T22:21:00.002+02:00

Jag hade en dålig tendens när jag var yngre, due to att jag hade svårt att säga nej. Inte för att jag är så mycket bättre på det nu, men jag kan dock se när ett Nej är bättre än inget svar alls, eller svävande svar eller lova förmycket. Jag vill och ville inte såra någon, göra någon besviken och i sökandet och jakten på att undvika detta så gjorde jag just det, folk besvikna.

Ofta om det skulle vara lite party sådär till helgen så kunde jag boka upp mig så att det inte gick ihop. Man kan tydligen fortfarande inte vara på två ställen samtidigt.

Jag lovade än det ena och än det andra. Men det fanns fler skäl än att göra folk besvikna till det. Hur vi än vrider på det mesta så är vi också egoistiska och vill ha någon egen form av vinning och genom att tacka ja, eller boka upp många olika evenemang. Tyvärr var jag inte slipad då som nu, nu skulle jag säga, vi får se, och kanske och därmed hålla många dörrar öppna.

Men genom att lova bort mig till flera personer så kunde jag ju när den dagen, kvällen kom välja det som var roligast, coolast, mest party eller det jag för den dagen kände mest för.

Det gick väl inte alltid hem och som så ofta när man ropar efter mycket så mister man hela stycket. Såklart att det hänt mig, massor med gånger.

Felval gör man också av flera anledningar, som när man byter körfil för man tror det går fortare i den andra filen eller byter kö i kassan på mataffären... Shit vad det sällan lönar sig.

En föredetta eller en vän som ligger på is just nu ;), hade VERKLIGEN den tendensen, av alla ovanstående skäl. Personen blev väl med åren mer slipad och lovade som sagt inte bort sig utan mer indikerade en massa och höll på så sätt många dörrar öppna.

Jag har nyligen träffat på en till sådan person som av olika anledningar är i en sådan fas i sitt liv. För en del är det en fas, för andra en livstil. Oavsett vad så handlar det om mognad i mina ögon och det handlar om trygghet och självkänsla.

När man så småningom når dessa ovanstående attribut så blir det mindre viktigt att sejfa hela tiden. Man gör det man mår bäst av och inte där det är som coolast att vara.

Det knyter lite an till föregående inlägg om att leva eller leka livet.

Vad är viktigt, vilka val gör vi och varför. Det är mycket dumt som görs på grund av stolthet, det återkommer jag ständigt till.

Jag gör jättemycket dumt på grund av känslomässiga skäl, jag gillar och behöver raka rör och det är få som vågar detta. Så mycket lindas in och runt och jag synar dina argument bums i de lägena. Det är viktigt att det känns rätt för mig, när det känns rätt har jag tydligen lite svårt att förstå och jag har svårt att inse när jag borde sluta, stångar ofta mitt huvud blodigt och går för långt med brända broar som resultat.

Jag vet om detta och jobbar på det, hårt, ännu hårdare efter de två senaste veckornas insikt.

Men för att återknyta till ämnet, rädd för att missa något roligt...
Med att tänka efter VAD som är VIKTIGT så får vi även svar på om vi vill bli bjuda för vårt ego eller för om vi verkligen vill vara där, vara med de människorna, gillar de som spelar på konserten eller ens tycker om revyer.

När vi vet vad som är viktigt och varför och sen om det är värt det så kan vi börja vara lite mer nyanserade i vårt behov av att vara med där det händer. Vi behöver inte leka livet längre utan vi lever livet.

För när börjar egentligen det där livet? Fatta´ru det har ju pågått rätt länge nu, så vi måste sluta vänta på att det skall starta och faktiskt delta helhjärtat där vi är just nu.

Med det innebär det även att vi vinner ibland och förlorar ibland och allt är inte en tävling ibland så får man bara lämna vissa saker olösta, därhän och gå vidare.

Sätta gränser

2009-05-02T22:47:00.005+02:00

Önskar att jag hade förmågan och inställningen att sätta gränser. Önskar att jag vore annorlunda och inte lika förlåtande.

Jag har inte en sportmössa varför jag tillåter så mycket. Om och om igen låter jag det ske. Jag blir dissad, jag blir illa behandlad, jag känner att jämnvikten är ruskigt dålig och ändå så finns jag där, om och om igen.

Den enda anledningen till att jag låter det ske som jag kan komma på är att jag vill bli lika behandlad tillbaka. Jag försöker föregå med gott exempel. Jag är gammal nog att förstå att så kommer inte att ske. Men att bli bitter och skita i allt ligger verkligen inte för mig och krasst sett så kanske det ger utdelning på sikt.

Jag tänker fortsätta behandla andra som jag vill bli behandlad. Men sen har vi några andra dimensioner. Jag tänker inte vara snäll jämt åt varenda kotte, utan det är när de behöver mig på ett större plan. Att alltid ställa upp är inte tänkbart. När jag känner mig utnyttjad och när jag känner att det finns en oerhörd obalans så kan faktiskt även jag säga stopp.

Men om någon som sårat mig eller som betett sig riktigt dåligt, snackat skit eller på annat sätt varit dum och sedan någon månad senare eller något år senare behöver mig på riktigt så finns det sällan en anledning för mig att säga nej.

För mig är två helt olika saker. Just nu så kanske vi skall gå skilda vägar men om man på riktigt behöver en vän, någon att prata med, varför skulle jag då säga nej?

Men kanske en kaffe imorgon för att diskutera någon liten skitsak är otänkbart så finns jag oftast där.

Ibland skulle jag vilja vara ännu hårdare och be folk dra dit pepparn växer oavsett tid och rum.

Nu är det ju så att jag knappt kan säga nej till samhällets bottenskikt och däremellan finns ju massor av människor som tar mer än de ger och just de, de som tar mer än de ger är knivigast att bara be gå, lämna mig och hitta andra kompisar.

Men, men även jag blir väl vuxen någon gång och lär mig sätta ned foten. Först måste jag bara förstå för mig själv varför det skulle vara eftersträvansvärt?! Jag ser ännu ingen vinning i det hela annat än att det är grymt egoistiskt?!

Vilken utgångspunkt har vi?

2009-04-28T21:11:00.005+02:00

Visst är jag en galet egoistiskt, narcissistisk person med omättligt behov av yttre och inre bekräftelse... Vem är annorlunda egentligen? Den stora skillnaden är att jag erkänner och ännu mer är så fräck att jag uttalar mina behov!

MEN det går inte en dag utan att jag vaknar och tänker på andra, hur jag kan göra deras dag bättre, hur jag får busschauffören på bättre humör om jag ler och säger godmorgon istället för att vara morgonsur och trött och titta ned i golvet.

Det lilla som gör skillnad och som jag gör bara för andra, hmm, vilket man aldrig egentligen kan göra. För genom att få busschauffören att le, mår han bättre, det är bevisat att för varje gång vi drar på smilbanden mår vi lite bättre. Genom att veta att jag påverkat honom positivt om än i så minimal liten liten del av dagen och livet så mår jag bättre.

Alltså behov av bekräftelse kan därmed se så olika ut, inte bara vad du är snygg och smart!

Jag har en stor brunn att fylla när det gäller den typen av bekräftelse. Mår någon dåligt så vill jag uppmuntra dem. Jag kan tänka hela vägen till jobbet eller ett möte på kramen jag skall ge för att ge vidare min kärlek, omtanke och värme om jag vet att någon behöver det.

Hmmm, shit vad besviken jag blir när jag gång på gång upptäcker att så verkar inte så många fler fungera. Inte för att det kommer som en chock, men när människor på så många andra sätt visar att man betyder mycket så varför inte på det klassiska sättet, med en kram tex.

Jag tror att vi vill och vi ser att du och du och jag behöver en kram, men något gör att vi hindrar oss själva. Som om vi vore rädda för vad engagemang det kan kosta oss. Kommer vi därifrån? Är jag fast för alltid med denna människa nu? Eller så är man bara helt enkelt rädd för känslor.

Det är lite liknande när man inte längtar och ser fram emot saker, som att man missunnar sig själv viss glädje. Man är inte värd, man försakar sig själv involvering för att skydda sig.

Nää, vi är ju de vi är och inte ens jag kan omvända alla eller om ens någon. Men visst vore det mysigare om vi alla var lite mer kramiga och förlåtande och visade vår omtanke och kärlek lite tydligare rent fysiskt?!

Leva eller leka livet?

2009-04-28T20:32:00.004+02:00

Herregud vad många såpoperer som jag har sett och önskat att jag varit en del av. Nu senast skulle jag ge guld för att få vara lika tillrättalagd, framgångsrik, snygg som människorna i The Hills.

Tänk att ha beachhus i Florida, åka till Colorado Spings för lite skidweekend och middag ute varje kväll hemma i LA...

Men så ser ju inte verkligheten ut, vem behöver en Au Pair när jag städat hela undervåningen, fixat middag, badat barn, tränat själv och duschat och satt på mig lite naughty underwear tills min sambo kommer hem som får ta mig med valkar och celluliter.

Men en del verkar mer intresserad av att leka livet, leka mamma, pappa, barn istället för att uppleva och faktiskt verka i livet.

Drömmen om det där perfekta livet, där man gör den där goda såsen när ens bekanta skall komma över...

Det är lite samma sak som jag och Matte stötte på i början av vårt förhållande som en del gjorde till en grej. Vi hade inte behov av att definiera vårt förhållande som sambo, särbo, tillsammans eller ej, förlovande eller gifta... Men många omkring oss, främst en av hans bästa kompisar höll på hela tiden. Jag förstår inte och förstod inte varför definitionen är viktig. För vem är den viktig? Det viktiga är ju om jag och Matte vet vart vi har varandra och hur vi står i förhållande till varandra.

Jag har två skäl förutom festen till att gifta mig, där ena är att alla heter likadant i samma familj, den andra är det största skälet, juridiskt, finns ingen starkare lag.

Men jag har inget behov av att gifta mig och så. Jag tror att jag skrivit om det tidigare i så fall kommer det här igen. Jag behöver inget yttre bevis på att Matte älskar mig. Jag kan få massor av smycken, saker, annat, som presenter som i så fall betyder lika mycket.

Matte gjorde tre tulpaner av papp som ligger i min kista där jag har alla mina souvenirer och minnen. De tulpanerna är bland det finaste jag någonsin har fått. De ser ingen annan än jag någon enstaka gång per år, nu är ni flera som vet om dem, men det har tagit över 11 år för mig att gå ut med informationen. För jag är trygg i det liv jag lever med den kärlek jag har och får och ger.

Jag har haft ett bra liv med Matte, priviligerat med god ekonomi, god kommunikation och ofantligt mycket humor. Man bör akta sig när man har andras liv som måttstock eller jämför sig, för det är ju kombinationen av just de människorna som gjort dem till de de är.

Hur mycket jag än romantiserar och vill idealisera det liv jag lever så kan det aldrig bli som på film.

Det går inte klippa livet på samma sätt som det går att klippa en film ;-), efter skidresan skall stugan man hyrt städas av två kanske bakis personer, man har delat den med kompisar som drog tidigt för de har långt att köra och alla är trötta och sura. Det ser man aldrig de i The Hills göra ju, städa!

Att som några i min familj kalla ALLA sina tidigare flickvänner och fruar för "gumman" sådär lite sockersött, som pullan ungefär, är i mina öron helt galen manschauvinism vilket i sin tur flickorna så välvilligt godtagit och satt sig i killarnas knän.

Jag är väl antiromantik i mycket, att kalla sin partner för fästman, att förhärliga verkligheten och i alla lägen måsta använda uttryck som mycket starkt och tydligt förstärker inför alla vilken relation man har till varandra får mig att undra vad som egentligt är viktigt.

Jag skall vara riktigt krass och säga att jag tror det sol alena handlar om trygghet. Ju mer osäker du är på dig själv och din partner och det ni har ju viktigare är det med de yttre attributen, att visa upp inför alla och konstant markera vilka som tillhör varandra. Både genom fysiska handlingar som blir överdrivna bland publik, hångel på buss, på ica maxi och genom att ständigt definiera sina inbördes relationer istället för att kalla varandra vid namn eller något annat kärleksfullt.

Att man har en fästman eller att man har någon man kan kalla fästman??!! Att man har familj eller att man kan kalla och säga till andra att man har familj. Att man faktiskt varit med om själva bergsklättringen eller att man kan säga till alla att man gjort det.

Det handlar om att leva i nuet eller drömmen om vad som är "bäst"!

Är inte det lite likt tidigare inlägg om att vi har en checkboxmentalitet där vi hör kollegor på måndag som seglat, varit till Prag, tagit det lugnt och några har målat om stugan. Sen kommer vi hem till vår partner och undrar varför vi aldrig gör något för vi kan inte se att de sparat 1 år till Pragresan, det var första och enda gången de seglade osv osv.

Vi vill ha allt i sann Hollywoodanda, men inga snygga Spielberg som tillrättalägger de bilder som blev fel eller klipper till historien så att den hela tiden har ett jämt flyt.

Kärleksfulla uttryck

2009-04-26T21:25:00.003+02:00

Jag ger smeknam till de flesta så fort de betyder det minsta lilla mer för mig.

Det är mitt sätt att visa vad jag känner och att just du är betydelsefull.

Det kan bli många hjärtat, vännen, tjejen, killen, gullet och så kan det låta.

Ibland kan jag säga det för att det är lite provocerande för att någon kan bli lite störd, men till 99% så är det av ren och skär värme, för att du betyder mycket för mig och jag vill knyta dig närmare mig.

Hmm, det är inte så många som kallar mig sådana saker. Förvisso så tror jag att det inte är så många som gör som jag, inte vad jag har märkt. Jag har kollat runt lite med kompisar också hur det funkar på deras jobb och så...

Men vilket som så gillar jag att öppet och tydligt visa vad jag känner och visst gör jag det med mycket fysisk beröring och huvudlutningar, knuffar och annat. Men ord är också viktiga.

Jag kan bara hoppas att vi blir fler som gör så, det är ändå himla trevligt att känna sig omtyckt, det antar att de allra flesta tycker??!!

Inte min plan

2009-04-26T21:09:00.003+02:00

Har fått höra att jag använder "det var inte min plan" ofta.

Hmm, kritik, synpunkter på mitt agerande gör att jag alltid går hem och funderar... Vad är det nu som avgör att jag gör som jag gör, vad är själva triggern och hur kan jag definiera, rationalisera och efterkonstruera ett bra svar.

Jag har alltid en plan, se mitt inlägg om endimensionell. Jag har det i jobbet för att jag måste, jag är bra på det genom lång och gedigen träning!

Min mor som aldrig kunnat vara tydlig och säga -Jag vill, jag tycker, jag skulle önska, har lärt mig att alltid vara beredd. Det måste finnas en alternativ färdväg. Det kan komma sen information som man måste ta ställning till och som kan ändra förutsättningarna radikalt.

Om jag redan innan har tänkt igenom detta så blir det inte så stor ändring och det går lätt att korrigera.

Det låter cyniskt men vad skall man göra, det är mitt sätt, givetvis ett kontrollerande sätt. Men det känns skönt med en backup-plan.

Om det då händer någon som jag inte tänkt igenom så använder jag väl det uttrycket, att det inte var min plan.

Detta för att jag alltid har en plan. Det är riktigt otäckt att inte ha några alternativa färdvägar.

Min bror berättade för några år sedan att han alltid kollar vart nödutgångarna är när han kommer in i en ny byggnad. Jag låter det symbolisera det jag känner för jämnan.

Det är tillförlitligt att vet vart nödutgången är på något sätt.

Det är som de som lärt sig parkoden. Om någon frågar om man vill hitta på något och någon är någon man tycker är lite tråkig så säger man alltid...
-Jag tror att det var något den helgen, jag kollar i almanackan och återkommer.

Då har man köpt sig lite tid, det blir lättare att ge ett negativt besked för man har aldrig gett något positivt.

Vilken galet komplex människa jag känner att jag är...

Kontrollerande, gillar att vara förberedd, ser till att jag är det och har koll. Älskar att flamsa runt, vara impulsiv och följer mina känslor så långt det bara går.

Oavsett så hamnar jag om och om igen i massor av okontrollerade situationer, undrar vad det beror på?

Tillåta sig bli kär?!!

2009-04-26T19:56:00.003+02:00

Kan man hindra sig själv från att känna mer än vad man vill?

Kan man lägga band på sina känslor? Hur gör man det? Jag har aldrig förstått men alltid fascinerats av de som har en stängd dörr till sina känslor. Jag har alltid sett det som en utmaning att komma igenom den dörren och oftast med syfte att jag tror att livet blir så mycket bättre om man ger efter.

Nu är det väl inte så att jag har haft det jättelätt just på grund av att jag alltid visat mina känslor och låtit mig känna efter lite för mycket.

Oavsett detta så vill jag ändå rekommendera att låta sig leva med. Jag vet ju inget annat men livet blir så mycket roligare då, man får uppleva både heaven and hell och det måste vara att föredra framför att skydda sig själv och stänga in sig.

Världen går inte under för att man blir sårad eller besviken, javisst det känns så ett tag.

Mellan Magnus och Pär som jag var ihop med någon gång på antiken så gick det en månad. Jag fick en chock när jag läste min elevkalender och insåg den korta mellantiden. I mitt huvud och i mitt minne var det säkert ett halvår av helvete däremellan.

Minnet och känslorna spelar oss ofta ett spratt, det gör ont med det går över, vi dör inte utan vi lever bara vidare i livet helt enkelt.

Därför undrar jag tex om det går att undvika att bli kär, undvika att bli för engagerad? Hur gör man då liksom?

Jag som är en ocean av känslor skyddar mig säkert just genom att visa känslor. Om alla vet hur jag känner det och är ärlig kring detta så kan inte någon komma och säga något som gör mig illa. Jag har redan bjudit på allt, visat öppet halsen att jag ligger ned. Som tur är, är det väldigt få som sparkar på den som ligger.

Säkert skyddar de allra flesta sig själva, jag bara tror att mitt sätt är så mycket ärligare och renare. Jag känner mig fri, ingalunda inbunden och fylld av samvetskval.

Jag funderar ofta på om jag gjort rätt, väljer rätt och borde agera annorlunda. Men hur jag än vrider och vänder på det hela så känner jag mig ärlig mot mig själv.

Jag tror på mina principer, jag tror och följer mitt hjärta allt som oftast och jag tillför givetvis rationella, underbyggda argument när det gäller val av viktigare sort. Bara för att jag är en enorm känslomänniska saknar jag på intet sätt kapacitet att ta rationella val. Jag är väl aldrig som mest cynisk när det gäller tunga beslut och helst när det är akut och pressande.

Men jag drivs av det jag tror på, jag för min talan utifrån det jag tror är bäst, inte utifrån vad som är mest strategiskt eller vad jag tror att den andre vill höra för att jag skall nå vinning. Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag skulle agera annorlunda.

Det spelar ingen roll om det är min partner, min chef eller min vän. Alla behandlas och får se samma Anna, ibland lite mer nyanserad för olika situationer men alltid ärlig mot mig själv!!

Stänger man in och inte visar vad man känner, vad som gör en glad och hur mycket alla omkring en betyder för en. Ger inte folk en komplimang eller dylikt om man ser en snygg tröja eller snygga skor utan låtsas som att det regnar så tycker jag det bara är dumt. Det är väl alldeles underbart att få se någon bli glad över det lilla.

Att veta att jag bidragit till att någons dag är bra, helt galet underbart. Om jag är ledsen vill jag ju att mina vänner skall ge mig stöd, energi, tid och engagemang. Om jag inte visar att jag är ledsen hur skall de då kunna ge mig det jag allra mest behöver.

Det måste ju bli en loose loose situation i det läget, man är ledsen, behöver stöd, men får det inte för ingen vet vad du känner??!!

Så kan man hålla tillbaka sina känslor hur som helst och hur gör man liksom då?

Borttappade saker

2009-04-26T18:56:00.002+02:00

Hur mycket orkar man göra för att återfinna det man tappat bort?!

Givetvis beror det på vad man tappat bort men jag var på polisstationen för att hämta ut ett idkort. Där hängde på en vägg nycklar för april och mars månad.

De hade påsar från typ fyrishov eller gågatan från specifika datum som var knökfulla.

Hade verkligen ingen aning om att man tappade bort så mycket och detta gällde bara nycklar...

Många verkar inte bry sig om att kontakta polisen. För mig själv är det ett stort trappsteg. Om jag tappat mina nycklar så vet jag inte varför men på något sätt så slår det mig inte att jag borde ringa dem. Även om jag tänker att jag borde i ett fåtal fall så är tanken på att orka åka dit och titta tillräckligt avskräckande för att inte ens ringa.

Det gäller säkert en massa saker som vi tappar bort. Vi är lata och är det ersättningsbart genom ett samtal till banken eller till hyresvärden gör vi tydligen hellre det än att återvända eller köra 4 mil för att kolla upp om någon lämnat in något till någon som vi tappat bort.

En mycket märklig insikt var det i alla fall...

Lustigt?!

2009-04-25T21:54:00.004+02:00

Alla förändras, absolut det skall vi göra.

Normalt, det vanliga sättet att förändras är till det mer öppna, mer insiktsfulla. Att man bjuder på sig själv, man tycker inte världen är så himla allvarlig och man tar livet mer och mer med en klackspark.

Man har varit med om olika saker och vet vis av erfarenhet att hur höga hästar man än sitter på så kommer man aldrig att kunna fortsätta med gott samvete döma andra och sätta upp en massa barriärer mellan sig själv och rätt och fel. MAN ramlar ned då liksom.

Vi kan tycka en himla massa men till syvvene och sist så resignerar vi inför att vi bara är enkla människor i en stor värld.

MEN så har vi de som ändras negativt. Från att ha varit öppna och generösa till att bli fördömande och stängda, till att bli negativa och tråkiga.

Från att ha prostituerat sig på alla sätt och vis, fysiskt och känslomässigt till att ha kyskhetsbälte och äger sanningen om vad som duger.

Hur går sånt till? Jag är nyfiken, hur väljer man det spåret liksom? Det kan ju inte finnas något bättre än att bara resignera och inse att vi är en bland massor av andra människor. Vi tycker, vi kan tro och vi kan vilja en massa men hallå!! Vi delar alla samma jord.

Jag tycker det är tragiskt när man går ett sådant öde till mötes. För några år sedan skulle jag nog inte ens ha klarat av veta om att någon gör val i livet som påverkar en så negativt. Nu... ja, jag kan ju omöjligt säga att det inte berör mig eftersom jag skriver om det här, men vis om ni läst tidigare inlägg berörs jag av varenda skitgrej som händer i mitt liv, allt från den äckliga bromsvätskelukten som kommer från uppsalapendeln varje morgon till vinet jag dricker, till vad som helst.

Det här skiljer sig ingalunda från det! Bara mest nyfiken vad som rör sig i en sådan människas huvud!!!

Killar med Y i namnet

2009-04-25T21:48:00.002+02:00

I samtal med vänner så kom ämnet in på vad man döper sina barn till.

Vill man ha ett speciellt namn till sitt barn, vill man stå ut. Vill man föra namn vidare i släkten eller vad är det som driver en? Ett fint namn, ett namn man gillar.

Hur som så kom den gamla skrönan, eller är det en skröna. Jag orkar faktiskt inte ta reda på det rent statistiskt men om någon annan orkar med ett race och SCB så tas det tacksamt emot.

Killar som har y i slutet på sitt namn brukar ofta vara kriminella. Stämmer väldigt väl tydligen med en massa som fick dylika namn och föddes typ på 50 talet.

Ex vis, ronny, conny, tommy, sonny, timmy, jimmy, jonny, eddy och lenny.

Oavsett är det inte namn som kommer mig till sinnes när jag funderar på namn till mina barn...

Tanke och synpunkt är det samma sak?!

2009-04-25T20:24:00.003+02:00

Vad skiljer en tanke från en synpunkt?

Säkert en massa märkliga akademiska direktiv.

En tanke:
view
thought
thought
meaning
mind
suggestion
conception
cognition
thought-wave

En synpunkt:
ställning, mening, åsikter, åsikt, vinkel, aspekt, aspekt
view
aspect
standpoint

För mig är tanke och synpunkt synonymt! Så fort jag har en tanke tar jag ställning för eller emot. Bra eller dåligt, vad vill jag, vad tycker jag?!

Självklart behöver det inte vara samma sak men eftersom jag sällan går omkring och förhåller mig neutral till saker så tycker jag till om stort eller smått...

Det behövs sällan mer än det för att jag skall gå igång, en tanke, som nu. Oavsett har jag tagit ställning, jag vet vart jag står. Sen behöver det inte vara hugget i sten, men jag tycker i alla fall till och har en åsikt.

Således blir ju en tanke och en synpunkt för mig direkt samma sak även om SAOL inte tycker så!

Att dela centerpoint!

2009-04-25T19:47:00.003+02:00

I lördags var jag på en galet stimulerande tillställning på alla sätt och vis. Den var trevlig, spännande, intressant, givande, god mat, gott att dricka och bara bra helt enkelt.

Det var rätt lika människor som delade samma lägenhet. Färgstarka till hår, kläder, tycke, smak, personlighet och allt annat som gör att man står ut.

Det skulle rätt lätt bli en intressekonflikt, alla vill stå i centrum. Men om alla vill och är villiga att dela centerpoint så går det bra. Det är just det som gör och gjorde den här kvällen så givande.

Alla vi vill stå i centrum, lysa upp i mörkret, tillföra dynamik, föra ordet, föra samtalet, ha rätt, få sista ordet och allmänt bara få bekräftelse. Alla är så färgstarka att man både respekterar och vill ge varandra plats. Om man är villig att dela detta så kan det bara bli bättre.

Ve och fasa att komma in på en fest där några hörs ljudligt och styr och ställer, några sitter uttråkade som de sålt smöret och tappat pengarna. Några sitter som rädda hindar och bara flackar med blicken.

En jämnlik tillvaro, jag vill inte trycka ned någon, jag vill inte att folk skall se upp till mig, avundas, eller tycka att jag är förmer än andra. Jag vill ha en bra och skön tillvaro inget mer och inget mindre. Jag vill ha intressanta, självständiga och egentänkande människor omkring mig. Jag vill ha självsäkra och trygga människor där också.

Tyvärr ser världen inte ut så och jag säger bara här vad jag vill. Jag anpassar mig och vantrivs inte i andra situationer utan detta var bara en otroligt givande kväll.

Valfrihet

2009-04-25T19:15:00.002+02:00

Jag måste känna mig fri!

Haha, vad är frihet då? Är fri och frihet samma sak?

Valfrihet är således min sak!

Fri friare, friast:
oberoende, självständig, lös [vardagligt], liberal, ledig, obunden, oinskränkt, independent [politik konst], lössläppt, obehindrad, ohejdad, bekymmerslös, otvungen, oförhindrad

frihet:
oberoende, självständighet, självbestämmande

Valfrihet:
option
freedom of choice
liberty of choice

Det finns en rastlös själ inom mig, utanpå mig kanske också, okej jag kanske saknar viss självinsikt men hepp, lite skall det väl finnas därute att upptäcka om sig själv...

Jag har ett starkt frihetsbehov, jag vill kunna känna att valet är mitt. Jag kan lugnt säga att det inte är helt enkelt när man har familj! Trots detta så är det nästan inget jag kan göra avkall på. Med inget menar jag just valfriheten och familj. Båda är förenliga om man vill!

För mig hade det varit otänkbart att ens fundera på att skaffa familj med en far till mina barn som inte skulle kunna tänka sig göra uppoffringar för min skull. Flytta om jag mådde dåligt, byta stad, byta jobb, byta land! För att återknyta till förra inlägget, man ger och man tar...

Det låter kanske ego det som står ovanför för den som inte förstår, men det handlar givetvis om växelverkan. Ibland är det min tur, ibland någon annans!

Det finns bara ett läge och det är att båda är nöjda och glada och tillfreds. Inte i varje stund, inte varje sekund. Men att man ändå tycker att det är rätt, känns bra, att man är jämnlik, att båda har möjligheter, rättigheter och förstår att med det kommer skyldigheter.

Svartsjuka, kontrollerande, begränsande, förminskanden, trycka ned, styra, befalla, hepp jag kan nog duka under för många av dem. Jag har fått och gett genom åren, genom relationer med män och med kvinnor.

Idag så tar jag stort avstånd från allt annat än respekt, tydlighet och joint causes!

Ge och ta

2009-04-25T11:30:00.011+02:00

Att stå på mottagar eller givarsidan...

Jag har en tendens att få folk att öppna sig, jag kan inte blunda eller förminska det faktumet.

Bara denna vecka har jag bland annat fått en relativt okänd person att fälla tårar efter 2 minuter. Det finns säkert en massa fyndiga kommentarer på det! Att människan inte är stabil, att något jobbigt ligger nära är ju inte heller helt svårt att förstå. Jag har fått höra av fler än två ytterligare personer att de sagt saker de normalt aldrig gör till någon. Sen kan ju det vara ett sätt att smickra mig, vad vet jag egentligen om människors agenda?!

Men faktum kvarstår, många anförtror sig till mig. Jag har spenderat många stunder att fundera på det, i veckan fick jag bland annat höra att det är för att jag har rätt låg garde själv. Hmm, det är absolut bland det vettigaste jag hört. Jag är öppen på alla sätt och vis och visar inte där och då på fördomar. Egentligen har jag ju aldrig fördomar i alla fall väldigt sällan om människor utan om egenskaper eller handlingar som människor eller människan framför mig utför. Så fast man röker har flera barn med olika föräldrar, sitter på socialbidrag och kräver pengar för sin rökning och har behov riktigt behov av mig för annat än beklagan, SÅ lyssnar jag. Med det sagt att ovanstående är kanske något jag inte står helt neutral till och imponeras av. Men behöver människan mig, som vän, som vad som helst som en som lyssnar så gör jag det, varför skulle jag inte göra det? Vi måste ta hand om varandra!!

Jag vet och har hört förr att det bland annat beror på att när jag frågar hur någon mår så vill jag verkligen veta. Vill man inte det är ju frågan rätt platitydig och dum att ställa, tyvärr något väldig många gör! Något i min röst och sättet jag ställer frågan på verkar avgöra om människor vill öppna sig. Att skilja på sak och person är väldigt viktigt för mig.

Jag ser det som något bra, kanske en gåva men jag är inte så mycket för ödet och sånt där. Men det känns bra, det är mitt sätt att ge. Jag skulle nog säga att jag ger rätt ofta och mycket på det sättet. Jag har förstått att jag tillför energi och positivism till många. Ändå är jag en galet kanske galen... känslomänniska. Heaven and hell, så pendlar det. Jag är ingalunda lätt eller för den skull enkel, men jag är väldigt tydlig!!! Inte så mycket "det borde du veta" svar till min partner...

Att ge eller få, hmm det är det frågan gällde som gav inspiration till det här inlägget.

Jag tycker ju att jag får något också när jag får dessa förtroenden, förtroenden som är stora eller små. Men givetvis behöver jag mina energipölar också! Jag behöver mer än det ger mig att vara den som lyssnar och kommer med råd, försöker stödja och trösta beroende på vad som ligger den andre om hjärtat eller är på tapeten.

Tyvärr räcker det inte för att jag skall kunna springa runt som duracellkanin i tillvaron. Det behövs mer depåer för mig att fylla på ifrån. Vart jag får dessa små kickar eller längre vitamin injektioner är så himla beroende på.

Idag efter att ha krattat och Matte har grävt gropar så är det sällan mer harmoniskt mellan oss och i familjen och i själ och hjärta. Att få arbeta fysiskt har jag gjort sedan sundsvall brann och det är så himla härligt att vara ute i friska luften. Jag har börjat förstå att min längtan efter att vara en friluftsmänniska uppstår då jag inte håller på med mina tokprojekt i någon trädgård eller med någon båt eller så.

Jag längtar således efter det jag vanligtvis brukar göra, har det gått för lång tid så sätts mitt sinne ur kurs och jag fattar inte vad som fattas mig. Jag är ju en friluftsmänniska, bara inte en med fjällrävenryggsäck och långfärdsskridskor.

Det jag gjort idag och kommer att göra imorgon ger sådan tillförsel av allt man kan tänka sig att oavsett om jag är dödstrött rent fysiskt är jag mentalt galet tillfredsställd.

Det är ett sätt att fylla på batterierna. Ett annat sätt är faktiskt en öl eller glas vin efter jobbet, faktiskt så mycket mer än att förbereda en förfestkväll med utgång en lördag. Detta för att man börjar nykter på stan, man tar något glas och samtalen är faktiskt rätt ofta intressanta, men oftast bara dumma och roliga och fyllt av massa lättsinne och gliringar...

Sen när jag möter intressanta människor som ger mig andra perspektiv på mina egna frågeställningar och mina egna åsikter, ja då får jag gåshud, då går jag igång och kan sitta till nästa vecka om så vore. Ååå vad jag älskar att analysera, vända, vrida, argumentera, briljera, bli övertygad, bli sönderkrossad rent faktamässigt, kämpa mig upp igen, bli emotsagd, får agitera, bli ifrågasatt. Herregud, känner ni inte pulsen, nästan som att... hahaha, få saker är bättre. Okej brorsan, skita när man är riktigt nödig!!! Jag håller med ;-).

Men man ger och man tar, sen finns det de som nästan alltid tar eller som nästan allt får. Livet är enkelt kanske för dem? Hur skall jag kunna veta jag har aldrig varit en av dem! Jag har kämpat mig till och väldigt sällan fått något gratis. Sen har vissa saker gått bra för mig och Matte, bostadskarriären tex, men väldigt många saker har inte kommit enkelt. Ständigt måsta bevisa sig, övertyga om min kompetens och välvilja...

Givetvis ger min familj mig en massa men den här bloggen handlar inte om dem, fotot på barnen och annat vill jag hålla utanför. Jag vill inte blotta de som inte kan föra sin egen talan...

Memory lane

2009-04-18T18:02:00.011+02:00

Hos Majsan såg min dotter foton på ett mycket yngre föräldrapar än hon nu har och en mamma och pappa med mycket längre hår. Hon tyckte att mamma och pappa var rätt snygga och hon lär inte nöja sig med kortare hår själv. Hon är rätt målfokuserad min dotter!

Hepp, så det ledde till att jag tog en liten snutt längs memory lane och tänkte dela med mig lite nostalgi!!

Efter separationen från Patrik så behövdes ett rejält miljöombyte...

Vad kunde vara bättre än att jobba några veckor ensam med dessa killar i Alanyas populäraste bar det året. Året var 1992 och jag var där i maj första gången och åkte tillbaka och stannade i 4 månader.

Jag vill notera att jag är blond, svensk och killen jag kramar på fotot jobbade på beachen hela dagarna. Kolla in de benen!!

Det fanns två tjejer som också hängde runt i Alanya och jobbade i olika butiker.

Vi fixade så att de också började, Carina Dellnäs och Lotta Pettersson från Göteborg.

Kan ju lungt säga att det är sommar man inte glömmer i första taget.

Varje dag var ett äventyr och har sällan haft så roligt.

Den här tjejen kommer jag knappt ihåg, det var runt 1990, dvs innan jag mötte Patrik. Det var livat med för och efterfest i min 1:a med burspråk vägg i vägg med Blå Aveny!

Efter turkiet och ett halvår.... nästan 3 månader då! Okej det kändes som längre, inneboendes hos mamma.

Sen fick jag min 2:a på Parkvägen i Umeå, ett stenkast från nästa nattklubb... Need I say more?!!

Let the photos speak...

Jag och Majsan hade ofta förfest var för sig, i var sitt badkar med musik och telefonkontakt säkert 39 ggr på någon enstaka timme. Sen hem till mig eller henne och sittandes i nylonstrumpor och bh till halv tolv när det var dags att gå på nattis!!!

Det kan ha hänt mer än en gång!

Det här är Majsan!

Bättre finns inte!

Jo, jag träffade ju Matte! Å han var definitivt inte Majsan! Han hade andra grejer att erbjuda ;-)!

I Gottsunda, där vi bodde ett tag var det ju lite mer spartanska drag!

Matte hade ett tygskynke överslängt över krischstången och leopardfärgade sängkläder samt flanellskjortor i garderoben!!!!

Freddes mamma hade sytt köks och vardagsrumsgardiner med puff samt tidningspapper emellan...

Matte var vänlig nog att flytta till Umeå i 2 år då jag inte trivdes så bra i Uppsala, med allt som hänt och hur skolans campus ser ut.

Här har tjejerna avskedsfest inför vår flytt 1998/99 från Umeå till Fruängen, Stockholm.

Maria har vi att tacka för så mycket!

Jag har säkert några andra foton från bland annat cirkusen som kommer senare...

Här fyller Maria A 30 år! Matte kom sent men söp ikapp kan man säga och råkade somna på golvet i vestibulen, sägs det ;-)!

Inspirerade av Freddes pärons Albin 25:a köpte vi en Albin 21:a, lite tokigt köp men en underbar båt.

Detta foto får symbolisera många somrar på Åland!! Med släkt och vänner!

Ottiliana, former knows as Monica kom och tog vår Fredde med storm. Lite stort avstånd bara, stjälpte många planer. Men så fick jag ju tillbaka henne, så det gjorde ju inget!!

Need I say more! Me loved this guy!

Fredde och Tommis överaskade en midsommar på åland, jag var gravid med Amanda och de hade med Stonkan som nyss kommit hem. Det var en väldigt rolig och märklig upplevelse för oss och för Åland, Föglö, Hastersboda att träffas!

Hepp, såhär är en vanlig dag på stugan. Kanske inte varje dag men många dagar kan ha en sådan här timmes umgänge tills alla ungar och andra ADHD släktingar måste iväg och bygga något, fixa något eller bara storstäda hela stugan!

Endimensionell

2009-04-18T13:40:00.004+02:00

lTydligen är Endimensionell inte ett begrepp annat än i matematiken såvitt jag kan googla!

Men för mig är det ändå något vi kan applicera på människors beteenden.
Jag återknyter lite till de som har svårt för att ponera, för att tänka och argumentera, diskutera hypotetiskt.

Jag undrar om de är samma personer eller om de bara är släkt på något håll med de som måste förklara ett skämt. Alltså när de hört ett skämt skall de liksom berätta att de har förstått allt i skämtet. Själva vitsens poäng går liksom förlorad då!

Varför har så många svårt att se saker ur andra synvinklar än sin egen? Ibland måste inte allt vara bestämt, konkretiseras utan bara vara en teori, en arbetsplan där vi har hittat någon form av konsenus som utgångspunkt.

I exempelvis mitt arbete är det ju ofta en styrgrupp som tar ställning till färdplanen. Jag kan sälja, försöka lobba för min idé men det måste finnas alternativa lösningar som är godtagbara och som gör den stora massan nöjda.

För att få fram alternativa förslag och kunna presentera dem eller vara beredd till någon annans förslag måste jag ju ha sett saker ur fler än en synvinkel. Jag måste ha tänkt på att sådana förslag kan uppstå och kunna parera dessa där och då.

Genom att ha vägt för och emot och sett saker ur många håll är jag mer eller mindre förberedd.

Något annat kan då heller inte gälla i mitt privatliv. Jag måste även när jag är orimligt trött och jag tjafsar med min familj eller min partner försöka se vad gör jag, vad kan jag ändra på och hur upplever motparten denna situation.

Jag har grymt lätt för att skylla på andra, det är tyvärr en spontan reaktion som jag delvis har ärvt av min mor. Det behöver inte vara någon person som är den skyldiga, men det var bussen som var sen, mjölken slut eller att någon annan gjort eller sagt något först.

Jag tror jag skulle kunna vinna VM i efterkonstruktion om det fanns någon sådan tävling och titel. Att kunna argumentera och övertyga har liksom varit min grej.

Så om jag inte skulle ha den självinsikten att jag lätt skyller på någon annan samt det förhållningssättet att se saker ur fler än ett perspektiv, en synvinkel så skulle mitt förhållande inte funkat så bra.

För om jag varit endimensionell och bara sett det ur min synvinkel och samtidigt skyllt på andra så skulle jag ha dragit för länge sedan om jag var Matte.

Jag undrar om de kan ha hypotetiskt tänkande som ämne i skolan framöver...

Avundas eller vara avundsjuk

2009-04-16T20:34:00.003+02:00

Hmm, knepigt.

Jag är inte en svartsjuk människa, ej heller en missunnsam människa men jag har tydliga tendenser att bli avundsjuk. I alla fall är det så jag brukar säga.

Men så idag så slog det mig, vari ligger skillnaden mellan avundas & vara avundsjuk??

Googlar givetvis, söker svar, hittar inte ngr, söker väl inte ihjäl mig heller.

Så trevligt, då får man ju göra sin egen analys och skapa sin egen förklaring...

Avundas låter mjukt, något man gör lite mer försynt och där det kommer en liten gnutta känsla i magen, man kan sätta sig in i den andres situation, se det framför sig, känna, smaka på det

Avundsjuk, ja, ordet innehåller ju ordet sjuk så vad kan vara bra med det liksom? Avundsjuk känns mer som något besatt, något man bevakar.

Så hädanefter så avundas jag bara andra ;-) istället för att vara avundsjuk!

Amen!

2009-04-15T22:53:00.002+02:00

The hierarchy of presentations

A presentation is a precious opportunity. It's a powerful arrangement... one speaker, an attentive audience, all in their seats, all paying attention (at least at first).

Don't waste it.

The purpose of a presentation is to change minds. That's the only reason I can think of to spend the time and resources. If your goal isn't to change minds, perhaps you should consider a different approach.

1. The best presentation is no presentation at all. If you can get by with a memo, send a memo. I can read it faster than you can present it and we'll both enjoy it more.

2. The second best presentation is one on one. No slides, no microphone. You look me in the eye and change my mind.

3. Third best? Live and fully interactive.

4. Powerpoint or Keynote, but with no bullets, just emotional pictures and stories.

5. And last best... well, if you really think you can change my mind by using tons of bullets and a droning presentation, I'm skeptical.

A presentation isn't an obligation, it's a privilege.
http://sethgodin.typepad.com/seths_blog/2009/04/the-hierarchy-of-presentations.html

To make good presentations we need to think like designers.
When we prepare slides, we should remember that the visual sense is dominant. Use pictures, color, contrast, and simplicity to communicate your message.
Our audience is either going to read our slides or listen to us, not both. People have a hard time listening and reading. If we put too many words on our slides, they'll be reading, and we want them listening.
Each one of our slides should convey one idea and one idea only.
Handouts that are made directly from slides, or slideuments, should be replaced by proper handouts that complement our presentations. The presentation should not be directly reflected in the handout. We want people to listen to our presentation, not read our slides at their tables.
We should think about our presentation as a movie, with each slide being a scene.
Stories are an incredibly important part of presenting; people will remember our stories, not our data.
We should develop our presentations by using Post-Its, white boards, and pen and paper. Remember Alan Kay's quotation, "Most ideas you can do pretty darn good with a stick in the sand."
The goal of an effective slide is simplicity. As John Maeda states, "simplicity is about subtracting the obvious and adding the meaningful."
According to Nancy, the company that communicates well will win.
Be very careful to have a clear structure. Everyone thrives when a presentation has structure.
Strive for naturalness during your presentation. Garr quoted John Coltrane in stating, "You can play a shoe string if you're sincere."
http://www.nsdc.org/learningBlog/post.cfm/will-death-by-powerpoint-soon-be-a-thing-of-the-past

Huset - Farstukvist

2009-04-15T21:19:00.005+02:00

Kolla in vad min kille gjorde på knappt två dagar, svoooosch säger det när han får hugga tag i något som han tycker är kul och som snabbt ger resultat.

Kan tilläggas att min ängel, stod och strök kläder när jag kom hem, hade lagat världens godaste middag och barnen var duschade. En Sevillaresa plus lite fotbollsmatcher kan han kanske va förtjänt av ;-).

Nätdejta

2009-04-13T22:26:00.002+02:00

Jag tycker det verkar så himla spännande att nätdejta. Vid behov är det absolut ett givet alternativ. Hamnar jag i läget då jag vill träffa någon att leva med så känns det som ett ganska schysst upplägg.

Tänk att bara få peka och välja... Dig, å dig, å dig... men inte dig vill jag ha! Att alla får göra samma lika, alla har samma chans att välja till och bort någon. Sen är det givetvis inte helt rättvist, vi har ju olika företräden rent fysiskt, vi bor geografiskt långt ifrån varandra. Någon har barn, andra vill inte ha barn. Någon är inte så bra på att skriva och kan uttrycka sig osv osv.

Men att få klä upp sig, vara förväntansfull, lite nervös, stämma träff. Se vad som händer, vart det leder. Idag att våga säga, du, hallå, men det här känns ju meningslöst och våga gå.

Båda har ungefär samma förutsättningar, båda vill ha sex, båda vill träffa någon och beroende på vilken person vi möter så händer det olika saker och leder till något kortvarigt, långvarigt eller inget alls.

Mi casa su casa!

2009-04-13T21:51:00.003+02:00

Mitt hem är min borg... var kommer det ifrån? Vad betyder det? Min tolkning är att det inte stämmer med mig i alla fall.

Mitt hem är öppen för alla, när som helst, hur som helst.

Att känna sig välkommen och hemma i mitt hem, att man naturligt drar ut lådan och hämtar ett glas för att hälla upp lite saft, vatten, juice. Enkelt öppnar kylskåpet för att få sig en smörgås eller dylikt är mitt motto.

Den atmosfär som jag vill skall andas i mitt hem är att du känner sig själv som hemma. Jag är inte känslig för ljud, jag stör mig inte om jag inte får sova för att det dyker upp oanmälda. Det är något som bara gör livet och dagen och tillvaron så mycket mer spännande och spontan. För det andra finns det öronproppar och dörrar!!

När jag stöter på andra där man måste sänka ljudet på tv för att barn eller vuxna skall sova, telefon och dörrsignaler får inte vara på så tycker jag bara synd om dessa. Förr störde jag mig, men nu så inser jag att det är de som lider mer än mig, inte lider på grund av ljudet utan för att de tappat så mycket av själva glädjen med livet och att umgås. Att man ser problem med andra människor, för att man kan bli störd en kväll... För mig låter det absurt!

Gravida verkar tydligen extremt känsliga, då är tydligen det mesta jobbigt och jag bara frågar mig varför? Visst man kanske inte är sexigast, man kanske inte är gladast och orkar kanske inte lika mycket, men vad gör det? Gå och lägg er då bara, det är väl knappast någon som tar illa upp om en gravid, eller ens bara en trött människa vill lägga sig? Det är väl rätt naturligt eller?

Jag tror att vi bygger upp sådana stora föreställningar om hur sociala och trevliga vi måste vara. Riv ned dem och va som du vill vara... och som du orkar vara.

Om mina vänner från Norr vill komma söderut, vilket man kan förstå, sommaren är nalta längre här liksom :-), ja då är det väl bara att de kommer. Ha min boning som utgångsbas och åk och gör det ni vill. Att känna att man skall hälsa på, javisst det vill jag ju också. MEN man kan ju även se det som att de kommer för att bo. Det ligger en viss skillnad i de begreppen. Man är något friare om man bara bor hos någon, då kan man lägga upp dagarna lite som man vill, åka till de sevärdigheter eller besöka vilka man vill.

Som om jag skall åka till England, Australien eller dylikt. Jag skulle aldrig tveka att ringa någon jag känner som bor där, alternativ, någon som känner någon som bor där. Det behöver inte ens vara min vän/bekant. Om deras bostad är stor och ligger bra placerad, varför skall man inte utnyttja sina kontakter då? Inte så mycket för att spara pengar utan dels så får man träffa andra och dels som är det lite bekvämare att bo i en riktig bostad.

Gästfrihet för mig är ovanstående, man får en egen nyckel för att bo och för att hälsa på!

Ännu en galen vecka

2009-04-13T10:42:00.003+02:00

Veckan är späckad som det ser ut just nu, spännade att göra analys på vad verkliga utfallet sen blev, men just nu ligger landet enligt följande:

Måndag:
Kratta, mäta, gräva, flytta granar och jobba i trädgården helt enkelt.
Planera in våren med bröllop, umebesökare, skelleftebesökare, Romresa, Sevillaresa, Ålandsresa, sommarledigheten, inköp och planera jobbet under kvällen.

Tisdag:
Tokjobba och strukturera, hitta lösning på vår filserverstruktur.
Vin/Chai latte med Marit på kvällen.

Onsdag:
Tokjobba och strukturera, hitta lösning på vår filserverstruktur.
Marika kanske kommer på besök på kvällen.

Torsdag:
Tokjobba och strukturera, hitta lösning på vår filserverstruktur. Påbörja kris och kommunikationslösningen.
Simskola med barnen på kvällen.
Minna och barnen kommer och sover.

Fredag:
Tokjobba, strukturera och krishantera.
Vinkväll med Minna i soffan hemma.

Lördag:
Kratta, mäta, gräva, flytta granar och jobba i trädgården helt enkelt.
Utgång med Linda och Keno!
Limpans balle??!!

Söndag:
Kratta, mäta, gräva, flytta granar och jobba i trädgården helt enkelt.
PIZZA???!!

Pappa och Mamma

2009-04-13T09:10:00.005+02:00

Har haft spännande nattliga diskussioner med Matte och min mor...
De diskussionerna kan gå hur som helst. I natt skrev jag ett långt inlägg om hur våra personligheter formas som gick om intet i cybervärlden, får se om jag orkar skriva att en ny version av det inlägget.

Vilket som så kom bland annat min far på tal, en man som jag inte vuxit upp med så mycket men ändå känner den där starka samhörigheten med.

Det har inte alltid varit så, som helgbarn, flicka och med en tonårstjej alla demoner samt skilsmässan att dupera så var jag på intet sätt enkel. Min far född tidigt 30-tal, uppvuxen i Skelleftehamn och jobbandes på Rönnskärsverken. Mötet, att min far skulle kunna förstå sig på en tonårstjej blev för långt ifrån utifrån givna förutsättningar. Hade vi levt ihop 24/7 hade det kanske varit annorlunda men det känns i dagläget ganska ointressant.

Det som isåfall är mer intressant är hur vi kan ha en bra relation idag vilket vi numera har. Med det sagt vill jag poängtera att den var inte dålig förut heller, bara kanske mindre intim, längre ifrån, mer stelbent och så. Nu har min barn världens gosmorfar och barnen och pappa gillar varandra skarpt och de känner sig hemma i hans hem vilket känns bra och viktigt. En varm välkomnande stämning gillar jag, det kanske inte alltid har varit så när det gäller min far.

Men det handlar så himla mycket om sin egen inställning, jag har ändrat mitt sätt att vara vilket har gett till följd att pappa ändrat sitt och att vi nu ändras tillsammans. Jag tar för mig på ett helt annat sätt sedan flera år, ser saker som en självklarhet. Till exempel kan man ju vara väldigt tydlig och uttrycka sin önskan.
-Jag vill att du kommer, osv osv

Jag har alltid varit bra med att vara tydlig och ärlig men in min fars sällskap har allt blivit fel, det har ständigt blivit en självuppfyllande profetia. Jag har väl varit som mamma i föregående inlägg, nervös och hepp, så är den onda bollen i full rullning.

Det är roande, det är 30 år sedan mamma och pappa skiljde sig och ändå, ändå berättar mamma för mig och Matte hur pappa är... Visst vissa saker går aldrig ur, men pappas värderingar, pappas förhållningssätt har ju säkert ändrat sig mer än en gång under åren och resans lopp.

Men mest av allt så kan verkligen kan inte min mor tänka i hypotetiska banor och jag är tyvärr en GIGANTISK Sucker för att resonera på detta sätt. Min mor kan inte ponera, så fort jag säger
-Tänk dig en lång smal gubbe med skägg.

Då utbrister mamma, att någon sådan känner hon inte och vad har han med det hela att göra...

Hur jag kan ha så fundamentalt diametralt motsatt förhållningssätt och referenspunkt än min mor är nästan värt att göra en avhandling på. Vi har levt ihop, tätt, haft klockren mor/dotter symbios med alla konflikter, närhet, kärlek, skratt och mycket mycket gråt. Ändå när vi summerar så är jag mest lik min pappa som jag inte bott med på 30 år. Min pappa som varit ganska diffus som role model i min uppväxt, min pappa som inte aktivt deltagit i något som haft med skolan eller med mitt intresse för hästar/travet att göra.

Nu skall väl inte ovanstående exempel ses som en dealbreaker. Min pappa är inte heller så himla bra på att tänka hypotetisk och jag börjar tro att det är A malfunction med hela den generationsutgåvan.

För mig är just ponerandet det som för oss framåt, det är att tänja gränserna i vårt resonemang och personlighet och där vi kan visa på vårt generalla förhållningssätt. Hur vi sen kommer att reagera i en verklig situation är något helt annat men om man har funderat i liknande banor kanske man kan komma lite till minnes och försöka agera mer eftertänkt än impulsivt.

Ex vis så i kris så har många givna roller, i alla fall rent arbetsmässigt. Men det visar sig gång på gång att väldigt otippade människor tar ett kliv fram och börjar styra upp situationer medan andra som innan hade en uttalad roll i form av ledarskap blir helt handlingsförlamad.

Det går med andra ord inte helt veta något om framtiden, men man kan i alla fall försöka lära känna sig själv lite bättre och därmed vara lite mer förberedd.

Fikaträffar

2009-04-13T08:48:00.004+02:00

Åker ut till Minna till sköna Roslagen och det känns väldigt märkligt att vara 10 kilometer från Kapellskär och inte åka med Ålandsfärjan. Just nu känns stugan och Åland som en hägring, jag undrar om det verkligen har hänt, har jag varit där, har vi en stuga??!!

Ofta när man kommer samman så skall det fikas, bullas upp och givetvis så även denna gång. Jag är guilty as charged, köpte med mig från Ica Maxi en massa munkar och annat gott. Till försvar vill jag dock säga att det står två smörade och bröade formar i köket, vi skulle göra egen sockerkaka och ta med, men vi hade slut ägg och macken här på landet öppnade inte förrän kl 10. Det fick alltså lov att bli köpefika!!!

I alla fall, när man kommer samman, min mor var med och Minnas föräldrar var i stugan likaså. De har aldrig träffas och fikat är ju en bra icebreaker. Man kan hjälpas åt att plocka fram, det blir lite lättsammare då och på något sätt har man redan fått en typ av stämning.

Vad är det då som gör dessa stämningar. Min mamma säger att hon ofta är lite nervös att träffa nya människor på detta sätt men om de tittar henne i ögonen, ja då blir att lite lättare. Nu gick det alldeles lysande och alltid kul när gamlingarna kan hitta en egen gemenskap, egna ämnen då det som i detta fall egentligen är Minna och jag som vill prata med varann ;-).

Jag undrar ju som vanligt varför det kommer an på någon annan att skapa trygghet eller stämning hos/åt mig? För mig kommer det alltid i första hand an på mitt eget ansvar att se till att min tillvaro är bra. Okej, om de jag träffar inte är så sociala, trevliga vilket som så är det väl bara att ta på sin starkare kappa den dagen och inse att jag kanske får föra samtalet ett bra tag till alla kommit igång. Det kan ju vara så att de andra också är blyga, nervösa som min mor. Vilken loose loose situation de då hamnar i, en ond spiral där man vill så mycket mer men låter sig hämmas av uppställda föreställningar om hur andra borde vara.

När vi kommer samman såhär så är önskan att jag och Minna får egentid rätt stor, vi har behov att prata, vi bor inte i samma land och att få se ögonen, det fysiska mötet är för mig svårslaget. Jag vill se kroppsspråket på den jag talar med för att där kunna lägga samman vikten av orden som sägs. Se hur min vän egentligen mår, ta på och krama givetvis. Jag är ju en fysisk människa och gillar fysisk närhet.

Nu har jag i alla fall bestämt mig för att nästa gång det är likande möten så skall jag se till att någon tar kidsen ett tag och så går vi en sväng istället för att ta de där munkarna och fikapausen. Lämna andra människor åt sitt öde, vi får egentid, vi får motion, vi skippar fikabrödet och därmed en massa plus och kan prata helt ostört.

Visst kan vi hitta på andra grejer, träffas själva, ta ett glas vin, åka och simma och såvidare för att få egentid. Men ibland har man inte all den tiden. Fikat är trevligt också och som i detta fall har jag ju en önskan av att träffa och även prata med Minnas föräldrar och make, så det finns väl många anledningar till att sitta ned.

Men eftersom jag är en fysisk människa och gillar att se och känna på den jag pratar med så brukar ofta en skön fåtölj eller soffa vara synonymt med förtrolighet, timmarna går och man pratar på.

Tänker om man tar en promenix samtidigt som man pratar så kan man även där skapa förtrolighet och få motion samtidigt. Det känns som ett bra upplägg för resten av sommaren...

So beware, kommer ni hit får kidsen fika och bulle, men med mig får ni traska efter gamla enköpingtågets stambana :-).

Musiksmaken utvecklats

2009-04-11T11:32:00.004+02:00

Att jag skulle vara lite nedlåtande kan jag verkligen inte förstå ;-)!

Tydligen har det i alla fall hänt EN gång, det gäller att jag på något sätt tycker att Matte som är 2 år yngre än mig inte ens varit med om i närheten samma saker som jag.

Vad vet jag, vad vet jag... men tydligen så kan det kanske låta som att jag lätt ifrågasätter och undrar, vad han vet om Macahan, Beverly Hills eller när det gäller musik, om han ens var född då Howard Jones spelades på radio...

Mattes integritet kan man då säga blir lite stött. Musik är saker som ligger honom rätt varm om hjärtat, inget man skojar om liksom.

Jag är i själ och hjärta en discotjej, det är Gloria Gayner och Diana Ross all over the place. Det är lättsamt eurodisco och lättsmält rock a la Europe. Vet inte vad som hänt men Spotify har öppnat en dörr till nya typer av skönströmmande ljud.

Det som är så roligt är att jag egentligen gillar det mesta. Jag har lyssnat mycket på riktig klassisk musik när jag pluggade, riktigt och riktig, typ toplistorna där med som Vivaldi, Beethoven och Carl Orff. Jag har även flera LP skivor med London Symphony Orchestra och deras till största del, instrumentala rocktolkning. Jag är uppvuxen men en synthälskande bror och Simple Minds, Ultravox, Kraftverk, U2 och vi kan ju inte nämna brorsan utan att nämna Sisters of Mercy samt allsköns blandning som del i hans musikspelande.

Jag är egentligen inte så kinkig när det kommer till musik. Men ändå, nuförtiden lyssnar jag på en galet blandning bland mina spellistor på Spotify och när vi kom att prata om detta så säger Matte att han i flera år, som den Musikstylist han skulle önska att han kunde få jobba som, kunnat peka på vart min musiksmak skulle vandra.

Att jag skulle lyssna på electro-pop för 5 år sedan var helt otänkbart enligt mig i alla fall, nu gör jag det mer än gärna.

Tydligen gillar jag punk/rap influerade band, band som spelar alternativ rock/pop!!!

Hur kom den vändningen? Bara för att jag nu kan tänka mig EN låt från Kent så är jag plötsligt EMO?

Takida, Papa Roach och Daughtry är bara några band som spelas på dagarna. MEN jag kommer aldrig att överge ABBA, Carola och Schlagerlåtarna!!!

Trist och/eller tråkigt?

2009-04-11T10:22:00.002+02:00

En god middag, sittandes ned, hemma, tillsammans + gott vin = samtalet går som vanligt kring ALLT mellan jordens magma och termosfären.

En av frågeställningarna som dryftades är vari skillnaden ligger mellan att ha tråkigt och trist?
Det kan nästan inte bli annat än en subjektiv bedömning beroende på vad man lägger för värde i dessa ord.

För mig är det att ha tråkigt likamed att man egentligen inte har så många alternativ just där och då. Att man är lite rastlös och har svårt att finna någon vettig mening med det mesta.

Att ha trist är verkligen inte kul, ser man på tyda.se eller andra lexikon så är skillnaden mellan trist och tråkigt marginell både på svenska och engelska.

Men trist har synonymer som grå och glädjelös och det är väl det jag vill poängtera är skillnaden mellan orden och dess innebörd.

Jag har ofta haft tråkigt, livet, dagen eller vad som helst kan te sig enformigt och då blir jag rastlös och får tråkigt. Barns kommentarer att de inte har något att göra är att ha tråkigt. Det kan gå tokfort mellan vändningarna. Fullt upp i 120 knyck och sen 5 minuter senare har i alla fall jag tråkigt.

Men jag har väldigt sällan haft det trist, det låter deprimerande. Jag kan erinra mig någon enstaka fest då jag faktiskt haft det trist.

Jag fick höra en berättelse om en kompis som var på fest och på festen fanns det ca 6 personer som de mer eller mindre försöker göra slut med som kompisar då de tar all energi. Dessa människor har tydligen inte så ofta kul och har svårt att delta i det evenemang de är på och gick helt sonika och satte sig i ett hörn för sig själv.

Ni har säkert varit på fester med sådana personer, de sitter och tittar ut över folket, går och fixar en grogg då och då. De ser ut som de sålt smöret och tappat pengarna. De pratar inte så mycket med varandra och ca 1,5 timmar efter att taffeln/middagen är avslutad och de suttit i hörnet hela tiden börjar någon titta på klockan och de andra tar efter och så börjar de röra på sig. Då på vägen till jackorna måste de gå igenom folkhopen och helt plötsligt deltar de i festen, några roliga kommentarer sägs och de skrattar till. I alla fall en av killarna och kanske en av tjejerna av de 6 personerna, de som tydligt är roligare utan sin partner. Sen går de hem.

Jag undrar vad de tar med sig när de kommer hem och vad som får dem att komma till nästa fest. För mig är detta symbolen av att ha trist. Men säkert gör den sista promenaden genom folkhopen att de kommer ihåg kvällen som ganska rolig och fartig ändå...

Det gör att trist även får en ytterligare dimension, att ha trist är dränerande på all energi, det är väldigt långt ifrån en positiv känsla.

Vari ligger er skillnad mellan trist och tråkigt?

Dricka alkohol och gå på bio

2009-04-09T19:40:00.003+02:00

Läste i någon krönika på idg eller dylikt att det går att se bio på söder tror jag och samtidigt ta sig ett glas vin eller öl.

Det kan jag tänka mig kan bli ett säljande koncept så småningom. Du får lite barsnacks å kan snacka samtidigt och ha det allmänt trevligt.

Ja, nu kan ju inte några ljudbögar gå på dessa men ändå... och inte heller filmbögar... Men i alla fall vi som mig själv som tycker att film är underhållning och egentligen inte så mycket mer än det och lite tidsfördriv kan gärna ta ett glas och chatta lite samtidigt.

Får se vad konceptet ger i längden... spänd förväntan.

Videofilma familjen

2009-04-09T19:22:00.003+02:00

Jag har inte köpt idén med att ha en videokamera. Jag kommer säkert att ångra mig den dag jag får barnbarn och skulle ha velat visa mina barn hur lika de är sina egna barn när de var små...

Det är galet hypotetiskt men jag kan bara inte förstå själva poängen med en videokamera. När skall man liksom samla sin familj och se på filmerna och varför skall man se dem? Vad fyller det för funktion?

Detta ständiga minnas tillbakagrej, det är inte så mycket för mig. Visst jag kan gärna prata om cirkusen eller turkiet och så. Jag kan prata om galna ex och mitt eget galna beteende. Men det är ju tillfällena som styr. Jag gör det inte jämt och ständigt och jag gör det som alla andra gör på ungefär samma sätt som de flesta gör.

Vad är det som förändras i och med att man ser sig själv på film? Vad är det som förstärks och som inte själva minnet och om möjligt foton kan bistå med?

Ja, man får göra hur man vill, det är väl ett galet meningslöst skäl att bry sig om vad någon annan gör med sin videokamera. Men si, det är inte så lätt, för jag blir så himla lätt fascinerad av saker jag inte förstår.

Jag vill verkligen bryta ned det hela och försöka klä mig i den personens skinn och stiga djup in och bara hänga med, vad driver och vad ger det och hur och varför och alla andra saker man kan fråga sig.

Så är det någon som kan delge mig varför man videofilmar annat än att det är kul att se ibland?

Vikten av bra bollplank

2009-04-09T13:02:00.003+02:00

I arbeten som är kreativa och bygger som mitt arbete på att skapa bättre och mer effektiva förutsättningar för andra så gäller det ju att ha tänkt efter.

Hur vet man att man har tänkt efter? Hur vet man att det val man gör är noga och väl avvägt? Vilka krav ställer man innan man tar beslut på att det även skall finnas en jämförande analys?

Jag har stött och blött och krigat för många av dessa frågor genom åren. Jag har bränt många broar för att jag inte kunnat hantera det jag i tidigare år ansåg vara trångsynthet men som jag även då förstod och ännu mer förstår idag, att det egentligen bara handlade om rädsla för det okända eller förändringar. Jag blev helt enkelt för arrogant och hade svårt att förstå hur det skulle kunna vara ett hinder. För mig fanns bara kostnad eller uttalad ärlighet, typ att jag vill inte... Den gubben är ju lite svår att argumentera mot liksom, som skäl för att säga nej och/eller om man kunde överbevisa mig att det fanns bättre alternativ.

Att vara strukturerad, uppgiftsfokuserad, relationsinriktad och förändringsbenägen, som jag vill hävda att jag själv är, gör att jag ställer höga krav på både mig själv och min omgivning. Givetvis inte på alla plan 24/7 ibland är jag också rädd för förändringar men det får ändå inte hindra mig. Det gäller då att bita ihop och stå över den rädslan, för risken för att man ångrar sig och risken att man kan bli bitter är inte ett alternativ.

Det är bara att hoppa, även om jag ibland springer rakt ut och hoppar bomb och ibland doppar tån och ibland väntar en stund innan jag hoppar. Men står jag vid kanten så hoppar jag, förr eller senare. Att gå tillbaka och lägga sig och inte hoppa, det är absolut förenat med Big NO NO, för samvetet och själen.

Att ha kreativa och drivna kollegor smäller då rätt högt. Det är nästan viktigare ibland än att ha duktiga experter. Experthjälp kan man alltid kalla in vid behov men om beslutet man tagit och projektet man sjösatt inte är väl genomtänkt så är produkten både förlegad och undermålig när den tas i bruk. Helt klart har jag producerat sådana produkter och jag har även varit med och tagit fram bra produkter som ligger rätt i tiden. Tyvärr går tiden väldigt fort och utvecklingen inom mitt arbetsområde går i rysande fart och där det som igår var bra eller OK nu bara är funktionellt.

Får höra rätt ofta att jag har svårt att ta ett Nej. Förvisso jag köper det till viss del. Jag hävdar i samma stund att om du har väl underbyggda argument till varför du säger nej så är jag på, jag har absolut inte problem snarare tvärt om att både köpa andras idéer, förslag och tala om att de är bra. Jaha, då har vi en annan dimension av detta. Om dina argument inte faller mig i smaken, om jag ändå inte köper dina argument fast de är väl underbyggda hur gör vi då? Vad jag är ute efter är vem äger sanningen, finns det någon sådan och är inte allt subjektivt?

Det innebär att det är svårt att övertyga mig och/eller få mig att ge mig. Men man kan även se det som att den som har en motsatt åsikt eller helt enkelt inte är intresserad och/eller rädd för förändringar måste tänka efter.

Hur vi än vrider och vänder på det så är själva diskussionen och argumentationen det som ger oss mer insikt. Sen är det otroligt trevlig att vinna, det är absolut en viktig beståndsdel och ingrediens. Men det får inte vara allena styrande när man fattar sina beslut. Det är inte det som driver mig när jag har svårt för att ta ett Nej. Det som är svårast är helt klart min Hybris, Jag tycker ju att min idé eller mitt förslag är så förträffligt att det inte borde finnas några alternativa argument ;-)!

Skämt åsido, jag tror på mina idéer, ibland går det fort att överbevisa och skäl finns som gör att min idé inte var den bästa. Ibland tar det låååååång tid och många gånger genomförs idéerna för att det är bra. Det är ju liksom mitt jobb, konstigt vore det ju annat, då skulle jag ju inte vara kompetent. Jag måste visa på en seriös utredning där jag vägt ett antal alternativ för och emot varandra.

Men att bara få ett Nej för att någon är rädd eller inte orkar sätta sig in i själva logiken själva resonemanget, ja då får jag klåda. Tidigare då så syntes det långa vägar, jag höjde säkert rösten, försökte överösa med argument och brände de ovan nämnda broarna.

Vad jag vill ha till och alltid önskat är en adekvat någorlunda objektiv diskussion där man har mål, mening och syfte med själva slutresultatet. Jag har tidigare inte själv alltid förstått vidden och vilket redskap det är att ta ett steg tillbaka och tänka efter, vad vill vi/jag med det här. Pausa en stund, suga på karamellen och sen ta sitt beslut. Det är lätt att tycka att man skall hoppa på tåget för det går så snabbt, det är budskapet man får allt som oftast, chansen finns bara här och nu, helst inom webbutveckling. Men jag har absolut inte ett problem att få ett Nej om man t.ex. skulle säga att NEJ, vi är inte ett runt eller vi är inte ett orange företag utan vi är rektangulärt och rosa ;-).

Att man på något sätt vet vad man vill och vart man skall gå. Att man har en värdegrund räcker inte riktigt. Det är lätt att ha verksamhetsmål, det är lätt att veta vilka prioriterade uppgifter som finns. Men det jag är ute efter är mycket mer, en väl genomtänkt strategi och vad man vill stå för och hur man vill presenteras för andra. Alltså med det menat att något i själva projektidéerna går stick i stäv med företagets själ ….

I många möten träffar jag på otroligt duktiga kompetenta personer, experter på vissa nischade områden, ibland personer som spänner över många områden men ändå har sin tyngdpunkt inom något av områdena i kommunikation/teknik/utveckling/strategier. Mer dynamiska dialoger är svåra att uppnå rent arbetsmässigt.

Känslan att samtala och dryfta olika, ponerade alternativ, ta en idé, ett förslag. Tycka att man kommit långt i tanken, att man tagit höjd för alternativ, att man gjort jämförande studier och sen visar det sig att någon annan har gjort något likande som är så mycket mer och så mycket bättre. Eller att någon i dialogen fäller en passus, en liten hög tanke som uttalas och egentligen inte har med saken att göra och den kommentaren kan få hela projektet att stanna upp. Ta ett steg tillbaka och man måste göra en ny analys, en ny jämförelse.

Jag har svårt att tänka mig något mer stimulerande. Jag har ingen aning om vad jag skulle vilja göra de 8 timmar jag är på jobbet om jag inte fick delta, leda och driva frågor som behandlas och beslutas om på detta sätt.

Hur hittar man då dessa personer som kan komplettera en och samtidigt utmana en och får hela idén och projektet framåt? Det är inte lätt, men en dynamisk gruppsammansättning är A och O. Man måste ha den konservativa verksamhetsexperter, den dynamiska energiska... hahaha, projektledaren, kunniga experter, allmän personal som är de som defacto utför
arbetsuppgifterna man/vi är satta att utreda om de går att effektiviseras, förbättras.

En workshop, brainstorming, benchmarketing. Det finns många sätt att ta in information.

Sen att få agitera och slåss för sitt förslag är galet stimulerande. Att sen börja implementera och sen se sin produkt, sin plan förverkligad och se användare bruka den är mer som slutet på en lång smekmånad, det är en bekräftelse helt enkelt. Man tittar tillbaka och summerar vad man åstadkommit.

Att vet att man är en stödfunktion och min enda uppgift är att förbättra för andra är bra att ha som utgångspunkt. Jag tar inte fram något för mitt eget höga nöjes skull om det inte heller gagnar företaget och användarna. Givetvis gör jag och vill göra coola saker, flashiga trendiga saker. MEN det måste finnas ett syfte att använda sig av den tekniken. Inte så ofta för att det kostar så mycket mer att göra ditten eller datten. Det är mer för att det är just det som jag nämnde ovan som är det svåra. DET är väldigt svårt för människor att förändra sig och man är ofta väldigt rädd för detta och nya saker, nya tekniker kan få människor att spänna sig till den milda grad att det blir helt tomt i skallen och det i sin tur blir en självuppfyllande profetia.